Stycket

39.I NJA 1999 s. 575 hade banken S kontaktats av en representant för bolaget L som uppgav att 295 MSEK skulle överföras från banken N till L:s konto, något som också bekräftades av en person som uppgav sig arbeta i N. Representanten uppdrog åt S att överföra drygt 9 MSEK till företaget F:s konto i annan bank. Efter att S anat oråd kontaktade S F och angav att den en timme tidigare gjorda betalningen skulle frysas. Det visade sig senare att banken utsatts för bedrägeri. Banken krävde betalningen åter av F under åberopande av bl.a. condictio indebiti. HD anförde här att huvudregeln är att betalaren har rätt att återfå betalningen men att motstående intressen medfört åtskilliga modifikationer, ”särskilt för fall då den som tagit emot betalningen har varit i god tro och förbrukat det uppburna beloppet eller annars inrättat sig efter betalningen”. Beträffande den sedan den romerska rätten gällande principen, som också bekräftats i rättspraxis, om att återkravsrätt inte föreligger när någon av misstag betalat en annans skuld i den felaktiga tron att gäldenären har ställt medel till förfogande för betalningen anförde HD att denna rättspraxis numera inte utan vidare borde anses vägledande. Det som i stället skulle vara vägledande var om omständigheterna var sådana att ”skäl av samma art som de som ligger till grund för återkravsrätt vid traditionella condictio indebiti-situationer är för handen”. Ett skäl som bär upp principen om återbetalningsskyldighet är att betalningsmottagaren annars skulle göra en obehörig vinst. Här hade emellertid F fått betalt för en fordran och den enda möjligheten att medge en återkravsrätt var enligt HD att den egentlige gäldenären saknat betalningsförmåga och betalningsmottagaren betraktat fordringen som värdelös. Ett annat skäl som bär upp rätten till återbetalning var enligt HD att mottagaren av betalningen ofta har samma eller bättre möjligheter att överblicka och bedöma de förhållanden som inverkat på betalningen. Här hade F varken haft överblick över vad som föranlett bankens betalning eller varit oaktsamt. S hade däremot gjort sig skyldig till ”viss oaktsamhet” avseende de kontroller som banken borde ha företagit. Också detta talade emot en återgång av betalningen, liksom det allmänna intresset av trygghet i omsättningen (jfr NJA 1994 s. 177 nedan).s. 577