Stycket

37.I NJA 1989 s. 224 befanns ett bolag vara återbetalningsskyldigt för vad en person, M, erlagt för mycket efter krav från säljaren på kompensation för indexhöjningar. Bolaget hade emellertid åberopat principerna om condictio indebiti till stöd för att återbetalning inte skulle behöva ske. Enligt HD var de vägande invändningar som hade särskilt intresse i målet dels (i) hur betalningsmottagaren uppfattat eller haft fog att uppfatta betalningen, dels (ii) passivitet hos betalaren. Avseende den första frågan (i) anförde HD att säljaren haft visst stöd för sitt påstående att M:s betalningar hade varit ägnade att inge bolaget uppfattningen att hon godtagit bolagets inställning till betalningsskyldigheten. Emellertid hade säljaren redan då fått en del reaktioner mot tilläggsdebiteringarna genom att inte bara personen utan även andra köpare kontaktat säljaren i frågan. En annan köpare hade härutöver i brev ifrågasatt säljarens rätt till tilläggsköpeskilling och ytterligare andra hade uppmärksammat säljaren på att det pågick flera rättegångar om motsvarande frågor. Enligt HD hade säljaren ”därför inte kunnat känna sig säker på sin rätt att ta ut tillägget”, varför köparen i och för sig inte ansågs förhindrad att återfå det som erlagts för mycket. I den andra frågan (ii) om köparens passivitet konstaterades att M inte under omkring två och ett halvt år efter den sista betalningen vidtagit någon åtgärd för att uppmärksamma bolaget på att hon betalat ersättningen utan att anse att bolaget var berättigat härtill. Det konstaterades också att förklaringen härtill varit att hon inte insett möjligheterna att få tillbaka pengar förrän en annan köpare efter en dom i TR fått rätt till återbetalning. Som ett argument i motsatt riktning kunde dock anföras att det för bolaget måste ha ”framstått som en högst påtaglig risk” att också andra köpare skulle återkräva utbetalade belopp om de köpare som inlett rättslig process vann bifall och att denna osäkerhet måste ha bestått under hela den tid rättegångarna pågick. Ett annat argument i samma riktning var att bolaget måste ha insett att M betalat i förlitan på att bolagets uppgifter varit riktiga. Emellertid kunde det enligt HD sättas ifråga om inte en passivitet av motsvarande slag i ett affärsmässigt mellanhavande skulle ha medfört att betalaren hade gått miste om sin rätt. Till följd av utvecklingen på konsumentskyddsområdet fann HD emellertid att bl.a. ”kan en betalningsmottagare inte förvänta sig att vid en betalning som görs av konsument kunna på betalaren ställa samma krav på omdöme och aktivitet som fordras av en näringsidkare”, varför det ansågs att M:s återkrav framställts inom skälig tid.s. 576