Stycket

24.I NJA 2002 s. 244 hade en säljare av ett bolag före försäljningen förhandlat med en banktjänsteman, tillika delegat, och av banken erhållit två bankgarantier om totalt 50 MSEK betalbara på ”första skriftliga anmodan”, i vilka det också angavs att de ställts ut mot bakgrund av företagsförsäljningen. Enligt HD gav varken Bankföreningens yttrande eller förhörsutsagorna stöd för att den gängse uppfattningen var att en bank måste infria en bankgaranti som utfärdats av en person i den aktuella tjänstemannens ställning. Enligt HD fick detta åtminstone delvis hänga samman med att de praktiska skäl som åberopades av Bankföreningen i 2001 års båda mål inte i samma utsträckning gjorde sig gällande när en ”banktjänsteman gör ett åtagande till förmån för en beneficient som inte i egenskap av bankkund står i förbindelse med banken”. Härtill kom att det inte var visat att bankgarantier var vanligt förekommande på bankkontor av det slag där tjänstemannen var anställd och att det därför inte skulle leda till nämnvärda praktiska olägenheter om åtminstone vid sådana kontor kunden måste styrka behörigheten. I det föreliggande fallet märktes också enligt HD att förbindelserna var på avsevärda belopp jämfört med kontorets omsättning (250 MSEK). Banktjänstemannen kunde med hänsyn till detta inte anses ha haft allmän ställningsfullmakt. Domskälen medför att det kan föreliggande betydande utredningsproblem för den som har att göra med en bank. För att utröna om tjänstemannen har en ställningsfullmakt skall motparten sålunda normalt — om avseende fästs vid vad HD faktiskt anförde — ta hänsyn till att om man sedan tidigare är kund i banken eller på kontoret, om den transaktion man önskar genomföra är vanlig eller ovanlig för kontoret och om den inbegriper belopp som är stort i jämförelse med kontorets omsättning.s. 568