Stycket

2.En av de mer omdiskuterade reglerna i den svenska avtalslagen är 3 § om skälig acceptfrist när anbudsgivaren inte angivit någon tid för svar. Bestämmelsen, som ger uttryck för den s.k. löftesprincipen, torde exempelvis ha varit ett viktigt skäl till varför Sverige inte ratificerade del II i CISG om avtals ingående, vilket gjort Sverige, tillsammans med Danmark, Finland och Norge, till de enda av de 65 ratificerande länderna som undantagit del II. Hur lång tid som skall anses vara skälig tid prövades i NJA 2004 s. 862, som rörde förlikningsförhandlingar i tvist som skulle prövas i huvudförhandling den 27 april 2000. Här hade A lämnat ett anbud till B den 2 februari. Anbudet hade avslagits av B den 21 februari samtidigt som B lämnade ett nytt anbud. A avslog detta anbud den 9 mars och angav samtidigt önskemål om bättre bud. Den 25 mars angav B att det tidigare lämnade anbudet kvarstod. Detta svar nådde p.g.a. A:s ombuds semester ombudet först den 4 april och A den 6 april. Anbudet accepterades av A den 18 april, varpå B den 20 april meddelade A att accepten avvisades eftersom den inkommit för sent. HD angav här att den skäliga betänketiden i 3 § avtalslagen, så som också framgick av förarbetena, var beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, där hänsyn skall tas framför allt till avtalets beskaffenhet men också till att det i allmänhet krävs större skyndsamhet av en affärsman än en privatperson och att skyndsamhet är av nöden när avtalsföremålet är föremål för prisväxlingar. Beträffande det aktuella fallet konstaterades att avtalet skulle ingås mellan privatpersoner och att tvisten avsåg förhållandevis höga värden, varför betänketiden inte kunde anses vara alltför kort. HD fann emellertid att svaret från A avgivits för sent för att vara bindande för B. Härvid beaktades för det första att anbudet avgivits när bara ca en månad återstod till huvudförhandling. För det andra beaktades att A — eller i vart fall A:s ombud — måste ha insett att vardera sidans rättegångskostnader ganska snart skulle öka beaktansvärt i och med förberedelser inför huvudförhandlingen, något som enligt HD kunde jämföras med fallet där risk för prisväxlingar föreligger. Hänsyn togs också till att B avgivit exakt samma anbud redan den 21 februari och att A således ”redan haft möjlighet att göra sådana överväganden som föranleddes av anbudet”. 1.1.1.2 Avtalsbundenhet vid formalavtal Av reglerna i 1 kap. AvtL följer att ett avtal blir bindande när en ren accept kommer anbudsgivaren till handa. Enligt 1 § 3 st. gäller dessa regler inte för formalavtal, exempelvis köp av fast egendom. 4 kap. 1 § JB föreskriver att ”köp av fast egendom slutes genom upprättande av köpehandling som underskrives av säljaren och köparen”. En fråga som uppkommer vid tolkning och tillämpning av denna bestämmelse är om avtalsbundenhet uppkommer för parterna redan i och med att köpehandlingen skrivits under av parterna eller om det krävs något mer och i så fall vad. I NJA 2000 s. 747 I och NJA 2000 s. 747 II var denna fråga föremål för bedömning. Bland de tänkbara lösningarna fanns, som också framgick av ett antal av parterna åberopade rättsutlåtanden, att bundenhet uppkom enligt ordalydelsen och sålunda när underskrift skedde, att utgivande krävdes eller att bundenhet uppkom först när motparten delgavs om att undertecknande skett. HD konstaterade här att regleringen i AvtL, trots att bestämmelserna i 1–9 §§ inte är tillämpliga på formbundna avtal, ändå kan vara av betydelse för bedömning av hur bundenhet uppkommer vid fastighetsköp. HD fann här, trots bestämmelsens ordalydelse, att bundenhet för parterna skulle uppkomma först när den sist undertecknande parten utgivit handlingen till den andra parten eller till ”annan i förhållande till [den sist undertecknande personen] fristående person, hos vilken [motparten] kan inhämta upplysning om att köpet är avslutat”. Till grund härför låg bl.a. att det allmänt sett inte ansågs tjäna rättstryggheten att viktiga rättsföljder knyts till handling som inte manifesteras utåt och som inte kan verifieras av motparten samt att ett sådant krav låg i linje med ”den allmänna principen att en rättshandling blir bindande för en löftesgivare först när den med hans medgivande kommit till uttryck utåt”. I NJA 2000 s. 747 I hade köpeavtalet ostridigt skrivits under av båda parter och sänts av den sist undertecknande parten till den anlitade mäklaren innan motparten förklarade sig frånträda köpet, varför bindande köp ansågs ha förelegat dessförinnan. I NJA 2000 s. 747 II hade däremot den sist undertecknande parten sänt avtalet efter undertecknande till sitt juridiska ombud som inte lämnat ut avtalet till motparten innan denne förklarade sig vilja frånträda köpet. Något bindande köpeavtal kunde därför inte anses ha uppkommit.s. 554