2 · Källorna

1.Inledningsvis skall här mycket kort några allmänna synpunkter redovisas vad gäller själva rättskällematerialet. Förordningstexten, aktuella ingresspunkter och vissa uttalanden i den Förklarande rapporten är som jag ser det de auktoritativa källor — i angiven ordning — man har att utgå ifrån. Av dessa är det, i vart fall av formella skäl, möjligt att degradera den Förklarande rapporten. Den diskussionen tänker jag inte föra här, utan min utgångspunkt är att rapporten allmänt anses ha den status jag här givit den. Det är för övrigt något som av hittills lämnade kommentarer inte synes vara ifrågasatt.s. 451

2.Det är fortsättningsvis av intresse att se vilken status domstolsavgöranden i hithörande frågor från ett EU-land tillerkänns i de övriga EU-länderna. Det är ju här frågan om att de europeiska domstolarna har en och samma ”lag” att tillämpa. Under de cirka tre år som insolvensförordningen har varit i kraft har det hunnit att meddelas en del domstolsavgöranden. Avgörandena är dock för få, för spridda och fram för allt inte i någon större utsträckning härrörande från domstolar som har till uppgift att skapa prejudikat, för att man skall kunna tala om någon mer enhetligare, stabilare eller vägledande praxis. Dessa tidiga avgöranden kan dock tjäna som fingervisningar om vilka frågor som kommer att finnas i blickpunkten när insolvensförordningens jurisdiktionskriterier successivt kommer att preciseras.s. 451

3.Frågan vilken gränsöverskridande betydelse nationell praxis kommer att få inbjuder givetvis till intressant spekulation. För svenskt vidkommande har som bekant avgöranden av Högsta domstolen prejudikatvärde, dvs. de manar utan vidare normalt till efterföljd här i Sverige. För att ett avgörande i en EU-rättslig fråga från Högsta domstolen skall beaktas — eller dess existens över huvud taget noteras — i något annat EU-land än Sverige krävs dock för det första mer — antagligen betydligt mer — än enbart publicering i NJA. För det andra kan man utgå från att avgörandena inte utan vidare manar till efterföljd i andra länder. I konkurrens med avgöranden från prejudikatinstanser i övriga medlemsländer kan de givetvis tjäna som inspiration i den mån innehållet i avgörandet är övertygande. EG-domstolens avgöranden kan på sikt tänkas få betydelse. Med tanke på att förhandsbesked från EG-domstolen enbart måste begäras av (i Sverige) Högsta domstolen, och även till handläggningstiderna hos EG-domstolen, kan det komma att dröja många år innan det finns något avgörande därifrån. Ett annat ”problem” i sammanhanget är att ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande regelmässigt går i omedelbar verkställighet och att ändring efter överklagande vanligen saknar retroaktiv effekt. I det enskilda fallet kommer därför överrättsavgöranden — särskilt från tredje eller kanske fjärde instans — alltid post festum, vilket bl.a. innebär att det många gånger kan saknas incitament att föra saken vidare i instansordningen.s. 452

4.En annan — likaledes intressant — fråga är vilken roll den juridiska doktrinen kommer att spela. Kommer domstolar i London och Amsterdam i sin dömande verksamhet att fästa avgörande vikt vid insiktsfulla kommentarer på finska, portugisiska eller grekiska? Och hur är det med nederländska domstolars beredvillighet att låta sig imponeras av doktrinuttalanden på italienska och vice versa? Man behöver inte uppbåda alltför mycket fantasi för att inse att doktrinen riskerar att få begränsad gränsöverskridande betydelse, trots att det är den rättskälla som formellt sett är minst bunden av nationsgränser. Och det största hindret mot en gränsöverskridande doktrin är säkerligen språkförbistringen, inte det nationella ursprunget i sig. Sådant som har publicerats på andra språk än engelska, och i någon mån kanske även spanska och tyska, kommer inte annat än undantagsvis ge avtryck inom andra språkområden.s. 452