1.4.1 Forum solutionis för avtalsrättsliga tvister i allmänhet (art. 5.1, första ledet) Det i avsnitt 3 berörda fallet Frahuil gällde väsentligen spörsmålet huruvida den av A förda regresstalan mot F ”avsåg avtal”, med den verkan att art. 5.1 kunde bli av betydelse för den italienska domstolens behörighet. I denna del hänförde GD sig först till några i tidigare rättspraxis fast etablerade principer. Sålunda slog GD fast att uttrycket ”talan avser avtal” skall tolkas autonomt och inte får förstås som en hänvisning till hur det omtvistade rättsförhållandet klassificeras enligt tillämplig nationell rätt. För det andra är den allmänna principen enligt konventionens systematik att talan skall väckas vid domstol i den konventionsstat där svaranden har hemvist. De behörighetsregler som, i likhet med art. 5.1, innefattar undantag från den principen kan därför inte ges en tolkning som går utöver de i konventionen förutsedda fallen. För det tredje kan uttrycket ”talan avser avtal” inte förstås på så sätt att det omfattar en situation i vilken det inte föreligger någon förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan. Dessa principer är välkända och torde inte behöva kommenteras här.s. 230
2.I det aktuella fallet var det klart att F inte var part i det borgensavtal genom vilket A åtog sig att svara för att V erlade de tullbelopp som det var fråga om. Det framgick emellertid att F hade gett V i uppdrag att genomföra tullklareringen. Det ankom därför på den hänskjutande nationella domstolen att pröva rättsförhållandet mellan F och V för att avgöra huruvida detta innebar att V för F:s räkning kunde sluta ett sådant avtal som det i målet aktuella borgensavtalet. Om F befanns inte ha bemyndigat V att ingå borgensavtalet, omfattades A:s regresstalan inte av uttrycket ”talan avser avtal” och var art. 5.1 följaktligen inte tilllämplig. 4.2 Forum solutionis i mål om anställningsavtal (art. 5.1, andra ledet) Av art. 5.1, andra ledet, i Brysselkonventionen framgår bland annat att en talan som avser anställningsavtal och som förs mot någon som har hemvist i en konventionsstat kan väckas vid domstolen i den ort i en annan konventionsstat där arbetstagaren vanligtvis (”habitually”) utför sitt arbete. Frågor om tolkningen av det anknytningsmomentet har flera gånger prövats av GD. Ett svenskt tillskott till denna rättspraxis är det av Arbetsdomstolen avgjorda fallet AD 2004 nr 15.s. 230
3.Omständigheterna i detta fall var i korthet följande: En svensk arbetstagare (SS) hade varit anställd hos ett danskt bolag (KC) som bedrev viss verksamhet i Sverige. Anställningen hade avbrutits efter sex månader då tvist uppkom mellan parterna. Under den tid anställningen varat hade SS huvudsakligen arbetat i Malmö (delvis även på andra orter i Sverige) och bara i liten utsträckning i Danmark. KC hade planerat att SS, om anställningen inte hade avbrutits, i fortsättningen huvudsakligen skulle ha arbetat i Danmark. SS förklarade sig dock inte ha varit medveten om KC:s planering, och det befanns inte vara styrkt i målet att parterna träffat avtal om att SS fortsättningsvis skulle arbeta i Danmark.s. 231
4.SS väckte talan mot KC vid Malmö tingsrätt med krav på semesterersättning m.m. Tingsrätten gav i domsrättsdelen en kort redogörelse för GD:s tolkningsavgöranden i tidigare fall. Synbarligen främst av fallet Weber fann tingsrätten sig kunna dra slutsatsen att det är den faktiska anställningsperioden, oberoende av hur länge denna har varat, som skall beaktas vid fastställandet av var arbetstagaren vanligtvis har utfört sitt arbete. Med den utgångspunkten stod det klart att SS vanligtvis utfört sitt arbete i Malmö och att tingsrätten därför var behörig.s. 231
5.Arbetsdomstolen delade tingsrättens bedömning och fastställde tingsrättens dom i den här aktuella delen.s. 231
6.Bestämmelserna i art. 5.1, andra ledet, i Brysselkonventionen har med i sak oförändrat innehåll förts över till art. 19 i Bryssel I-förordningen. Den senare artikeln är dock, till skillnad från den förra, begränsad till fall där talan förs mot arbetsgivaren som svarande.s. 231
7.Slutligen skall tilläggas att det i målet också uppkom en fråga om tillämplig lag på anställningsavtalet. I den delen grundade domstolarna sitt avgörande på — den med svensk lag införlivade — Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Något enligt art. 3 i Romkonventionen giltigt avtal om tillämplig lag för avtalet befanns inte ha träffats mellan parterna. Enligt art. 6.2 i konventionen presumeras ett anställningsavtal då vara underkastat lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Regeln bygger således på samma anknytning som enligt art. 5.1, andra ledet, i Brysselkonventionen är relevant i domsrättshänseende. Liksom i domsrättsdelen fann domstolarna att SS vanligtvis hade utfört sitt arbete i Sverige. Det uppkom därför en presumtion till förmån för svensk lag. Av de samlade omständigheterna i målet (se art. 6.2 i Romkonventionen) framgick inte att målet hade närmare anknytning till något annat land än Sverige. Svensk lag skulle därför tilllämpas. 4.3 Forum för talan om underhåll (art. 5.2) Huvudfrågan i fallet Blijdenstein (se ovan avsnitt 3) gällde tolkningen av art. 5.2 i Brysselkonventionen. Där stadgas bland annat att en talan som avser underhållsskyldighet kan väckas vid domstolen i den ort där den underhållsberättigade har sitt hemvist. Kan den bestämmelsen åberopas även av ett offentligt organ som, efter att ha betalat ut utbildningsstöd till den underhållsberättigade och därvid övertagit den underhållsberättigades fordran gentemot den underhållsskyldige, för regresstalan mot den underhållsskyldige för att återfå erlagda belopp?s. 231
8.GD:s svar blev nekande: art. 5.2 kan inte åberopas i fall där käranden inte personligen är den underhållsberättigade. Ett skäl som GD angav för den ståndpunkten och som är välkänt från tidigare tolkningsavgöranden var att alla behörighetsregler som utgör undantag från huvudregeln i art. 2 skall tolkas restriktivt. Det gäller i synnerhet en bestämmelse som art. 5.2, vilken föreskriver behörighet för kärandens hemvistforum, en regel som är främmande för konventionen i andra fall än de uttryckligen angivna. Framför allt betonade GD dock ratio conventionis: art. 5.2 har till huvudsakligt syfte att skydda den som för talan om underhåll och som i allmänhet är den svagare parten genom att tillhandahålla ett närliggande forum som alternativ till huvudregeln i art. 2. Denna synpunkt är inte på sin plats i fall där ett offentligt organ väcker en regresstalan mot den underhållsskyldige, ty ett offentligt organ har inte en svagare ställning än den underhållsskyldige. Dessutom, tillade GD, befinner sig den underhållsberättigade, vars behov har tillgodosetts av det offentliga organet, inte längre i en ekonomiskt osäker situation.s. 232
9.Det offentliga organet blir därmed hänvisat att väcka sin regresstalan mot den underhållsskyldige vid domstol i dennes hemviststat i enlighet med huvudregeln i art. 2. Det kan tilläggas att den av GD anlagda tolkningen stämmer överens med den ståndpunkt som hävdas i Schlosser-rapporten liksom i större delen av litteraturen. 4.4 Forum delicti (art. 5.3) I det i avsnitt 2.1 berörda fallet DFDS Torline hade det svenska fackförbundet SEKO begärt att ett kollektivavtal skulle slutas för den polska besättningen på det DFDS Torline (DT) tillhöriga fartyget Tor Caledonia (TC). Det fartyget, som var registrerat i det danska internationella fartygsregistret och lydde under dansk lag, seglade mellan Göteborg och Harwich i England. Sedan DT avslagit SEKO:s begäran, varslade SEKO om stridsåtgärder mot DT och uppmanade till sympatiåtgärder. Härefter varslade Svenska Transportarbetareförbundet (STAF) om sympatiåtgärder i form av vägran att utföra arbete relaterat till TC i syfte att hindra fartyget från att lastas eller lossas i svensk hamn.s. 232
10.DT väckte talan mot SEKO och STAF vid Arbejdsretten och yrkade att svarandena skulle förpliktas medge att de varslade strids- och sympatiåtgärderna var olovliga och återkalla varslen. SEKO beslutade då att skjuta upp stridsåtgärderna intill dess att Arbejdsretten meddelat sitt beslut. Även STAF:s varsel om sympatiåtgärder återkallades, varvid DT frånföll sin talan mot STAF. Dagen innan sympatiåtgärderna skulle ha satts i verket hade DT beslutat att ta TC ur drift på sträckan Göteborg-Harwich. TC ersattes med ett annat fartyg som chartrats för ändamålet.s. 233
11.DT väckte också talan om skadestånd mot SEKO under påstående att SEKO hade ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att varsla om en olovlig stridsåtgärd och genom att förmå STAF att vidta likaledes olovliga sympatiåtgärder. Skadeståndskravet, som väcktes vid Sø- og Handelsretten, avsåg förluster som åsamkats DT genom att fartyget TC tagits ur drift och ett ersättningsfartyg hyrts in. Sø- og Handelsretten förklarade detta mål vilande i väntan på Arbejdsrettens prövning av stridsåtgärdernas lovlighet.s. 233
12.Arbejdsretten fann att dess behörighet berodde på tolkningen av art. 5.3 i Brysselkonventionen och ställde ett antal frågor till GD.s. 233
13.Den första var om uttrycket ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i art. 5.3 omfattar ett mål angående lovligheten av en stridsåtgärd som enligt den berörda konventionsstatens lagstiftning skall prövas av en annan domstol (här: Arbejdsretten) än den som har att pröva en talan om ersättning för skada orsakad av stridsåtgärden (här: Sø- og Handelsretten). SEKO gjorde nämligen gällande att målet i Arbejdsretten föll utanför art. 5.3, eftersom det målet inte rörde skadestånd.s. 233
14.GD delade inte SEKO:s uppfattning. Det stod Danmark fritt att inrätta ett system där prövningen av stridsåtgärders lovlighet och av talan om ersättning för skador orsakade av sådana åtgärder ankommer på skilda domstolar. På anförda skäl fann GD att den av SEKO förespråkade tolkningen inte skulle vara förenlig med kraven på god rättsskipning och rättssäkerhet eller med intresset av att antalet domstolar som är behöriga att pröva ett visst rättsförhållande begränsas. Som GD vid upprepade tillfällen har slagit fast, hör skyddet av nämnda intressen till Brysselkonventionens syften. GD erinrade vidare om sitt avgörande i fallet Henkel av innebörd att art. 5.3 är tillämplig oavsett om talan avser ersättning för redan uppkommen skada eller syftar till att förhindra att skada uppkommer. Den av Arbejdsretten ställda frågan skulle följaktligen besvaras jakande.s. 233
15.Nästa spörsmål var om det för tillämpligheten av art. 5.3 i en situation som den här aktuella är nödvändigt att skadan är en säker eller sannolik följd av stridsåtgärderna i fråga eller om det är tillräckligt att stridsåtgärderna är en nödvändig förutsättning för sympatiåtgärder som kan medföra skada. På anförda skäl besvarade GD den frågan, som hade sin bakgrund i att det i förevarande fall inte var SEKO:s stridsåtgärder utan STAF:s sympatiåtgärder som kunde orsaka skada för DT, i enlighet med det senare alternativet. I det här fallet var SEKO:s varsel om stridsåtgärd en nödvändig förutsättning för att STAF:s sympatiåtgärder lagligen skulle kunna genomföras. Det stod därmed klart att den av DT påstådda skadan till följd av att TC tagits ur drift på rutten Göteborg-Harwich och ett ersättningsfartyg chartrats inte skulle ha uppkommit om inte SEKO hade lagt sitt varsel.s. 234
16.En tredje fråga var huruvida tillämpningen av art. 5.3 påverkas av att den varslande parten har skjutit upp genomförandet av stridsåtgärderna i väntan på prövningen av deras lovlighet. GD hänvisade här till sin fasta rättspraxis av innebörd att Brysselkonventionen syftar till att stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade inom gemenskapen genom att införa regler som gör det möjligt för käranden att på ett enkelt sätt avgöra vid vilken domstol han får väcka talan och för svaranden att förutse vid vilka domstolar talan kan väckas mot honom. Det syftet skulle inte uppnås om, efter det att en talan som omfattas av art. 5.3 väckts vid behörig domstol i en konventionsstat, svarandens beslut att skjuta upp genomförandet av den skadegörande handling som föranlett kärandens talan kunde få till följd att domstolen förlorade sin behörighet. Tillämpningen av art. 5.3 påverkades följaktligen inte av att SEKO i det aktuella fallet skjutit upp de varslade stridsåtgärderna. — GD:s resonemang i denna del är i linje med den allmänt godtagna principen om perpetuatio jurisdictionis.s. 234
17.Slutligen återstod frågan om lokaliseringen av skadan. Som framgår av fast etablerad rättspraxis skall uttrycket ”den ort där skadan inträffade” i art. 5.3 tolkas så att det omfattar både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadegörande handlingen företogs, så att käranden kan välja mellan domstolarna på dessa båda orter. I det aktuella fallet var den händelse som orsakade skadan det varsel om stridsåtgärder som SEKO lagt i Sverige, den stat där SEKO hade sitt säte. Den skadegörande handlingen var således lokaliserad till Sverige. Huruvida den skada i form av ekonomiska förluster som DT påstod sig ha lidit skulle anses ha inträffat på den ort där DT var etablerat var det Arbejdsrettens uppgift att pröva. GD påpekade dock att fartygets flaggstat, dvs. dess registreringsstat (här Danmark), bara var en omständighet bland andra vid bedömningen av var skadan skulle anses ha uppkommit. Endast om Arbejdsretten skulle komma fram till att skadan uppstått ombord på fartyget TC var skadan entydigt lokaliserad till flaggstaten. GD:s slutsats blev härefter att art. 5.3, vid sådana omständigheter som förelåg i målet, skall tolkas så att en skada som uppkommit till följd av stridsåtgärder som vidtagits av ett fackförbund i en konventionsstat där ett i en annan konventionsstat registrerat fartyg seglar inte nödvändigtvis skall anses vara en skada som uppkommit i flaggstaten. — GD:s slutsats i denna del kan möjligen betecknas som salomonisk. Dessvärre synes den dock vara av begränsat värde såväl för avgörandet av det konkreta fallet som för prejudikatbildningen.s. 234
18.I fallet Kronhofer väckte en i Österrike bosatt person (K) talan vid österrikisk domstol mot några i Tyskland bosatta personer (svarandena). K yrkade skadestånd för den förlust han uppgav sig ha lidit till följd av handlingar företagna av svarandena i deras egenskap av företrädare för eller placeringsrådgivare i ett tyskt förmögenhetsförvaltningsbolag. Närmare bestämt påstods svarandena ha förmått K att ingå ett avtal rörande köpoptioner på aktier utan att därvid informera K om riskerna med en sådan transaktion, varefter K till det tyska bolaget hade fört över ett belopp som delvis gått förlorat.s. 235
19.K hävdade att den österrikiska domstolen i sin egenskap av domstol på den ort där skadan inträffade var behörig enligt art. 5.3 i Brysselkonventionen. Sedan frågan härom förts upp till Oberster Gerichtshof, gav denna domstol visserligen uttryck för uppfattningen att såväl den ort där skadan uppkommit som den ort där den skadegörande händelsen inträffat var belägna i Tyskland. Domstolen fann sig likväl böra fråga GD huruvida uttrycket ”den ort där skadan inträffade” skall ges en så vidsträckt tolkning att det vid en ren förmögenhetsskada, vilken har påverkat den skadelidandes förmögenhet i en annan konventionsstat (än hans hemviststat), omfattar även den ort där den skadelidande har sitt hemvist och därmed också ”centrum för sin förmögenhet”.s. 235
20.Ej oväntat svarade GD nej på den frågan. I sin motivering hänvisade GD bland annat till att konventionens regler om särskild behörighet, däribland art. 5.3, skall tolkas restriktivt. Vidare finns det enligt GD från bevis- och processföringssynpunkt inga sakliga skäl att ge behörighet åt domstolar i en annan konventionsstat än den där den skadevållande handlingen företagits och skadan uppkommit. GD pekade också på sitt tidigare avgörande i fallet Marinari, där GD uttalat att uttrycket ”den ort där skadan inträffade” inte kan tolkas så vidsträckt att det omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en händelse som redan har förorsakat skada på en annan ort. En sådan tolkning skulle, på sätt närmare utvecklas i domen, göra fastställelsen av behörig domstol beroende av osäkra faktorer och därför inte vara förenlig med konventionens syfte att stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade inom gemenskapen. Behörigheten enligt art. 5.3 är således begränsad till domstol i eller för den ort där den skadegörande handlingen har företagits eller där skadan har uppkommit. 4.5 Litispendens (art. 21) I fallet Gasser (se ovan avsnitt 2.1) gjorde G vid den österrikiska domstolen gällande att art. 21 i konventionen skall tolkas på så sätt att den domstol vid vilken talan har väckts senare än den först inledda rättegången och som har exklusiv behörighet enligt en prorogationsklausul, med avvikelse från art. 21, kan avgöra tvisten även om den domstol vid vilken talan väckts först /ännu/ inte har förklarat sig obehörig. Art. 21 skulle med andra ord vara underordnad art. 17. G menade sig finna stöd för sin ståndpunkt i det av GD meddelade tolkningsavgörandet i fallet Overseas Union Insurance. Det har också sitt intresse att samma uppfattning har kommit till uttryck i viss nationell rättspraxis och litteratur till konventionen, särskilt i Storbritannien.s. 235
21.Tolkningsfrågan hänsköts till GD, som avgjorde den i plenum. Till skillnad från generaladvokaten i målet fann GD sig inte kunna godta det av G hävdade undantaget från art. 21. GD tog fasta på att det av ordalydelsen av art. 21 tydligt framgår att den domstol vid vilken talan väckts senare självmant skall låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig och, när så har skett, avvisa talan till förmån för den domstolen samt att bestämmelsen härvid inte gör någon skillnad mellan de olika behörighetsgrunder som föreskrivs i konventionen. Visserligen hade GD i det nyssnämnda fallet Overseas Union Insurance gjort förbehåll för fall där den domstol vid vilken talan väckts senare har exklusiv behörighet enligt konventionen, särskilt då sådan behörighet föreligger enligt art. 16. Det förbehållet innebar dock inte mer än att GD lämnat frågan öppen, eftersom ingen av parterna i det målet gjort gällande att den domstol vid vilken talan väckts senare hade exklusiv behörighet. Och även om ett undantag från tillämpligheten av art. 21 skulle göras i fall där den exklusiva behörigheten för den domstol där talan väckts senare grundas på art. 16 — synes GD ha menat — finns det inte skäl att göra samma undantag när den exklusiva behörigheten beror på art. 17. Denna bestämmelse är nämligen, på sätt närmare utvecklas i domen, på flera sätt en ”svagare” behörighetsregel än art. 16.s. 236
22.GD:s svar på den ställda frågan blev härefter att art. 21 i konventionen skall tolkas så att den domstol vid vilken talan väckts senare och vars behörighet görs gällande med stöd av en prorogationsklausul skall låta handläggningen av målet vila tills den domstol vid vilken talan först väckts har förklarat sig obehörig.s. 237
23.Ännu en fråga som den österrikiska domstolen ställde till GD var huruvida, såsom G hävdade i målet, ett undantag från art. 21 kan göras när handläggningstiderna är orimligt långa vid domstolarna i den konventionsstat där talan först väckts. I det sammanhanget kan påpekas att det just i Italien, där mål nr 1 var anhängigt, ej sällan synes inträffa att ett mål under mycket lång tid ”fastnar” i domstolshierarkin. Det är inte alls orimligt att hävda att viss hänsyn bör tas till det intresse käranden i mål nr 2 har av att kunna utverka en dom i målet vid en domstol som i och för sig (dvs. bortsett från litispendenssituationen) är behörig och att art. 21 bör tillämpas med en viss flexibilitet i sådana situationer som avses i den ställda frågan.s. 237
24.Emellertid var GD även i denna del obeveklig. Den av G proponerade tolkningen av art. 21 befanns vara uppenbart oförenlig med konventionens ordalydelse, struktur och syfte. Härvid framhölls först att konventionen inte innehåller något stadgande som innebär att dess bestämmelser, särskilt art. 21, skulle upphöra att vara tillämpliga på grund av handläggningstidens längd vid domstolarna i den berörda konventionsstaten. Vidare erinrade GD om att konventionen bygger på principen att konventionsstaterna har ömsesidigt förtroende för varandras rättssystem och rättsliga institutioner samt att det också är detta förtroende som gör det möjligt för konventionsstaterna att avstå från sina interna bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska domar till förmån för ett förenklat förfarande för erkännande och verkställighet. Slutligen stod det fast att konventionen är avsedd att främja rättssäkerheten genom att ge parterna möjlighet att på förhand med tillräcklig säkerhet avgöra vilken domstol som är behörig. 5. Erkännande och verkställighet av domar m.m. Till exekvaturförfarandet hänför sig ett beslut av svenska HD i NJA 2003 s. 666. Det gällde en av tysk domstol meddelad förlikning. En av parterna (S-K) ansökte vid Svea hovrätt om att förlikningen skulle förklaras verkställbar i Sverige enligt Brysselkonventionen. Hon yrkade samtidigt att hon skulle beviljas rättshjälp enligt art. 44 i konventionen. Sistnämnda yrkande avslogs av hovrätten med motiveringen att S-K inte hade behov av juridiskt biträde utöver den rådgivning som kan lämnas enligt 4 § rättshjälpslagen (1996:1619). Det beslutet meddelade hovrätten i en sammansättning med tre lagfarna ledamöter. Hovrätten angav att beslutet skulle överklagas till HD och att prövningstillstånd därvid skulle krävas.s. 237
25.Sedan S-K överklagat beslutet till HD, uppkom till en början ett spörsmål om HD:s behörighet att pröva överklagandet. Hovrättens beslut hade nämligen meddelats i det skede av exekvaturförfarandet som regleras i art. 33–35 i konventionen, dvs. i det första skedet. På det stadiet skall Svea hovrätt enligt 4 § kompletteringslagen bestå av en lagfaren domare. Beslut som meddelas i det första skedet skall inte överklagas till HD utan prövas i den ordning som anges i 5 § kompletteringslagen, dvs. av Svea hovrätt i dess ordinarie sammansättning. Det gäller även beslut i ”bifrågor”, t.ex. om rättegångskostnader, se NJA 2000 C 63.s. 238
26.Hovrätten hade således inte prövat saken i den ordning som förutsätts i konventionen utan direkt fattat beslut på det sätt som skulle ha skett efter en ansökan om ändring. Trots detta fann HD sig vara behörig att ta upp överklagandet till prövning. Härvid skulle 6 § kompletteringslagen tillämpas. Enligt den paragrafen krävs prövningstillstånd vid överklagande av beslut enligt 5 § samma lag. Därmed får enligt HD förstås inte endast slutliga beslut i frågan om förklaring av verkställbarhet utan alla överklagbara beslut som fattas vid handläggningen enligt 5 §, i det aktuella fallet således beslutet om avslag på ansökan om rättshjälp.s. 238
27.Prövningstillstånd beviljades, och rättshjälpsfrågan kom därmed under HD:s bedömning. S-K hade åtnjutit rättshjälp vid den tyska domstolen. Med stöd av art. 44 i Brysselkonventionen fann HD att S-K därför var berättigad till rättshjälp enligt rättshjälpslagen i största möjliga utsträckning i det svenska förfarandet enligt art. 32–35 i konventionen. Det gällde oavsett att den svenske lagstiftaren i samband med tillträdet till Luganokonventionen gett uttryck för uppfattningen att Sverige kunde uppfylla sina åtaganden enligt art. 44 genom att befria sökanden från ansöknings- och expeditionsavgifter, en ståndpunkt som inte korrigerats i samband med tillträdet till Brysselkonventionen. Och då art. 44 innebär att sökanden under där angivna förutsättningar är automatiskt kvalificerad för rättshjälp i verkställighetsstaten, fann HD att rättshjälp inte får vägras på sådana skäl som hovrätten åberopat.s. 238
28.Som HD vidare framhöll, avser art. 44 endast själva beviljandet av rättshjälp medan rättshjälpens omfattning och närmare utformning är avsedda att styras av nationella regler. I det aktuella fallet hade HD inte tillgång till de uppgifter som behövdes för att fatta beslut i den frågan, varför målet återförvisades till hovrätten för kompletterande utredning.s. 239
29.Det bör observeras att art. 44 i konventionen är begränsad till exekvaturförfarandets första skede. Någon sådan begränsning finns däremot inte i motsvarande bestämmelse, art. 50, i Bryssel I-förordningen. Den bestämmelsen är därför tillämplig även i senare skeden av exekvaturförfarandet (men inte vid den egentliga verkställigheten).s. 239