Stycket

3.I NJA 1998 s. 153 hade stämman i en bostadsrättsförening beslutat om ändring av i den ekonomiska planen angivna grundavgifter. På tvisten var 1971 års bostadsrättslag tillämplig, men rättsfallet belyser frågor som även är aktuella enligt 1991 års bostadsrättslag. Målet hade sin bakgrund i att en bostadsrättsförening med tre fastigheter hade bebyggt en av dessa med hjälp av privat finansiering medan de båda andra fastigheterna kom att bebyggas först sedan statliga lån möjliggjort dessas finansiering. Två frågor aktualiserades i målet, den första gällde om tillräckligt många medlemmar stod bakom beslutet att ändra grundavgifterna för de två tillkommande fastigheterna, den andra om beslutet stred mot den för ekonomiska föreningar gällande likhetsgrundsatsen eller mot de i föreningslagen intagna generalklausulerna. Hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta domstolen, fann till att börja med att i det aktuella fallet något stämmobeslut över huvud inte hade varit erforderligt för beslut om ändringar i den ekonomiska plan som tidigare antagits, dessa kunde nämligen fattas av styrelsen vad gällde nytillkommande fastigheter i vilka några bostadsrätter ännu inte upplåtits. Då trots detta stämma hållits hade giltigt beslut kunnat fattas med ”vanlig enkel majoritet”. Och eftersom stadgeändringen innebar, att den fastighet i vilken redan tidigare upplåtits bostadsrätter inte via sina årsavgifter skulle behöva delta i kostnaderna för de genom lån finansierade fastigheterna — vilket alltså innebar lägre framtida avgifter för de tidigare bostadsrättshavarna — kunde beslutet att sänka grundavgifterna för de blivande bostadsrättshavarna inte anses vare sig kränka likhetsgrundsatsen eller strida mot de även för bostadsrättsföreningar tillämpliga generalklausulerna.s. 66