1.organisationsrättsliga frågor) 4.1. Ekonomisk förenings status RH 1990:62. En förening hade i sin firma orden ”ekonomisk förening” och hade enligt sina stadgar till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen att utföra, driva och underhålla vattenanläggning för medlemmarnas fastigheter. I stadgarna angavs vidare att medlem var skyldig att för begagnande av föreningens anläggning erlägga brukningsavgift enligt beslutad taxa, att brukningsavgifterna var avsedda att täcka föreningens utgifter för drift och underhåll ävensom för ränta och amortering på upplånat kapital samt att uppkommen vinst under räkenskapsår efter ordinarie föreningsstämmas beslut fick fonderas eller gottskrivas medlemmarna i förhållande till påförda brukningsavgifter under räkenskapsåret. Bestämmelserna i vattenföreningens stadgar beträffande rätten till medlemskap, rösträtt och överskottsutdelning överensstämde med vad som föreskrivs i föreningslagen i dessa avseenden. Hovrätten för Västra Sverige fann att föreningen var att klassificera som en oregistrerad ekonomisk förening att den därmed saknade rättskapacitet. En talan som väckts mot föreningen av en utesluten medlem kunde därför inte prövas av domstol utan skulle avvisas.s. 65
2.Jfr här även nedan under 4.7. Registreringsfrågor och 5.1. Begreppet ideell förening. 4.2 Innebörden av skiljeklausul NJA 1981 s. 552 (Bostadsföreningen Verdandi) gällde frågan om en i stadgarna för en bostadsförening — alltså en vanlig ekonomisk förening — intagen bestämmelse om hembuds- och skiljedomsförfarande vid överlåtelse av andel i föreningen medförde skyldighet för den medlem som avsett att överlåta sin andel, att acceptera överlåtelse till det pris som en skiljenämnd kom att fastställa. Högsta domstolen fann att man inte av syftet med en bestämmelse av det aktuella slaget kunde sluta sig till om bundenhet för den överlåtande medlemmen i relation till den, som förklarat sig beredd att lösa till det pris som skiljenämnden accepterat, var avsedd eller ej. Mot denna bakgrund tog HD sikte på att stadgebestämmelsen på flera punkter framstod som oklar. HD fortsatte därefter med att uttala att det måste anses rimligt att välja den tolkning som föranleder den minst långtgående förpliktelsen för hembjudaren. Detta innebar i det aktuella fallet, att denne inte skulle anses skyldig att träffa avtal om överlåtelse till det genom skiljedomen fastställda priset. 4.3 Skyddet för medlemmarna NJA 1989 s. 751 (Bostadsrättsföreningen Grane nr 1) gäller tillämpningen av den för ekonomiska föreningar gällande likhetsprincipen. Bakgrunden till målet var ett beslut av stämman i en bostadsrättsförening — fattat med 20 röster mot 19 — att kostnaderna för föreningens anslutning till televerkets kabel-TV-nät skulle finansieras via årsavgiften och inte, vilket minoriteten ville, lika mellan lägenheterna. Beslutet innebar därmed att de större lägenheterna skulle komma att debiteras en högre avgift än de mindre. I hovrättens av Högsta domstolen fastställda dom konstateras, att enligt föreningens stadgar årsavgiften skulle bestämmas så, att de olika lägenheterna skulle bidra till föreningens kostnader i relation till respektive lägenhets grundavgift. Det är, säger Högsta domstolen, uppenbart att ett sådant beräkningssätt medför att vissa hushåll inte sällan får vidkännas större andel av kostnaderna för en viss nyttighet än som svarar mot detta hushålls behov eller utnyttjande. Denna effekt av debiteringsnormen kan likväl inte anses kränka den även för bostadsrättsföreningar tilllämpliga föreningsrättsliga likställighetsprincipen, ”vilken i första hand torde avse rent illojala eller på annat sätt otillbörliga fall av gynnande eller missgynnande av vissa föreningsmedlemmar”.s. 65
3.I NJA 1998 s. 153 hade stämman i en bostadsrättsförening beslutat om ändring av i den ekonomiska planen angivna grundavgifter. På tvisten var 1971 års bostadsrättslag tillämplig, men rättsfallet belyser frågor som även är aktuella enligt 1991 års bostadsrättslag. Målet hade sin bakgrund i att en bostadsrättsförening med tre fastigheter hade bebyggt en av dessa med hjälp av privat finansiering medan de båda andra fastigheterna kom att bebyggas först sedan statliga lån möjliggjort dessas finansiering. Två frågor aktualiserades i målet, den första gällde om tillräckligt många medlemmar stod bakom beslutet att ändra grundavgifterna för de två tillkommande fastigheterna, den andra om beslutet stred mot den för ekonomiska föreningar gällande likhetsgrundsatsen eller mot de i föreningslagen intagna generalklausulerna. Hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta domstolen, fann till att börja med att i det aktuella fallet något stämmobeslut över huvud inte hade varit erforderligt för beslut om ändringar i den ekonomiska plan som tidigare antagits, dessa kunde nämligen fattas av styrelsen vad gällde nytillkommande fastigheter i vilka några bostadsrätter ännu inte upplåtits. Då trots detta stämma hållits hade giltigt beslut kunnat fattas med ”vanlig enkel majoritet”. Och eftersom stadgeändringen innebar, att den fastighet i vilken redan tidigare upplåtits bostadsrätter inte via sina årsavgifter skulle behöva delta i kostnaderna för de genom lån finansierade fastigheterna — vilket alltså innebar lägre framtida avgifter för de tidigare bostadsrättshavarna — kunde beslutet att sänka grundavgifterna för de blivande bostadsrättshavarna inte anses vare sig kränka likhetsgrundsatsen eller strida mot de även för bostadsrättsföreningar tillämpliga generalklausulerna.s. 66
4.RÅ 1986 Ref 168: Vid val av minoritetsrevisor i ekonomisk förening ansågs att den av minoriteten föreslagna personen skulle förordnas. 4.4 Rätt att lämna en ekonomisk förening HSB är en riksorganisation till vilken ett antal regionala ekonomiska föreningar var anslutna. En av dessa var HSB Stockholm ek. för. Varje fysisk eller juridisk person kunde bli medlem i HSB Stockholm. En medlem skulle delta i föreningen med minst en andel om 500 kronor. En medlem fick utträda ur föreningen och skulle vid avgången få tillbaka de inbetalda andelarna i överensstämmelse med föreskrifterna i föreningslagen. Enligt stadgarna hade HSB Stockholm dock rätt att genom avräkning mot andelsbeloppet tillgodogöra sig betalning för förfallna avgifter och fordringar i övrigt som föreningen kunde ha hos medlemmen. — HSB-rörelsen byggde på idén att medlemmar som var anslutna till en HSB-förening genom bosparande kvalificerade sig för anvisning till en bostadsrättslägenhet. Bostadsrättsföreningar bildades efter hand som HSB-föreningen anskaffade redan bebyggda fastigheter eller bebyggde fastigheter. När bostadsrättsföreningen var bildad överläts fastigheten till den nybildade bostadsrättsföreningen. — För att skapa erforderligt kapital i avsikt att ge HSB-föreningen möjligheten att anskaffa nya fastigheter fanns i stadgarna för HSB:s bostadsrättsföreningar föreskrifter om skyldighet för varje bostadsrättsförening att betala en s.k. avgäld motsvarande viss procent av bostadsrättsföreningens produktionskostnad. Skyldigheten att betala denna årliga avgäld fanns intagen i HSB:s Riksförbunds mönsterstadgar för bostadsrättsföreningar och även i stadgarna för den strax här nedan omnämnda bostadsrättsföreningen S:t Erik. Den kom även till uttryck i bostadsrättsföreningens ekonomiska plan. — I rättsfallet NJA 1999 s. 171 (Bostadsrättsföreningen S:t Erik nr 203) behandlas frågan om skyldighet att betala avgäld sedan en bostadsrättsförening ändrat sina stadgar och utträtt ur den regionala rättsförening ändrat sina stadgar och utträtt ur den regionala HSBföreningen. — HSB:s Bostadsrättsförening S:t Erik nr 203 i Stockholm (här kallad S:t Erik) hade bildats på det sätt som var det vanliga inom HSB och föreningen skulle enligt sina stadgar vara medlem i ”HSBföreningen för orten” och stadgarna föreskrev vidare att för dess verksamhet skulle genom HSB Stockholms försorg upprättas en ekonomisk plan. Vidare framgick som redan anmärkts av S:t Eriks stadgar att denna skulle betala avgäld till HSB Stockholm på sätt som angavs i den ekonomiska planen. För att ett beslut om ändring av den ekonomiska planen skulle vara giltigt krävdes godkännande av styrelsen för HSB Stockholm. I S:t Eriks stadgar föreskrevs vidare att medlem i föreningen skulle vara HSB Stockholm samt ledamöter och suppleanter i HSB Stockholms styrelse. Vidare följde av S:t Eriks stadgar att den medlem i HSB Stockholm som erhållit bostadsrätt genom upplåtelse av S:t Erik eller som övertog bostadsrätt i föreningens fastighet skulle vara medlem i föreningen. — S:t Erik sade sedermera upp sig till utträde ur HSB-föreningen och lämnade HSB Stockholm vid utgången av år 1991. I anledning av sitt utträde krävde S:t Erik i enlighet med föreskriften i stadgarna för HSB Stockholm att få tillbaka sin insats. HSB Stockholm gjorde emellertid kvittningsinvändning under åberopande av den skyldighet som S:t Erik hade att trots sitt utträde betala avgäld till HSB Stockholm. Den fråga som var den centrala i målet var just i vad mån en utträdande förening genom sitt utträde kunde befria sig från den förpliktelse som föreningen åtagit sig i sina stadgar och som följde av innehållet i den ekonomiska plan som antagits för föreningen. S:t Erik anförde olika grunder till stöd för sin uppfattning att man efter utträdet ur HSB Stockholm inte var skyldig att betala någon avgäld medan HSB Stockholm å sin sida gjorde gällande att denna avgäld utgjorde en avtalsenlig förpliktelse som följde av stadgarna och kom till uttryck i den tidigare ekonomiska planen för föreningen samt därför kvarstod även efter det att S:t Erik beslutat att lämna HSB Stockholm. HSB Stockholm gjorde därtill gällande att en avtalsförpliktelse för S:t Erik att fortlöpande betala avgäld till HSB Stockholm inte bara grundades på stadgarna utan uppkommit vid S:t Eriks bildande redan med hänsyn till de principer som tillämpas inom HSB-rörelsen och som innebär att bostadsrättsföreningarna förutsätts bidra till den fortsatta utvecklingen av bostadskooperationen på sådant sätt som återspeglades i stadgebestämmelsen och den ekonomiska planen. — Vad först beträffar stadgebestämmelser till förmån för tredje man uttalar HD att en bostadsrättsförenings stadgar kan innehålla bestämmelser till förmån för tredje man, som t.ex. den i målet aktuella bestämmelsen i S:t Eriks stadgar angående avgäld. En sådan bestämmelse medför dock inte, säger HD, någon mot den utomstående bindande förpliktelse, och den måste därför kunna ändras som varje annan stadgebestämmelse med verkan att den inte längre skall tillämpas. Vad så gäller frågan om möjligheten att grunda en förpliktelse för S:t Erik att betala avgäld på de principer som tillämpas inom HSB-rörelsen säger HD, att HSB Stockholm inte visat att den påstådda förpliktelsen, vid sidan av stadgarna och den ekonomiska planen, kommit till uttryck i någon till HSB Stockholm riktad förbindelse eller annars fått ett sådant entydigt innehåll, att den kunde bilda underlag för slutsatsen att S:t Erik skulle vara bunden av skyldigheten även sedan stadgarna ändrats. Den av HSB Stockholm framställda kvittningsinvändningen underkändes således. — Det bör anmärkas, att HD även tar upp frågan från vilken tidpunkt en ändring av en bostadsrättsförenings stadgar blir verksam. Man framhåller att en ändring av en bostadsrättsförenings stadgar enligt BRL 9 kap. 25 § för verkställighet förutsätter att den registrerats hos patentverket. Det förhållandet att registrering dröjde flera år hade emellertid inte åberopats av HSB Stockholm och ändringen ”bör därför i målet anses verksam från årsskiftet 1991/1992, då avgäldsskyldigheten sålunda upphörde”. 4.5 Uteslutning ur ekonomisk förenings. 67
5.NJA 1989 s. 80 (Grums lastbilscentral) gällde ett fall av uteslutning av en åkare — Helge J — ur en lastbilscentral organiserad som ekonomisk förening. Föreningens stadgar föreskrev i fråga om uteslutning ur föreningen följande: Bryter medlem mot stadgarna, eller skadar han föreningen, eller motverkar han dess intressen eller ändamål, och rättar han sig icke efter erhållen skriftlig varning från styrelsen, eller vanvårdar han uppenbarligen sin ekonomi, eller har han icke inom sex månader, sedan han upphört med den verksamhet, som föranlett hans inträde i föreningen, uppsagt sig till utträde, må styrelsen utesluta honom ur föreningen. Målet kom att gälla såväl frågan om uteslutningen var materiellt berättigad som om det formella procedere som stadgarna föreskrev för uteslutning hade iakttagits av föreningen då den beslöt om uteslutningen. Helge J hade dels kört med fler bilar än som var anslutna till föreningen dels vid en tankcentral, till vilken de till föreningen anslutna åkarna hade nycklar, efter att ha kopierat en annan åkares nyckel, tankat diesel till sina egna bilar på den andres konto. För detta tillgrepp dömdes Helge J till villkorlig dom och dagsböter. Helge J hade blivit varnad av föreningens styrelse på grund av att han kört med fler bilar än som var anslutna till föreningen men däremot inte för det olovliga utnyttjandet av kamratens konto, men när stölderna blev kända beslutade föreningens styrelse omedelbart att utesluta Helge J ur föreningen. Någon ny varning utfärdades sålunda inte. — Helge J väckte talan mot föreningen och yrkade att uteslutningsbeslutet skulle förklaras ogiltigt. Vad först den materiella frågan beträffar gällde målet frågan om utnyttjandet av kamratens konto kunde anses omfattad av de grunder som stadgarna angav för uteslutning. I den frågan uttalade Högsta domstolen att den ifrågavarande stöldbrottsligheten visserligen inte riktade sig mot föreningen som sådan utan mot en enskild föreningsmedlem. Brottsligheten var emellertid ägnad att skada sådan verksamhet som föreningens åtaganden syftade till att främja, och den innefattade upprepade tillgrepp av sådana förnödenheter som det föll inom ramen för föreningens uppgifter att förmedla till medlemmarna. Med hänsyn härtill måste det anses att Helge J genom brottsligheten motverkade föreningens ändamål. Vad så gällde frågan om den varning som föreningens styrelse utfärdat gällde den, så som framgår av referatet ovan, inte stölderna av dieselolja utan det förhållandet att Helge J kört med fler bilar än som var anslutna till föreningen. Högsta domstolen konstaterade att det inte förelåg något sakligt samband mellan de förhållanden som föranledde varningen och grunden för uteslutningen. Emellertid kan, säger Högsta domstolen därefter, stadgarnas krav på att uteslutning skall föregås av varning med anledning av visst illojalt beteende inte rimligen tilläggas den innebörden att, om medlem varnats med anledning av visst illojalt förfarande från hans sida, föreningen därefter skulle vara förhindrad att utan ny varning utesluta medlemmen om denne på nytt gör sig skyldig till illojalt förfarande, låt vara av annan art än tidigare — med undantag möjligen för det fall att medlemmen inte utan vidare kan förutsättas inse det illojala i sitt handlande. ”Om sådant fall är dock här ej fråga.” Slutligen konstaterade Högsta domstolen att varningen åtminstone i sin huvudsakliga del hade täckning i stadgarna och i sak inte var obefogad. Justitierådet Höglund var dock av åsikten att den utfärdade varningen inte borde kunna åberopas i det aktuella fallet eftersom de båda anförda grunderna inte stod i sådant sakligt samband med varandra att varningen för det ena förfarandet skulle kunna åberopas i anledning av det andra. Höglund ansåg det t.o.m. kunna ifrågasättas om oljetillgreppen, som riktade sig mot en annan medlem i föreningen, alls kunde sägas ha skadat föreningen eller inneburit motverkan av dess intressen eller ändamål. 4.6 Klander av föreningsstämmobeslut I FL 7 kap. 17 § stadgas att om ett beslut av föreningsstämman inte har kommit till i behörig ordning eller i övrigt strider mot föreningslagen eller mot stadgarna, talan kan föras mot föreningen om att beslutet skall upphävas eller ändras. Taleberättigad är bland andra föreningsmedlem. Den tid inom vilken talan skall föras är enligt huvudregeln tre månader från beslutsdagen. I tre fall gäller dock inte denna begränsning. Bland annat kan talan föras senare än tre månader efter beslutsdagen om samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa medlemmar och sådant samtycke inte har getts. Till följd av en hänvisning i BRL 9 kap. 14 § är detta stadgande tillämpligt även på bostadsrättsföreningar. — I NJA 1996 s. 679 uppkom fråga om det nu nämnda undantaget från tremånadersregeln var tillämpligt även på stämmobeslut enligt BRL 9 kap. 16 § första stycket punkt 2 och som avser beslut som innebär att en lägenhet som upplåtits med bostadsrätt kommer att förändras eller i sin helhet behöva tas i anspråk av föreningen med anledning av en om- eller tillbyggnad. För sådana beslut krävs enligt det nu nämnda stadgandet i BRL endera att bostadsrättshavaren skall ge sitt samtycke till ändringen eller att två tredjedelar av de röstande har gått med på beslutet och det dessutom har godkänts av hyresnämnden. I det aktuella målet fann såväl tingsrätt och hovrätt som tre av Högsta domstolens ledamöter att ett ovillkorligt krav på samtycke från viss eller vissa medlemmar inte gäller enligt BRL 9:16 första stycket punkt 2 eftersom samtycket kan ersättas genom att stämmobeslutet har fattats med kvalificerad majoritet i förening med att beslutet godkänts av hyresnämnden. Högsta domstolen kom emellertid inte desto mindre till resultatet att beslutet kunde klandras trots att tremånadersfristen överskridits — en av de tre ledamöter som medgav klanderrätt ansåg nämligen att fråga var om en tillåtlig fastställelsetalan, för vilken någon särskild tidsfrist inte gällde. HD:s domskäl kom därmed att bestämmas av de två övriga ledamöter som ingick i majoriteten. I dessa skäl framhålls bland annat att det skydd som den aktuella regeln var avsedd att lämna bostadsrättshavarna i stor utsträckning skulle sättas ur spel om ett ombyggnadsbeslut skulle få verkställas om det inte klandrats inom angiven tid, och detta även om beslutet fattats med enkel majoritet. För att den i BRL avsedda prövningen av hyresnämnden inte skulle kunna underlåtas när det föreligger ett sådant fall som avses i BRL 9 kap. 16 § första stycket punkt 2 skulle de berörda medlemmarna normalt vara nödsakade att klandra beslut av nu aktuellt slag inom tre månader. Det synes, sägs det, inte kunna antas att regleringen har avsetts få denna innebörd. Och ännu mera tydligt är det att, om hyresnämnden genom lagakraftvunnet beslut har avslagit en framställning från föreningen om godkännande av stämmobeslutet, sistnämnda beslut måste betraktas som en nullitet i nu aktuellt hänseende. Om medlemmen i ett sådant fall anser sig ha anledning att utverka en dom på att beslutet har förlorat sin verkan kan uppenbarligen inte bestämmelsen om tre månaders klandertid vara tillämplig. 4.7 Registreringsfrågor RÅ 83 Ref 2:36: Beslut av länsstyrelse att registrera nya stadgar för ekonomisk förening ansågs inte vara överklagbart enligt 1951 års FL.s. 69
6.RÅ 84 Ref 2:99: Medlem i bostadsrättsförening ansågs äga rätt att ansöka om resning i ärende hos länsstyrelse om registrering av föreningsstämmas beslut om ändring av föreningens stadgar.s. 71
7.RÅ 1988 Ref 136: Förening med ändamål att inköpa en buss och hyra ut den till medlemmarna till självkostnadspris ansågs kunna vinna registrering som ekonomisk förening.s. 71
8.RÅ 1999 Ref 7: En såsom ideell förening betecknad sammanslutning har ansetts utgöra en oregistrerad ekonomisk förening som saknar rättskapacitet. 4.8 Övrigt Utöver de nu redovisade fallen skall ytterligare några fall rörande bostadsrättsföreningar kortfattat beröras. I NJA 1992 s. 66 fastslås, att ett optionsavtal beträffande överlåtelse av bostadsrätt är bindande om det är upprättat i skriftlig form, och av NJA 1994 s. 130 följer i konsekvens härmed att en hembudsskyldighet som är intagen i ett avtal mellan en bostadsrättshavare (Jens E) och annan än bostadsrättsföreningen i princip är giltig om den ingåtts skriftligen. I 1994 års fall gjordes emellertid av bostadsrättshavaren även gällande att utfästelsen att hembjuda bostadsrätten var oskälig bland annat emedan klausulen stred mot grunderna för 11 a § i 1971 års bostadsrättslag vilka innebar att den till vilken en bostadsrätt övergår skall utses av någon annan än bostadsrättshavaren eller godkännas i annan ordning än som enligt lagen gäller för inträde i bostadsrättsförening. 11 a § i 1971 års bostadsrättslag motsvarades vid tidpunkten för prövningen i Högsta domstolen av 2 kap. 2 § första stycket punkt 2 i 1991 års bostadsrättslag som föreskrev att ett villkor för medlemskap som innebar, att den till vilken en bostadsrätt övergår skulle utses av annan än bostadsrättshavaren eller godkännas i annan ordning än som gäller enligt bostadsrättslagen för inträde i en bostadsrättsförening, var utan verkan. Högsta domstolen framhöll i sina domskäl att bestämmelsen i bostadsrättslagen avsåg villkor som intagits i en bostadsrättsförenings stadgar och som således gällde mellan föreningen och dess medlemmar. Det i målet aktuella villkoret ingick emellertid i ett avtal mellan Jens E och Skanska (hans dåvarande arbetsgivare) vilket slutits i samband med att Jens E anvisades lägenheten av Skanska. Utredningen gav, säger HD, inte något belägg för att Skanska skulle ha handlat för bostadsrättsföreningens räkning. Tvärtemot framgick att villkoret motiverats av Skanskas intresse av att kunna erbjuda bostäder till sina anställda. En komplikation var emellertid att halva bostadsrätten tillagts Jens E:s förutvarande hustru genom bodelning och att han därför inte kunde efterkomma ett förläggande att överlåta hela lägenheten. I denna del förbehölls emellertid Skanska rätten att föra talan mot Jens E på grund av att han inte kunde uppfylla sina skyldigheter enligt avtalet.s. 72
9.I NJA 1991 s. 163 gällde frågan om ordföranden i en bostadsrättsförening bar straffrättsligt ansvar för en dödsolycka som inträffat sedan hisstrumman i föreningens fastighet skadats.s. 72