1.I RH 147:83 behandlas den svåra frågan om gränsen mellan enkelt bolag och samäganderätt: Två jordbruks- och skogsfastigheter hade varit i en släkts ägo sedan 1915. Genom arv — innefattande även arvsavståenden — uppgick sedermera antalet delägare till tolv. En av dessa, som även köpt del av fastigheterna av sin moder, var lagfaren ägare till hälften av dem och var också den som skötte dem. Han erlade arrende och lämnade redovisning och utbetalade överskott till övriga delägare för deras andelar. Även viss livränta utbetalades till huvuddelägarens moder av avkastningen från fastigheterna. Två av delägarna, som tillsammans ägde 1/16 av fastigheterna, begärde förordnande om försäljning enligt samäganderättslagen. Häremot invände huvudägaren och hans barn att det förelåg ett bolagsförhållande mellan parterna. Tingsrätten fann att det sedan 1953 förelegat en överenskommelse mellan fastighetsägarna om fastigheternas drift, skötsel och disposition av avkastning varför ett enkelt bolag då hade kommit till stånd. Svea hovrätt (två av fyra ledamöter) däremot kom till motsatt resultat. Hovrätten uttalade att eftersom parterna i målet blivit gemensamma ägare till fastigheterna genom arv eller andra fång, som hade sin grund i nära släktförhållanden det förelåg en presumtion för att egendomen innehades med samäganderätt. Hovrätten fann inte att det i målet förekommit sådana omständigheter som på ett avgörande sätt talade för att den en gång uppkomna samäganderätten övergått till ett bolagsförhållande mellan ägarna. Minoriteten av hovrättens ledamöter kom emellertid till motsatt resultat. Hovrättens dom överklagades till Högsta domstolen, som meddelade prövningstillstånd. Sedan parterna förlikts och återkallat sin talan avskrev HD målet.s. 61
2.I ett mellan Mariestads och Skövde kommuner ingånget avtal om samverkan till stöd för näringslivet träffades en överenskommelsen att kommunerna skulle anordna en mässa, Vadsbromässan, vartannat år. Sommaren 1987 anordnades mässan i Mariestad, varvid Mariestads kommun anlitade Hälsinge-Expon Aktiebolag (Expobolaget) som mässarrangör. Förhållandet mellan kommunen och Expobolaget reglerades genom ett avtal om utställningsmässa. Sedan Expobolaget gått i konkurs stämde ett företag Mariestads kommun och gjorde gällande att det mellan kommunen och Expobolaget ingångna avtalet var ett handelsbolagsavtal och att kommunen därmed var solidariskt betalningsansvarig för ett av Expobolaget träffat avtal. Vid den i målet aktuella tiden drogs nämligen gränsen mellan handelsbolag och enkla bolag med utgångspunkt från om näringsverksamhet bedrivits gemensamt i bolag. Eftersom gränsen mellan handelsbolag och enkla bolag numera — sedan den 1 januari 1995 — beror på om bolaget har förts in i handelsregistret som handelsbolag är emellertid rättsfallets betydelse begränsat till frågan om den samverkan som skedde mellan kommunen och Expobolget var att klassificera som bolag. Och så fann Göta hovrätt i RH 1990:14 vara fallet. Av utredningen framgick sålunda, säger hovrätten, att kommunen och Expobolaget slutit avtal om utställningsmässa, att deras ändamål med verksamheten i vart fall till viss del varit gemensamt genom att de haft ett intresse av att mässan kom till stånd och enligt planerna genomfördes på ett framgångsrikt sätt samt att båda parter på olika sätt agerat i överensstämmelse härmed.s. 62
3.NJA 1986 s. 402 (Tipsbolaget) handlar om ett s.k. tipsbolag, dvs. en överenskommelse mellan ett antal personer om att satsa pengar på tips. Spelet hade pågått i tio veckor och var och en av deltagarna hade varje vecka erlagt 30 kronor. En av deltagarna, Tomas S, skulle på egen hand fylla i tipskupongerna och ombesörja att dessa lämnades in. HD fann att ett enkelt bolag förelåg. Skälet till att domstolarna fick den aktuella tvisten att avgöra var det, att Tomas S försummat att lämna in tipskupongen i tid. Hade han gjort detta hade tippningen givit en vinst på 24 582 kronor netto. Underlåtenheten att lämna in tipskupongen var enligt HD (fyra av fem ledamöter) i och för sig oaktsamt och den hade lett till skada för de övriga bolagsmännen. Med hänsyn till arten av Tomas S’ uppdrag och de förutsättningar som gällde för uppdragets fullgörande jämkade emellertid HD skadeståndet till 0. Med arten av uppdraget torde menas att det var oavlönat och närmast att uppfatta som en väntjänst. Lokutionen förutsättningarna för uppdragets utförande synes åter närmast ta sikte på den frihet att fullgöra uppdraget på lämpligt sätt som Tomas S hade. — Justitierådet Solerud var ense med majoriteten om att ett enkelt bolag förelåg, att Tomas S varit oaktsam och att jämkning till 0 skulle ske. Soleruds uppfattning att bland annat det förhållandet Tomas S’ oaktsamhet fallit inom privatlivets område har däremot övriga justitieråd inte — i varje fall inte uttryckligen — delat.s. 62
4.NJA 1997 s. 211 (Operabyggarna) gäller frågan om, vid uteslutning av bolagsman ur ett enkelt bolag, dennes konkursbo hade rätt att få sin andel av bolagets tillgångar utan avdrag för de skulder som också åvilade bolaget — alltså ett slags bruttoberäkning — eller om den uteslutne bolagsmannens konkursbo endast hade rätt att erhålla dennes andel i tillgångarna med avdrag för de aktuella skulderna — alltså ett slags nettoberäkning. — Bakgrunden till tvisten var den att tre större byggnadsföretag — Kullenbergbyggen Göteborg AB (nedan Kullenbergs), Siab AB och Skanska Väst AB (nedan Skanska) — hade träffat avtal om att tillsammans avge anbud på uppförandet av en ny musikteater i Göteborg. De tre företagen — som antog benämningen Konsortiet Operabyggarna — träffade i sin tur avtal med Göteborgs kommun om att för ett fast pris av 355 miljoner kronor (sedermera uppjusterat) uppföra den planerade musikteatern. Av det angivna beloppet hade Göteborgs kommun i förskott betalat mer än 340 miljoner kronor, då Kullenbergs gick i konkurs. Siab och Skanska uteslöt då genast Kullenbergs ur konsortiet. Av det av Operabyggarna träffade konsortialavtalet följde, att om någon av de tre parterna försattes i konkurs de både andra parterna hade rätt att omedelbart säga upp avtalet och utlösa den uppsagda parten eller dennes rättsinnehavare och ensamma slutföra entreprenaden. Av avtalet följde vidare, att en sådan utlösen skulle grunda sig på en av parterna gemensamt verkställd beräkning per uppsägningsdagen av konsortiets slutliga resultat för de arbeten som per samma dag kontrakterats av konsortiet. Om det sålunda beräknade slutliga resultatet utvisade vinst, skulle denna fördelas proportionellt i förhållande till ”nedlagda kostnader per uppsägningsdagen/beräknade kostnader”. Om å andra sidan det beräknade slutliga resultatet skulle utvisa förlust skulle den utlösta parten svara för sin fulla andel härav. Siab och Skanska åberopade dessa regler för lösenbeloppets beräkning. Konkursboet bestred å sin sida emellertid att lösenbeloppet skulle beräknas i enlighet med vad som föreskrivits i avtalet, och det krävde att utfå Kullenbergs andel (en tredjedel) dels av vad som på konkursdagen återstod av konsortiemedlen dels av parternas övriga tillgångar i konsortiet på konkursdagen. — Att det träffade konsortialavtalet var ett bolagsavtal synes inte ha ifrågasatts i målet. Däremot drogs ännu vid den tid då Kullenbergs försattes i konkurs gränsen mellan handelsbolag och enkla bolag på det sättet, att näringsverksamhet som utövades gemensamt i bolag medförde att bolaget var att klassificera som handelsbolag medan bolagsverksamhet i övrigt var att bedöma som verksamhet i enkelt bolag. Den verksamhet som Konsortiet Operabyggarna bedrev fann Hovrätten för Västra Sverige vara att klassificera som verksamhet bedriven i enkelt bolag, vilket var en bedömning som inte omprövades av Högsta domstolen; den kom därför att ligga till grund för HD:s dom, vilken därefter gällde endast frågan hur Kullenbergs andel i konsortieförmögenheten skulle beräknas. — I bolagslagen 2 kap. 30 § första stycket stadgas att om en bolagsman uteslutits ur ett handelsbolag denne skall erhålla ett lösenbelopp som kan antas motsvara vad han skulle ha erhållit om bolagsskifte i stället ägt rum. Första stycket gäller dock inte om något annat har avtalats mellan bolagsmännen. Skulle något säravtal inte ha träffats leder vidare föreskriften i bolagslagen 2 kap. 30 § jämlikt 2 kap. 34 § till, att om något annat inte har avtalats mellan bolagsmännen tillgångarna inte får skiftas innan alla kända skulder har betalts eller behövliga medel har avsatts för sådan betalning. Det lösenbelopp som en ur ett handelsbolag utesluten bolagsman erhåller blir därmed — med Högsta domstolens terminologi — ett nettobelopp. Det nu för handelsbolag föreskrivna är emellertid enligt en hänvisning i bolagslagen 4 kap. 7 § tillämpligt även i enkla bolag: Denna paragrafs andra stycke stadgar nämligen att i fråga om (det enkla bolagets) likvidation och upplösning gäller bland annat 2 kap. 30 och 34 §§. Alltså kan en bolagsman uteslutas ur ett enkelt bolag varvid han skall erhålla ett lösenbelopp som kan antas motsvara vad han skulle ha erhållit om bolagsskifte i stället ägt rum. Detta gäller dock inte om något annat har avtalats mellan bolagsmännen. Skulle något säravtal inte ha träffats blir därmed till följd av hänvisningen i 4 kap. 7 § till reglerna i andra kapitlet föreskriften om betalning av ett nettobelopp tillämpligt. HD:s majoritet (tre av fem ledamöter) var emellertid inte beredd att acceptera denna konsekvens. Man konstaterade att det enkla bolaget saknar rättskapacitet, och att om konkursboet när en bolagsman i ett enkelt bolag försatts i konkurs skulle erhålla endast på bolagsmannen belöpande nettovärde avseende bolagets verksamhet detta skulle innebära, att de tillgångar som ingick i bolaget bildade ett slags egendomsgemenskap även i förhållande till bolagsmännens borgenärer. En sådan ordning är inte, förklarade de tre i majoriteten ingående ledamöterna, väl förenlig med det förhållandet att ett enkelt bolag inte har rättskapacitet. Det är, fortsatte de, tydligt att samma princip måste tillämpas i det nu förevarande hänseendet vid utmätning och i konkurs. Hänvisningen i bolagslagen 4 kap. 7 § till bestämmelser i andra kapitlet rörande handelsbolag bör läsas med beaktande av att det enkla bolaget inte är en juridisk person utan i stället en särskild samverkansform mellan bolagsmännen. På grund av det anförda skall den s.k. bruttometoden tillämpas vid utlösande av bolagsman i ett enkelt bolag. Med andra ord: den uteslutne bolagsmannens konkursbo skall erhålla bolagsmannens andel utan avdrag för den förpliktelse som åvilade denne som bolagsman i det enkla bolaget. — Två av högsta domstolens ledamöter fann emellertid det vara omöjligt att avvika från vad lagtexten föreskrev, och de accepterade därmed ett avsteg från den egendomsordning som i princip gäller i enkla bolag. På grund härav skulle enligt deras uppfattning frågan om i konkursboet ingick Kullenbergs andel av de olika tillgångarna i konsortiet per konkursdagen (den s.k. bruttometoden) besvaras nekande.s. 63
5.Gränsdragningen mellan handelsbolag och enkla bolag undergick den 1 januari 1995 den förändringen, att uppkomsten av ett handelsbolag numera förutsätter att bolaget är registrerat som just handelsbolag. Dock skall som tidigare bolagsmännen i ett handelsbolag samverka genom en gemensamt bedriven näringsverksamhet. Detta innebär att hovrättens beslut att det i målet om Operabyggarna inte var fråga om en gemensamt bedriven näringsverksamhet — vilket inte överprövades av Högsta domstolen — även framdeles kan komma att aktualiseras — om också rimligen i långt mindre omfattning än tidigare eftersom säkerligen i flertalet fall det förhållandet att ett bolag registrerats som handelsbolag också accepteras av parter och domstolar.s. 65
6.I RH 1987:34 fann Svea hovrätt att förvärv av andelar i samfälld egendom som enligt avtalet skulle förvaltas ”i form av enkelt bolag” inte gav skydd mot överlåtarens borgenärer redan genom avtalet.s. 65