Rättsfall
NJA 1986 s. 402
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1986 s. 402
BibTeX
@misc{nja-1986-s-402,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1986 s. 402}},
year = {1986},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 4 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Om aktieägares lojalitetsplikt1 hänvisning
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Spel och osedliga avtal3 hänvisningar
- Rättsfallet NJA 1986 s. 402 liknar i flera avseenden NJA 1964 s. 80. Tio personer vid en arbetsplats kom överens om att de skulle spela på Stryktipset. Pengar samlades in och en av spelarna, Tomas S, satte ihop ett system. Vid ett tillfälle hade Tomas S inte lämnat in tipskupongen och den vinst som raderna skulle ha inbringat om kupongen lämnats in uppkom därför inte. Övriga spelare stämde i anledning av detta Tomas S på den uteblivna vinsten. HD:s majoritet ansåg i och för sig ersättningsskyldighet föreligga. Med hänvisning till arten av uppdraget och till de förutsättningar som gällde för uppdraget jämkades emellertid skadeståndet till noll med en hänvisning till regeln i 2 kap. 14 § 1 st. andra meningen HBL. Ett JustR var skiljaktigt vad gällde själva motiveringen, men ansåg i likhet med majoriteten att Tomas S inte kunde åläggas att utge ersättning till övriga spelare.
- Både NJA 1964 s. 80 och NJA 1986 s. 402 rörde uppdrag som knutits till spel vilka bedrivs med statligt tillstånd. Som påpekats i den rättsvetenskapliga litteraturen är det inte lätt att avgöra om nedsättningen av ansvaret i NJA 1964 s. 80 berodde på att det var fråga om en väntjänst eller om den omständigheten att det rörde sig om spel utgör huvudanledningen till utgången. Samma typ av oklarhet vidlåder även avgörandet i NJA 1986 s. 402; med hänvisningen till uppdragets art torde HD:s majoritet ha avsett just att det var fråga om spel.
- Rättsläget kan alltså inte sägas vara särskilt klart vad gäller verkningarna av avtal som bundits till ett avtal om spel eller vad. De äldre fallen om spelskulder där försträckningen har dokumenterats i en växel kan förefalla hårda, men är helt konsekventa om den underliggande spelskulden skall betraktas som ogiltig. De senare fallen om uppdragsavtal förefaller i detta ljus som svårförenliga med huvudprincipens undantag om giltighet av spel som bedrivs med statligt tillstånd. Ett sätt att förena de olika ståndpunkterna vore att hänföra fallen till gruppen av avgöranden om skadeståndsskyldighet för väntjänster. Tolkade på detta sätt har varken NJA 1964 s. 80 eller NJA 1986 s. 402 särskilt mycket med regeln om spelskulders ogiltighet att skaffa. Mot en sådan tolkning av avgörandena talar att det då blir nödvändigt att tona ned betydelsen av vissa formuleringar i domskälen som tycks antyda att den omständigheten att det var fråga om ett avtal som anknöt till spel ändå påverkat målens utgång. 2.4 Återkrav av insatser eller prestationer Regeln att vinst inte kan utkrävas och att heller inte spelinsatser kan återkrävas kompletteras på så sätt att om skulden ändå betalas, så kan prestationen inte återkrävas. Regeln skulle kunna rättfärdigas med att domstolarna annars skulle bli tvungna att hantera spelskulder materiellt. Regelns ursprung är dock ett annat än dessa praktiska hänsyn och står att finna i den på romersk rätt grundade läran om misstagsbetalningar (condictio indebiti).