Stycket

29.I NJA 1980 s. 311 kom HD till resultatet att frågan om giltigheten av en av ett bolag gjord benefik pantsättning skulle bedömas med utgångspunkt om bolaget hade fria medel svarande mot pantsättningens belopp vid tidpunkten då pantsättningen gjordes. I den rättsfallsgenomgång som Nial publicerade i Svensk Juristtidning 1983 kritiserade han denna rättstillämpning. Den kan, säger Nial (s 622 f.), möjliggöra att ett enmansbolag, som tillfälligt har avsevärda disponibla medel, ställer motsvarande egendom som pant för en utomstående, i vars affärer aktieägaren personligen men inte bolaget har intresse. Panten kan redovisas inom linjen, så att balansräkningen fortfarande uppvisar disponibel vinst, som aktieägaren därefter tar ut i form av vinstutdelning. Detta åter kan ha till följd att om bolaget sedermera går i konkurs, endast pantägaren och ingen annan borgenär får någon utdelning. I rättslitteraturen har man ansett, fortsätter Nial, ett sådant resultat olämpligt såsom stridande mot den grundläggande aktiebolagsrättsliga principen att bolaget skall av hänsyn främst till borgenärerna ha ett bundet kapital, som inte får minskas genom aktieägarnas uttag av medel såsom utdelning eller ”förtäckt” utdelning. Det synes därför finnas goda skäl att godtaga en dylik pantsättning endast under förutsättning dels att den vid tiden för pantsättningen håller sig inom ramen för disponibel vinst och dels att ett mot panten svarande belopp förs ut i balansräkningen så att motsvarande belopp inte blir disponibelt för utdelning eller i varje fall att utdelning inte sker med anlitande av medel som svarar mot panten. I NJA 1995 s. 418 (Vederlagsfri borgen) aktualiserades frågan om den rättstillämpning som möter i 1980 års rättsfall skall tillämpas även vad gäller vederlagsfri borgen. Frågan hade under 1990-talet behandlats i framställningar av Lindskog (Aktiebolagslagen, 12:e och 13:e kap., 1994, s. 66 not 149), Nerep (Aktiebolagsrättsliga studier — särskilt om kapitalskyddet, 1994, s. 160 ff.) och Jan Andersson (Om vinstutdelning från aktiebolag, 1955, s. 641 ff.) vilka samtliga intagit ståndpunkten att pantsättning och borgen borde behandlas lika i nu aktuellt avseende. HD uttalar härefter för egen del, att syftet med de aktiebolagsrättsliga reglerna om olovlig vinstutdelning i allmänhet bäst torde tillgodoses om prövningen hänförs till tidpunkten då borgen skall tas i anspråk. Å andra sidan är den med allmänna principer mest förenliga ståndpunkten att pröva en borgensförbindelses giltighet med utgångspunkt i förhållandena då den ingicks. Med en sådan lösning undviks också den osäkerhet för alla berörda som det skulle innebära att låta frågan om borgensförbindelsens giltighet vara svävande och beroende av borgensmannens framtida ekonomiska situation. HD fann sammanfattningsvis att övervägande skäl talade för att den tidpunkt som ansågs avgörande i 1980 års rättsfall, dvs. tidpunkten då förbindelsen ingicks, också bör gälla vid säkerställande i form av vederlagsfri borgensförbindelse. — Det finns enligt min uppfattning anledning att här upprepa den kritik som Nial framförde 1983 vid sin behandling av NJA 1980 s. 311. Inte heller jag ser någon anledning att skydda den som gynnats av en benefik pantsättning eller borgensåtagande på bekostnad av de fordringsägare som trott sig kunna lita på uppgifterna i bolagets årsredovisning. Härav följer dock att, i den mån bolaget låtit det latenta ansvaret enligt pantsättning eller borgensåtagande påverka bolagets disponibla vinst, det saknas anledning att inte ge den, till vars förmån pantsättning eller borgensåtagande gjorts, rätt att njuta fördelarna av pantsättningen respektive borgensåtagandet.s. 48