Rättsfall

NJA 1995 s. 418

Citera

NJA 1995 s. 418

BibTeX

@misc{nja-1995-s-418,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1995 s. 418}},
  year         = {1995},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

10 hänvisningar i 5 artiklar · 10 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning

Jessica Östberg · SvJT 2022 s. 1056–1139 · 1 ställe

krav på återbäring av olaglig värdeöverföring, dels fråga om preskription av återvinningskrav. HD fastställde att ett krav på återbäring på grund av olovlig utdelning preskriberas tio år efter tillkomsten enligt allmänna regler om preskription (se 1 och 2 §§ preskriptionslagen, 1981:130) under förutsättning att återbäringskravet rör en fordran och inte krav riktat mot viss egendom samt konstaterade, med hänvisning till NJA 1987 s. 259, att intressegemenskap mellan bolag såsom till exempel ett koncernförhållande, inte utesluter preskription. Vad gäller frågan om preskription av återvinningstalan kom HD, efter en utförlig motivering, fram till att allmän fordringspreskription om tio år gäller samt att utgångspunkten för fordrans uppkomst bör vara ”den disposition som återvinningskravet riktas mot, om kravet är av sådant slag att det kan preskriberas”. Justitieråden Göran Lambertz och Martin Borgeke var skiljaktiga. 1.7 Låneförbudet 1.7.1 Påföljdsbestämning vid brott mot låneförbudet Huruvida brott mot låneförbudet i 21 kap. ABL är av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse prövades i RH 2012:50. Hovrätten framhöll att HD i NJA 1986 s. 56 ansett att en fängelsepåföljd framstod som nödvändig av allmänpreventiva skäl i ett fall där en person uppsåtligen vid fyra tillfällen brutit mot låneförbudet i 1975 års ABL. Vidare anfördes att ett viktigt syfte med låneförbudet är att förhindra att personer tar ut medel från sitt bolag för privat konsumtion utan att betala skatt, att brottet normalt är svårt att upptäcka, i likhet med andra skattebrott, samt att fängelsestraff har större preventiv effekt i sådana sammanhang. Dessa skäl talade enligt hovrätten med styrka för att normalpåföljden vid uppsåtliga brott mot låneförbudet borde vara fängelse. I det aktuella målet framhölls att den tilltalades förbjudna uttag inte var gjorda med skatteundandragande syfte, då den tilltalade hade deklarerat och betalat inkomstskatt på beloppen. Artvärdet ansågs därmed inte ”särskilt högt” och straffvärdet uppskattades till två till tre månaders fängelse. Påföljden ansågs kunna bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst. 1.7.2 Lån till styrelsesuppleant och tidpunkt för när lån ska anses lämnat I 21 kap. 1 § ABL stadgas att ett aktiebolag inte får lämna penninglån till vissa personer, däribland aktieägare och styrelseledamöter samt vissa närstående till dessa. Om penninglån ändå lämnas i strid mot låneförbudet ska mottagaren återbära medlen enligt 21 kap. 11 § ABL. Brott mot låneförbudet är dessutom straffbelagt enligt 30 kap. 1 § ABL, vilket innebär att legalitetsprincipen måste beaktas vid tolkning och tilllämpning av bestämmelsen. I NJA 2015 s. 578 hade ett aktiebolag beviljat lån till en person som först vid tidpunkten för utbetalningen inträtt som suppleant i bolagets styrelse. Låntagaren var således inte suppleant vid tidpunkten för låneavtalets ingående. Tingsrätten och hovrätten kom bland annat med hänvisning till bedömningen i rättsfallen NJA 1980 s. 311 och NJA 1995 s. 418 (som dock rörde olovlig värdeöverföring) fram till att ett lån ska anses ha lämnats vid tidpunkten för låneavtalets ingående och ogillade talan. Två frågor aktualiserades vid prövningen i HD: 1) Ingår en suppleant i den så kallade närståendekretsen i 21 kap. 1 § 2 ABL? och 2) Vid vilken tidpunkt ska ett lån anses ha lämnats vid tillämpningen av 21 kap. 1 § ABL? Domstolen besvarade den första frågan jakande. Det konstaterades dels att enligt 8 kap. 3 § andra stycket ABL ska lagens bestämmelser om styrelseledamöter — i den mån de är tillämpliga — gälla även för styrelsesuppleanter, dels att det har uttalats i förarbetena till ABL att låneförbudet är avsett att gälla även för styrelsesuppleanter. Vad avser frågan om tidpunkten för när ett penninglån ska anses vara lämnat kom HD fram till att ett lån ska anses ha lämnats redan då ett bindande låneavtal ingås, och att det således är förhållandena vid tidpunkten för avtalets ingående som blir avgörande för låneförbudets tilllämplighet. De skäl som framfördes av domstolen var huvudsakligen att det skulle medföra en för stor osäkerhet för såväl avtalsparterna som tredje man att lämna avtalet svävande fram till tidpunkten för utbetalningen samt att den förordade tolkningen är förenlig med allmänna principer (hänvisning skedde här till NJA 1980 s. 311 och NJA 1995 s. 418). Tolkningen ansågs dessutom ligga väl i linje med avtalsrättsliga utgångspunkter och lagtextens formulering (”lämna penninglån”). På de angivna grunderna kom HD fram till att lånet till suppleanten inte träffades av låneförbudet i 21 kap. 1 § ABL.I NJA 2011 s. 755 behandlade HD dels frågan om preskriptionstid vid · p. 1 · s. 1084

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Carl Hemström · SvJT 2005 s. 18–81 · 1 ställe

I NJA 1980 s. 311 kom HD till resultatet att frågan om giltigheten av en av ett bolag gjord benefik pantsättning skulle bedömas med utgångspunkt om bolaget hade fria medel svarande mot pantsättningens belopp vid tidpunkten då pantsättningen gjordes. I den rättsfallsgenomgång som Nial publicerade i Svensk Juristtidning 1983 kritiserade han denna rättstillämpning. Den kan, säger Nial (s 622 f.), möjliggöra att ett enmansbolag, som tillfälligt har avsevärda disponibla medel, ställer motsvarande egendom som pant för en utomstående, i vars affärer aktieägaren personligen men inte bolaget har intresse. Panten kan redovisas inom linjen, så att balansräkningen fortfarande uppvisar disponibel vinst, som aktieägaren därefter tar ut i form av vinstutdelning. Detta åter kan ha till följd att om bolaget sedermera går i konkurs, endast pantägaren och ingen annan borgenär får någon utdelning. I rättslitteraturen har man ansett, fortsätter Nial, ett sådant resultat olämpligt såsom stridande mot den grundläggande aktiebolagsrättsliga principen att bolaget skall av hänsyn främst till borgenärerna ha ett bundet kapital, som inte får minskas genom aktieägarnas uttag av medel såsom utdelning eller ”förtäckt” utdelning. Det synes därför finnas goda skäl att godtaga en dylik pantsättning endast under förutsättning dels att den vid tiden för pantsättningen håller sig inom ramen för disponibel vinst och dels att ett mot panten svarande belopp förs ut i balansräkningen så att motsvarande belopp inte blir disponibelt för utdelning eller i varje fall att utdelning inte sker med anlitande av medel som svarar mot panten. I NJA 1995 s. 418 (Vederlagsfri borgen) aktualiserades frågan om den rättstillämpning som möter i 1980 års rättsfall skall tillämpas även vad gäller vederlagsfri borgen. Frågan hade under 1990-talet behandlats i framställningar av Lindskog (Aktiebolagslagen, 12:e och 13:e kap., 1994, s. 66 not 149), Nerep (Aktiebolagsrättsliga studier — särskilt om kapitalskyddet, 1994, s. 160 ff.) och Jan Andersson (Om vinstutdelning från aktiebolag, 1955, s. 641 ff.) vilka samtliga intagit ståndpunkten att pantsättning och borgen borde behandlas lika i nu aktuellt avseende. HD uttalar härefter för egen del, att syftet med de aktiebolagsrättsliga reglerna om olovlig vinstutdelning i allmänhet bäst torde tillgodoses om prövningen hänförs till tidpunkten då borgen skall tas i anspråk. Å andra sidan är den med allmänna principer mest förenliga ståndpunkten att pröva en borgensförbindelses giltighet med utgångspunkt i förhållandena då den ingicks. Med en sådan lösning undviks också den osäkerhet för alla berörda som det skulle innebära att låta frågan om borgensförbindelsens giltighet vara svävande och beroende av borgensmannens framtida ekonomiska situation. HD fann sammanfattningsvis att övervägande skäl talade för att den tidpunkt som ansågs avgörande i 1980 års rättsfall, dvs. tidpunkten då förbindelsen ingicks, också bör gälla vid säkerställande i form av vederlagsfri borgensförbindelse. — Det finns enligt min uppfattning anledning att här upprepa den kritik som Nial framförde 1983 vid sin behandling av NJA 1980 s. 311. Inte heller jag ser någon anledning att skydda den som gynnats av en benefik pantsättning eller borgensåtagande på bekostnad av de fordringsägare som trott sig kunna lita på uppgifterna i bolagets årsredovisning. Härav följer dock att, i den mån bolaget låtit det latenta ansvaret enligt pantsättning eller borgensåtagande påverka bolagets disponibla vinst, det saknas anledning att inte ge den, till vars förmån pantsättning eller borgensåtagande gjorts, rätt att njuta fördelarna av pantsättningen respektive borgensåtagandet.Av NJA 1981 s. 1117 framgår att styrelsekapitlets jävsregel i 1944 års · p. 29 · s. 48

Juridiska personers borgensåtaganden3 hänvisningar

Torbjörn Ingvarsson · 2003, s. 8–110 · 3 ställen

Aktiebolagsrättslig analys - ett tvärsnitt av nyckelfrågor3 hänvisningar

Erik Nerep · 2003, s. 10–576 · 3 ställen

Prospektansvaret - caveat emptor eller caveat venditor?2 hänvisningar

Catarina af Sandeberg · 2001, s. 15–470 · 2 ställen