Stycket

27.Då utbetalning skett i strid med reglerna i ABL 12 kap. 2 § uppkommer frågan i vad mån det som frångått bolaget kan återkrävas av annan än aktieägare och, om den som mottagit beloppet endera inte är skyldig att återbetala vad han mottagit eller inte är betalningsduglig, huruvida beloppet kan återkrävas av annan person. Den bestämmelse som reglerar denna fråga är ABL 12 kap. 5 § första och andra styckena. Till att börja med kan konstateras att Svea hovrätt i RH 1992:80 förklarat att reglerna i ABL 12 kap. 5 § första stycket borde tillämpas analogt på en olovlig utbetalning som skett till en bolaget närstående person som inte var aktieägare. I målet NJA 1997 s. 418 (Leasing Consult) aktualiserades ånyo frågan om möjligheten att med stöd av ABL 12 kap. 5 § första stycket ålägga annan än aktieägare, nämligen Leasing Consult, återbetalningsskyldighet och därtill frågan om en tredje man, som inte tillhörde de kategorier som anges i samma paragrafs andra stycke, kunde åläggas betalningsansvar för brist som uppkommit till följd av att den i första hand betalningsansvarige inte förmådde fullgöra sin betalningsskyldighet. Käranden — konkursboet för det aktiebolag från vilken utbetalningen skett — gjorde gällande två olika grunder varför en bank som medverkat till utbetalningen skulle vara betalningsskyldig. Den första grunden innefattade ett påstående om att Leasing Consult var skyldig enligt ABL 12 kap. 5 § första stycket, eller grunderna för detta lagrum, att till konkursboet återbetala beloppet och att banken var bristtäckningsansvarig enligt ABL 12 kap. 5 § andra stycket, och den andra grunden att banken blivit betalningsskyldig enligt allmänna rättsgrundsatser därför att banken genom sina behöriga ställföreträdare hade vetskap om eller i varje fall hade bort inse att medlen olovligen uttagits från det utbetalande aktiebolaget. — HD konstaterar inledningsvis att det förhållandet att ABL 12 kap. 1 och 2 §§ talar om utbetalningar till aktieägare och vilken vinstutdelning som får lämnas aktieägare inte hindrar att bestämmelserna tillämpas analogt på utbetalningar som görs till annan än aktieägare. I första hand kommer härvid i fråga sådana fall där mottagaren av utbetalningen visserligen inte är en aktieägare men väl någon denne närstående fysisk eller juridisk person. Vidare får bestämmelserna antas vara analogt tillämpliga på utbetalningar som görs till någon som i ett nära sakligt sammanhang med utbetalningen upphör att vara aktieägare eller blir aktieägare. Även andra ägareliknande kopplingar till aktiebolaget skulle måhända kunna aktualisera en dylik analog tillämpning. HD hänvisar i det sammanget till diskussionen i NJA 1988 s. 620 — behandlat ovan under rubriken Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust — om aktieägartillskott från annan än aktieägare men fortsätter därefter med att uttala att det knappast låter sig göra att i övrigt med generella kriterier identifiera sådana fall, där en analog tillämpning av ABL 12 kap. 2 § kan komma i fråga. Hänsynen till säkerheten i omsättningen och det praktiska ekonomiska livet sätter därvid gränserna för hur långt analogierna skall drivas. Ett typfall gäller utbetalning till en närstående till en aktieägare varvid förhållandena kan vara sådana att det i själva verket får anses att det är aktieägaren själv som är mottagare av utbetalningen. Ett andra typfall är situationen då det inte kan anses ligga lika nära till hands att behandla aktieägaren som en form av mellanhand. Då får i stället prövas om det finns skäl att med en analog tillämpning ändå anse utbetalningen som olovlig enligt 12 kap. 2 § och den vara återbetalningsskyldig som mottagit utbetalningen från bolaget. Och i båda dessa typfall kan det för övrigt bli aktuellt att pröva om den som inte anses återbetalningsskyldig enligt första stycket i 12 kap. 5 § i stället skall med tillämpning av bristtäckningsregeln i andra stycket av samma paragraf täcka eventuell brist i återbäringen. HD konstaterade så att omständigheterna i det nu aktuella fallet var sådana att utbetalningen från det i konkurs försatta bolaget borde föranleda en analogisk tillämpning av bestämmelserna i ABL 12 kap. 2 § och 5 § första stycket och att Leasing Consult — ett bolag som tillsammans med det utbetalande bolaget ingick i en s.k. oäkta koncern — inte hade skälig anledning antaga att utbetalningen utgjorde laglig utbetalning (vilket var förutsättningen för återbetalningsskyldighet enligt 12 kap. 5 § första stycket för den i målet aktuella tiden) och att Leasing Consult därtill helt eller delvis saknade förmåga att fullgöra denna skyldighet. Från denna utgångspunkt går så HD först in på den av konkursboet väckta frågan om banken blivit betalningsskyldig enligt allmänna rättsgrundsatser till följd av att banken genom sina behöriga ställföreträdare hade vetskap om eller i varje fall hade bort inse att medlen olovligen uttagits från det utbetalande aktiebolaget. I denna fråga uttalar HD att ABL:s utformning och systematik får det att framstå som naturligt att uppfatta lagens bestämmelser som en till skydd för bolagets kapital i det närmaste uttömmande reglering av följderna av ett handlande i strid med dessa. Någon anledning att ta upp frågan om ett generellt medverkansansvar på skadeståndsrättsliga grunder i anledning av icke kodifierade rättsgrundsatser utan anknytning till ABL fanns det därför inte. I stället koncentreras frågan på hur långt bristtäckningsansvaret enligt ABL 12 kap. 5 § andra stycket sträcker sig. En fråga som HD i det sammanhanget kommer in på är vilket godtrosskydd som bör tillkomma den som förvärvat viss egendom eller pengar från en enligt första stycket i samma paragraf återbäringspliktig fysisk eller juridisk person som inte själv är aktieägare. I detta avseende förklarar domstolen att det ligger närmast till hands att överväga om inte det stöd åt de aktuella kapitalskyddsreglerna som kan bedömas erforderligt beträffande icke direkt reglerade fall bör i första hand sökas i en analogitilllämpning av ABL och inte i oskrivna rättsgrundsatser eller analogier av regler helt utanför lagstiftningen om aktiebolag. Vad så gäller konkursboets förstahandsgrund, nämligen spörsmålet om bestämmelsen om bristtäckningsansvar i ABL 12 kap. 5 § andra stycket skulle kunna vinna analogisk tillämpning på det aktuella fallet säger domstolen, att den givna utgångspunkten är att bristtäckningsbestämmelsen inte omfattar andra personer i organställning hos aktiebolaget än sådana som anges i ABL 15 kap. 1–3 §§. Inte desto mindre kan det finnas anledning till viss analogisk tillämpning om intresset av att motverka olovlig vinstutdelning innefattade tillräckliga skäl för detta. Om exempelvis en person i ett senare led verksamt bidragit till att den olovliga utbetalningen kom till stånd talar vägande skäl för att den medverkande åläggs skyldighet att täcka den brist som uppkommer vid återbäringen. Detta kan ses som ett sätt att förhindra mer eller mindre klara kringgåenden av reglerna. Allmänt sett bör dock en analogisk tillämpning hållas inom snäva gränser. I vilka fall bör man då kunna tänka sig att en analogisk tillämpning blir aktuell? I denna fråga säger HD att det till en början synes klart att den som framstår som den i själva verket bestämmande i bolaget utan att formellt ingå i ett sådant bolagsorgan som avses i 15 kap. 1–3 §§ bör jämställas med en person i organställning. För det andra bör en analogisk tillämpning kunna komma i fråga då någon för att skada ett intresse som skall skyddas av reglerna i ABL 12 kap. medverkar till en olovlig utdelning i samförstånd med den som själv blir återbäringsskyldig. Med nu angivna analogiska tillämpningar torde dock följa att skyldigheten att täcka bristen kan jämkas med en liknande tillämpning av bestämmelsen i 15 kap. 4 §. För det tredje finns det skäl att tillämpa grunderna för bristtäckningsbestämmelsen även på den vars medverkan väsentligen består i att han är mottagare från någon som är återbäringsskyldig av något som härrör från en olovlig utbetalning förutsatt att mottagaren hade vetskap om att en olovlig vinstutdelning skett och att det för mottagaren var bekant att just dessa medel kommit till användning. Även för detta fall bör jämkningsregeln i 15 kap. 4 § kunna vinna analogisk tillämpning. Frågan om man skulle kunna gå så långt som till att föreskriva ett analogt bristtäckningsansvar redan då mottagaren varit vårdslös eller eventuellt grovt vårdslös är däremot enligt HD inte helt självklar. Hänsynen till omsättningens säkerhet och det praktiska ekonomiska livet har en om möjligt större relativ tyngd än när det gäller analogisk tillämpning av 12 kap. 5 § första stycket. Sammanfattningsvis konstaterar HD att det för att det skulle komma i fråga att i det aktuella målet ålägga banken ett bristtäckningsansvar fordrades att banken, i den mening som angetts här ovan, haft uppsåt med avseende på det olovliga uttaget från det i konkurs försatta bolaget. Då banken vid mottagandet av betalningen från Leasing Consult inte haft vetskap om att medlen olovligen uttagits från det sedermera i konkurs försatta bolaget var banken inte bristtäckningsskyldig enligt ABL 15 kap. 5 § andra stycket.s. 44