Nettoförsäljningsvärde vid kapitalbrist1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1988 s. 620
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1988 s. 620
BibTeX
@misc{nja-1988-s-620,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1988 s. 620}},
year = {1988},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
26 hänvisningar i 8 artiklar · 26 stycken/fotnoter
- Sufficienskravet i svensk aktiebolagsrätt innebär att ett aktiebolags egna kapital inte får un- derstiga hälften av det registrerade aktiekapitalet; i så fall inträder vissa handlingsregler och rättsföljder enligt 25 kap. 13–20 a §§ ABL. Se NJA 1988 s. 620.
- Se prop. 1986/87:90 (Ny konkurslag) s. 230 f. om den tidigare regleringen av suspensivt vill- korade fordringar som numera återfinns i 5 kap. 10 § KonkL. Se även NJA 1988 s. 620 och Lindskog, SvJT 1992 s. 611 f., om distinktionen mellan borgenärsanspråk och bolagsanspråk.
Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt3 hänvisningar
- dylik analog tillämpning (jfr diskussionen i NJA 1988 s. 620 om s k
- 3.3.7.4.1 Den skatterättsliga frågeställningen En skatterättsligt relevant fråga är huruvida återbetalningen av ett villkorat aktieägartillskott ska ses som utdelning eller som en återbetalning av ett 307 lån.[^1240] Frågan har framförallt skatterättslig betydelse då tillskottsgivaren är en fysisk person. Om det ses som utdelning eller annan inkomst på grund av innehav av tillgång rör det sig nämligen om en skattepliktig inkomst av kapital (42:1 IL). Rör det sig om en återbetalning av ett lån är inkomsten skattefri. Frågan om huruvida en återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott utgör utdelning eller inte har varit uppe till bedömning i flera HFDavgöranden. I RÅ 1983 1:42 hade ett aktiebolag lämnat ett aktieägartillskott till ett helägt dotterbolag med villkor om att återbetalning kunde ske ur framtida vinstmedel. Sedan dotterbolaget sålts hade förvärvaren för avsikt att i samband med bolagets avveckling plocka ut aktieägartillskottet. Förvärvaren var ett aktiebolag. Eftersom aktierna i det förvärvade bolaget utgjorde lageraktier skulle en utdelning till det nya moderbolaget vara skattepliktig.[^1241] Förvärvaren ansökte därför om förhandsbesked för att få svar på om en återbetalning av aktieägartillskottet skulle föranleda några skattekonsekvenser. Det framgick inte av ansökningen huruvida återbetalningen skulle ske genom formenligt beslut på bolagsstämma eller inte. Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden framhöll att en återbetalning som görs innan bolagets tillgångar skiftas ut betraktas som en återbetalning av en skuld till ett belopp motsvarande bolagets vinstmedel. HFD anförde däremot att återbetalningen var att betrakta som vinstutdelning enligt 12:1 1975 års ABL. Det återbetalade beloppet utgjorde därför skattepliktig intäkt för mottagaren. 1983 års avgörande utsattes för mycket kritik i rättslitteraturen[^1242] och efterföljande avgöranden ser ut att gå i en annan riktning. I RÅ 1985 1:10 hade en aktieägare lämnat aktieägartillskott till sitt bolag med förbehåll om rätt till återbetalning ur framtida vinstmedel och tillskotten hade tagits upp inom linjen i aktiebolagets redovisning. Målet byggde på ett förhandsbesked i vilket frågan var om en återbetalning av nämnda aktieägartillskott skulle föranleda någon beskattning hos tillskottsgivaren (aktieägaren). Det framgick inte av ansökningen att återbetalningen skulle ske genom beslut 308 om vinstutdelning på bolagsstämma. Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden framförde följande. Bolagsrättsligt får återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott endast ske i enlighet med de former som anges i 12:1 1975 års ABL.[^1243] Syftet med regleringen är att skydda borgenärers och anställdas intressen. I skatterätten är emellertid utgångspunkten en annan än i aktiebolagsrätten. För att något ska kunna beskattas såsom utdelning måste det i princip vara fråga om avkastning på kapital för mottagaren. Så är uppenbarligen inte fallet då ett villkorat aktieägartillskott återbetalas till tillskottsgivaren själv. Därefter framhöll nämnden att oavsett hur det förhåller sig med den civilrättsliga frågan ska en återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott som görs till tillskottsgivaren själv inte betraktas som en (skattepliktig) utdelning utan som en (skattefri) återbetalning av ett lån. HFD instämde i denna bedömning.[^1244] Vidare ansåg HFD i RÅ 1988 ref. 65 att det skulle röra sig om en återbetalning av ett lån även när återbetalningen sker till den som gjort ett oneröst eller benefikt förvärv av rätten till återbetalning (och sålunda inte bara när återbetalningen sker till tillskottsgivaren själv). I målet hade en person först förvärvat aktierna och därefter rätten till återbetalning av det villkorade aktieägartillskottet. HFD ansåg att de båda förvärven skatterättsligt skulle behandlas var för sig, men att återbetalningen av det villkorade aktieägartillskottet ändå skulle anses som en återbetalning av ett lån. Målet avgjordes inte i plenum, varför det kan frågas hur avgörandet förhåller sig till 1983 års mål. I 1988 års mål hänvisar HFD till 1983 års mål och framhåller att särskilda omständigheter kan föranleda att återbetalningen ändå ska betraktas som utdelning. Vilka dessa omständigheter skulle kunna vara står inte helt klart.[^1245] Grosskopf framhåller i en artikel från 1993 att ”någon exakt legaldefinition av begreppet utdelning” vare sig finns i bolagsrätten eller i 309 skatterätten. Däremot följer av allmänna rättsgrundsatser och praxis att utdelningsbegreppet omfattar varje värdeöverföring från ett aktiebolag till dess ägare. Denna definition bör även gälla i skatterätten eftersom skatterätten i princip tillskriver civilrättsliga termer samma innebörd som i civilrätten. Ett undantag är enligt hans mening emellertid just återbetalningen av villkorade aktieägartillskott. I RÅ 1985 1:10 behandlades återbetalningen såsom en återbetalning av ett lån och inte såsom en utdelning.[^1246] Detta utgör en avvikelse från bolagsrätten. Enligt Grosskopf grundar sig avvikelsen på neutralitetsskäl, det vill säga att skattefrihet borde gälla vid återbetalningen av alla former av kapitaltillskott.[^1247] Såvitt gäller 1983 års framhåller han att skatterätten inte helt slaviskt kan följa de civilrättsliga bedömningarna. Frågan om huruvida civilrättsliga bedömningar ska överföras till skatterätten förutsätter enligt Grosskopf en studie av regelsystemens skilda syften.[^1248] Enligt Tomas Algotsson bör skatterätten bedöma rättshandlingar enligt deras civilrättsliga innebörd. Avvikelse bör endast ske om mycket starka skäl talar för det.[^1249] En återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott är bolagsrättsligt att betrakta som utdelning. Skatte- och civilrätten stämmer därför inte överens såvitt gäller RÅ 1985 1:10. Avvikelsen beror på att syftet med aktiebolagslagen är att skydda borgenärerna, medan syftet med skatterätten är att beskatta inkomster.[^1250] Jesper Prytz och Mart Tamm framhåller i en monografi från 1995 att när olika rättsföljder knyter an till ett visst begrepp så är det motiverat att begreppet tolkas på ett enhetligt sätt. Detta utgör en grundprincip när det gäller civilrättsliga termer i skattelagstiftningen. Emellertid föreligger det enligt deras mening en betydande diskrepans mellan den civil- och skatterättsliga synen på aktieägartillskott. Förutom i enstaka undantagsfall behandlas en återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott såsom en återbetalning av ett lån (och inte såsom utdelning) i skatterätten.[^1251]. Vidare framhåller de att ifråga om enmansaktiebolag har gränsdragningen mellan 310 villkorade och ovillkorade aktieägartillskott inte någon civilrättslig betydelse. Gränsdragningen är i dessa fall endast skatterättsligt relevant.[^1252] Thorell anför likaså att avgörandet i RÅ 1985 1:10 innebar en avvikelse från bolagsrätten. Den bolagsrättsliga klassificeringen av återbetalningen såsom utdelning är alltså inte avgörande för den skatterättsliga klassificeringen. Däremot har den bolagsrättsliga klassificeringen betydelse för huruvida återbetalningen är möjlig eller tillåten.[^1253] Enligt Arvidsson är ett aktieägartillskott alltid ovillkorat gentemot aktiebolaget. I annat fall rör det sig om ett lån, vilket måste bokföras som en skuld i aktiebolagets balansräkning. Ett aktieägartillskott kan däremot vara villkorat i förhållande till övriga aktieägare. Återbetalningsrätten utgör därför en överenskommelse mellan aktieägarna som exempelvis kan innebära att var och en på framtida bolagsstämmor åtar sig att rösta för att disponibla vinstmedel i första hand används för att återbetala tillskottet. Återbetalningen behandlas då enligt reglerna för utdelning.[^1254] Vidare framför han att en förklaring till HFD:s avgörande i 1983 års mål skulle kunna vara att HFD gjorde en strikt civilrättslig bedömning. Enligt Arvidsson bör det snarare dock ses som ett avgörande in casu.[^1255] Med anledning av efterföljande praxis framhåller Arvidsson att 1983 års avgörande i praktiken borde vara överspelat. I ett specifikt fall kan dock en återbetalning komma att behandlas som en utdelning om ”den reella innebörden [...] vid en samlad bedömning” utvisar att så är fallet.[^1256] Uppfattningen att RÅ 1985 1:10 utgör en avvikelse från bolagsrätten, samt att denna avvikelse beror på att skatte- och bolagsrätten tjänar olika syften, delas av Persson Österman,[^1257] Melz[^1258] och Burmeister.[^1259] Såvitt jag kan se råder alltså enighet om denna uppfattning i den skatterättsliga litteraturen. 311 Sammanfattningsvis är en skatterättslig fråga huruvida en återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott ska behandlas som skattepliktig avkastning på kapital eller som en skattefri återbetalning av ett lån. I RÅ 1983 1:42 ansåg HFD att det rörde sig om en skattepliktig utdelningsinkomst. Avgörandet utsattes för mycket kritik i rättslitteraturen och i RÅ 1985 1:10, samt RÅ 1988 ref. 65 blev utfallen de motsatta. Som motivering för detta framhölls att utgångspunkten för att bedöma vad som utgör utdelning är en annan i skatterätten än i aktiebolagsrätten. Det som ska beskattas är avkastning av kapital, vilket en återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott inte kan jämställas med. Såvitt jag kan se råder enighet i den skatterättsliga litteraturen kring att denna tillämpning utgör ett avsteg från civilrätten, samt att detta avsteg beror på att skatterätten tjänar andra syften än civilrätten. 3.3.7.4.2 Återbetalning av villkorade aktieägartillskott i civilrätten Ingenting föreskrivs i 1975 eller 2005 års ABL kring huruvida en återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott ska ses som utdelning eller inte. Inte heller behandlas frågan närmare i förarbetena till dessa lagar.[^1260] Av intresse i detta sammanhang är NJA 1988 s. 620. I detta mål handlade tvisten om huruvida en styrelseledamot skulle ansvara personligen för vissa skulder med anledning av kapitalskyddsreglerna i ABL.[^1261] HD framhåller i domen att en kapitalbrist kan läkas genom att ett tillskott inbetalas till bolaget. Tillskottet får emellertid inte vara villkorat gentemot bolaget eftersom detta innebär att bolaget erhåller en lika stor skuld. Om tillskottet istället villkoras gentemot övriga aktieägare blir en återbetalning beroende av framtida beslut på bolagsstämma. Vidare uttrycker HD att när det anges att återbetalning kan ske ur bolagets disponibla vinstmedel får detta förstås som att återbetalningen sker i enlighet med de regler som gäller för utdelning. Det förhållandet att villkoret om återbetalningen ofta utformas så att det till synes riktar sig 312 mot bolaget torde enligt HD bero på syftet att undkomma vissa effekter ur inkomst- och gåvoskattesynpunkt. Knut Rodhe har i en artikel från 1981 kommit in på frågan om hur en återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott förhåller sig till de bolagsrättsliga utdelningsreglerna. Han framhåller att återbetalningen förvisso avviker från vanlig vinstutdelning i två avseenden: dels på så sätt att den tillskjutande aktieägaren har företräde till utdelningen framför andra aktieägare, dels på så sätt att den tillskjutande aktieägaren kan påfordra utdelning (om än av andra aktieägare och inte av bolaget). Med anledning av utbetalningsregelns utformning[^1262] måste emellertid återbetalningen betraktas såsom vinstutdelning enligt Rodhe.[^1263] Vidare framhåller han att återbetalningen måste beslutas av bolagsstämman. Med hänsyn till reglerna om borgenärsskydd är så fallet även i enmansaktiebolag.[^1264] I enlighet med detta framhåller Gösta Kedner och Carl Martin Roos i en lagkommentar till 1975 års ABL att en återbetalning av villkorade aktieägartillskott bör betraktas som en vinstutdelning, detta eftersom reglerna kring vinstutdelning sannolikt också omfattar en skuldföring som inte omedelbart följs av en utbetalning.[^1265] Enligt Lindskog påstås det ofta att återbetalningen av ett villkorat aktieägartillskott ”utgör utdelning” i ABL:s mening. Det är enligt honom emellertid mer adekvat att uttrycka att återbetalningen ”är underkastad de begränsningar som gäller för utdelning i ABL”.[^1266] Vidare framhåller han att för att ett sådant tillskott ska fylla sin funktion att stärka det egna kapitalet måste återbetalningen träffas av utdelningsreglerna.[^1267] Att som i skatterätten behandla villkorade aktieägartillskott på ett särskilt sätt är enligt hans mening främmande för aktiebolagsrätten.[^1268] 313 Sammanfattningsvis kan det konstateras att om ett villkorat aktieägartillskott återbetalas genom utdelningsförfarandet så rör det sig om utdelning. Om det istället är så att tillskottet bara återbetalas, det vill säga utan att bolagsstämman fattat beslut om utdelning, fordras ändå att det finns täckning för återbetalningen ur det fria egna kapitalet. Återbetalningen underkastas alltså samma effekter som utdelning. Huruvida detta innebär att återbetalningen utgör utdelning eller endast genom analogislut träffas av utdelningsreglerna framgår inte klart av de civilrättsliga rättskällorna. Frågan har inte någon avgörande civilrättslig betydelse. 3.3.7.4.3 Analys av vilken ledning civilrätten ger för den skatterättsliga
- NJA 1907 s. 42 NJA 1939 s. 159 NJA 1939 s. 346 NJA 1912 s. 156 NJA 1913 s. 462 NJA 1945 s. 177 NJA 1913 s. 494 NJA 1949 s. 757 NJA 1920 s. 231 NJA 1951 s. 6 I-II NJA 1922 s. 122 NJA 1952 s. 256 NJA 1925 s. 488 NJA 1952 s. 407 NJA 1925 s. 535 NJA 1954 s. 455 NJA 1928 s. 80 NJA 1955 s. 449 NJA 1955 s. 473 NJA 1930 s. 306 NJA 1957 s. 733 NJA 1934 s. 193 NJA 1937 s. 330 NJA 1962 s. 129 532 NJA 1962 s. 461 NJA 1989 s. 519 NJA 1966 s. 66 NJA 1966 s. 475 NJA 1990 s. 343 NJA 1990 s. 562 NJA 1970 s. 469 NJA 1991 s. 253 NJA 1971 s. 129 NJA 1991 s. 376 NJA 1971 s. 516 NJA 1991 s. 465 NJA 1973 s. 42 NJA 1991 s. 748 NJA 1973 s. 341 NJA 1992 s. 375 NJA 1974 s. 314 NJA 1992 s. 618 NJA 1974 s. 376 NJA 1993 s. 324 NJA 1975 s. 45 NJA 1993 s. 468 NJA 1976 s. 134 NJA 1993 s. 641 NJA 1975 s. 638 NJA 1994 s. 236 NJA 1976 s. 230 NJA 1995 s. 197 NJA 1976 s. 235 NJA 1995 s. 235 NJA 1978 s. 317 NJA 1995 s. 367 NJA 1979 s. 427 NJA 1995 s. 492 NJA 1995 s. 742 NJA 1980 s. 311 NJA 1996 s. 46 NJA 1980 s. 740 NJA 1996 s. 400 NJA 1980 s. 743 NJA 1996 s. 624 NJA 1981 s. 562 NJA 1997 s. 418 NJA 1981 s. 897 NJA 1998 s. 610 NJA 1981 s. 1117 NJA 1998 s. 620 NJA 1983 s. 229 NJA 1984 s. 113 NJA 2000 s. 48 NJA 1984 s. 205 NJA 2000 s. 639 NJA 1984 s. 595 NJA 2000 s. 667 NJA 1984 s. 673 NJA 2000 s. 685 NJA 1986 s. 16 NJA 2001 s. 10 NJA 1986 s. 205 NJA 2001 s. 872 NJA 1986 s. 513 NJA 2002 s. 244 NJA 1986 s. 623 I NJA 2002 s. 668 NJA 1987 s. 394 NJA 2004 s. 777 NJA 1988 s. 620 NJA 2005 s. 44 533 NJA 2007 s. 237 NJA 2010 s. 617 NJA 2007 s. 1018 NJA 2011 s. 306 NJA 2008 s. 457 NJA 2013 s. 117 NJA 2008 s. 668 NJA 2013 s. 304 NJA 2008 s. 805 NJA 2013 s. 886 NJA 2008 s. 1129 NJA 2013 s. 1174 NJA 2009 s. 79 NJA 2014 s. 760 NJA 2014 s. 877 NJA 2010 s. 227 NJA 2017 s. 569 NJA 2010 s. 390 NJA 2017 s. 622 NJA 2010 s. 467
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20102 hänvisningar
- Se till exempel NJA 1906 s. 423 och NJA 1906 s. 505. I rättsfallet NJA 1997 s. 168 uppkom fråga om två enskilda styrelseledamöter i ett bolag hade rätt att i eget namn överklaga ett konkursbeslut. HD konstaterade att styrelseledamöterna saknade behörighet därtill. Av rättsfallet NJA 1995 s. 437 framgår att en ensam firmatecknare har samma behörighet som styrelsen att företräda bolaget gentemot tredje man. 1 2 Se till exempel Andersson med flera, Aktiebolagslagen, en kommentar, Zeteo 2019-07-30, kommentaren till 8 kap. 35 § punkten 2 med vidare hänvisningar. 13 I rättsfallen NJA 1994 s. 664 I och II ansågs dock en suppleant ha inträtt som ställföreträdare när bolaget saknade ordinarie styrelseledamot respektive denne hade blivit obehörig. 14 Se Åhman, Styrelsen som aktiebolagets ställföreträdare inför domstol, s. 852. Rättsfallet har även kritiserats av Stattin, D., Om bolagsföreträdares befogenhetsöverskridande, Uppsala 2007, s. 43 ff. Konkursförvaltare i moderbolag kan inte företräda dotterbolag inför domstol enligt RH 1992:41. Se även RH 1997:88. 1 5 Motsvarande bestämmelser finns i 8 kap. 15 respektive 21 §§ aktiebolagslagen. 16 Se för närliggande frågor NJA 1994 s. 664 I och II och RH 1997:88. 1 7 I rättsfallet NJA 1990 s. 286 fastställde HD att ”ett i behörig ordning justerat protokoll från bolagsstämma äger vitsord i fråga om beslutets innehåll, såvida det ej i särskild rättegång visats att beslutet haft annat innehåll än det protokollförda”. 18 Frågan om verkan av brister i ett styrelseval och om intervention med mera har också berörts i rättsfallen NJA 1960 s. 52, NJA 1998 s. 419 och NJA 2015 s. 466. 1 9 Se även NJA 1913 s. 354 och NJA 1993 s. 605. 20 Motsvarande bestämmelse fanns i 8 kap. 25 § 1975 års aktiebolagslag. 21 Frågan om innebörden av begreppet löpande förvaltningen och därmed verkställande direktörens behörighet har tidigare prövats av HD i rättsfallen NJA 1958 s. 186, NJA 1968 s. 375, NJA 1995 s. 437 och NJA 1997 s. 168 samt av hovrätten i RH 1995:87. 22 Se till exempel Åhman, O., Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, Ak. Avh., Uppsala 1997, s. 582 ff. och Andersson med flera, Aktiebolagslagen, en kommentar, Zeteo 2019-07-30, kommentaren till 8 kap. 29 § punkten 1. 23 Se prop. 1997/98:99 s. 222. Motsvarande bestämmelse finns nu i 8 kap. 29 § aktiebolagslagen. 24 Se RH 1995:87, som gällde ett mål om avhysning av hyresgäst i ett fastighetsbolag. 2 5 Fråga om ogiltighet vid aktieteckning och vissa närliggande frågor aktualiserades även i det så kallade emissionsgarantimålet, NJA 2016 s. 107. 26 Motsvarande bestämmelser finns nu i 13 kap. 27–30 §§ aktiebolagslagen. 27 Prop. 1975:103 s. 298. 28 Se Karlgren, Hj., Några aktierättsliga anteckningar i anledning av ett par rättsfall, SvJT 1938 s. 187 ff., s. 198. 2 9 Nerep, E., med flera synes vara av annan uppfattning, dock med en enligt min mening tvivelaktig motivering, se Aktiebolagslag (2005:551) 13 kap. 13 §, Lexino 2018-06-26 punkten 3.2. 30 Den fråga som behandlas i rättsfallet har kommenterats kort av Sandström, som påpekar att rättsläget ser annorlunda ut i dansk och tysk rätt (se Sandström, T., Svensk aktiebolagsrätt, 6 u., Stockholm 2017, s. 121). 31 Motsvarande bestämmelse finns nu i 22 kap. 24 § första stycket aktiebolagslagen. 32 Lagen har ersatts av delgivningslag (2010:1932). 33 Se även NJA 1996 s. 330 rörande delgivning av påkallelseskrift. 34 Motsvarande bestämmelse finns nu i 25 kap. 50 § första stycket aktiebolagslagen. 35 Se till exempel HD:s uttalande i NJA 1979 s. 700 på s. 704, NJA 1982 s. 820 I och II och NJA 1999 s. 237. 36 Se bland annat NJA 1954 s. 421, NJA 1974 s. 13, NJA 1979 s. 700, NJA 1988 s. 110, AD 1993 nr 9 och 10, NJA 1996 s. 459, NJA 1998 s. 608 och NJA 2005 s. 167 (se nedan). 3 7 Jfr NJA 2000 s. 144, där HD framhöll att aktieägarnas intresse av att kunna tillgodogöra sig en tillgång tillhörande bolaget inte kräver att bolaget tillerkänns partshabilitet. Det noterades härvid att tillgången efter bolagsstämmobeslut om likvidation och utseende av likvidator kan utskiftas till aktieägarna med samäganderätt eller till ett av aktieägarna ägt bolag och att aktieägarna eller det nya, gemensamt ägda bolaget därefter kan väcka talan angående tillgången. Mot bakgrund härav kom HD fram till att det inte fanns skäl att tillerkänna ett aktiebolag som upplösts genom en underskottskonkurs en mer omfattande partshabilitet genom att inleda likvidation än bolaget annars skulle ha haft. 3 8 Den 1 juli 2004 blev PRV:s bolagsavdelning en egen myndighet, Bolagsverket. 39 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1979 s. 237, NJA 1986 s. 94, NJA 1986 C 146, NJA 1996 s. 459 och NJA 1999 s. 237. 40 Motsvarande bestämmelse finns i 25 kap. 50 § första stycket 2 aktiebolagslagen. 41 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1999 s. 237 och NJA 2001 s. 144 (se ovan). 42 Se också RH 2004:33 ovan. HD hänvisade till rättsfallen NJA 1996 s. 46, NJA 1999 s. 777 och NJA 2000 s. 479. 4 3 Motsvarande bestämmelse finns nu i 9 kap. 3 § aktiebolagslagen, 44 Motsvarande bestämmelser finns nu i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen. 45 Jfr RH 1996:114, där omständigheterna var annorlunda, men där ansvar för förpliktelser enligt stadgandet ålades styrelseledamöterna. 46 Se prop. 2000/01:150 s. 44. Lindskog behandlar frågan om rättelse i Kapitalbrist i aktiebolag, Zeteo 2018-11-28, punkten 10.3. Se även Andersson med flera, Aktiebolagslagen, en kommentar, Zeteo 2019-07-30, kommentaren till 25 kap. 18 § punkterna 1 och 5. Den närliggande frågan om ansvarsperiodens upphörande behandlas i rättsfallen NJA 2012 s. 858 (ansvarsperioden upphör vid framläggande av en årsredovisning som utvisar att det finns full täckning för aktiekapitalet), NJA 2018 s. 202 (ansvarsperioden upphör vid konkursbeslut) och NJA 2018 s. 1038 (ansvarsperioden upphör inte vid beslut om företagsrekonstruktion). 4 7 Motsvarande bestämmelser finns nu i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen. 48 Se prop. 1990/91:198 s. 8 och 16. 49 Betydelsen av faktisk återhämtning och kraven på kapitaltäckningsåtaganden behandlades närmare i rättsfallet NJA 1988 s. 620. Se även NJA 1942 s. 696. 50 Motsvarande bestämmelser finns nu i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen. 5 1 Se även RH 2015:42. Jfr NJA 2005 s. 44 (se punkten 6.5 nedan), där HD konstaterade att de ”skäl som talar emot sådan tillämpning av den berörda regeln om accessorisk preskription är så starka att denna, trots sin generella avfattning, inte bör anses tillämplig i fall då huvudgäldenären är ett aktiebolag och aktiebolaget blivit upplöst innan fordringen preskriberats mot bolaget”. 52 Hänvisning skedde till NJA 1997 s. 250. 53 Motsvarande bestämmelser finns nu i 25 kap. 13–20 §§ aktiebolagslagen. 5 4 Hänvisning skedde till NJA 1988 s. 620. 55 I rättsfallet NJA 2012 s. 858 behandlas ansvaret för en nytillträdd styrelseledamot och i NJA 2014 s. 892 ansvaret för en avgående styrelseledamot. Se även NJA 2014 s. 948, där borgenärens vetskap om styrelsens underlåtenhet påverkade styrelseledamotens ansvar. 5 6 Motsvarande bestämmelser finns i 29 kap. 9 § aktiebolagslagen. 5 7 Se även NJA 1990 s. 286. 58 HD hänvisade till NJA 1975 s. 575, NJA 1976 s. 599, NJA 1989 C 100 och NJA 1990 s. 286. 59 Se för en redogörelse av den debatt som förts i frågan Båvestam, U., Om bolagsstämmans ansvarsfrihetsbeslut, Festskrift till Lars Pehrson, Stockholm 2016, s. 63 ff. Se även Andersson med flera, Aktiebolagslagen, en kommentar, Zeteo 2019-07-30, kommentaren till 29 kap. 7 § punkten 2, som dock uttalar sig något motstridigt i frågan. Jfr Nerep med flera, Aktiebolagslag (2005:551) 29 kap. 7 §, Lexino 201806-26 punkten 2.2 med vidare hänvisningar. 6 0 Motsvarande bestämmelser finns nu i 29 kap. aktiebolagslagen. 61 Hänvisning skedde här till rättsfallen NJA 1998 s. 734, NJA 1960 s. 243 och NJA 1926 s. 185. 6 2 Motsvarande bestämmelse finns nu i 29 kap. 5 § aktiebolagslagen. 63 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1947 s. 612, 1960 s. 529 och 1983 s. 441. Rättsfallet har kommenterats, om än mycket kort, av Dotevall, R., Bolagsledningens skadeståndsansvar, 3 u., Stockholm 2017, s. 237. 6 4 Motsvarande bestämmelse finns nu i 21 kap. 5 § aktiebolagslagen (förvärvslåneförbudet). 65 Straffmätning vid brott mot låneförbudet har tidigare behandlats av HD i NJA 1986 s. 56. 66 Se även NJA 1945 s. 341 och NJA 1945 s. 454. 6 7 Se angående bolagsbegreppet till exempel, Johansson, S., Svensk associationsrätt i huvuddrag, 12 u., Stockholm 2018, s. 32 ff. och Lindskog, S., Lagen om handelsbolag och enkla bolag, en kommentar, 3 u., Stockholm 2019, s. 38. 68 Se till exempel Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 106. 69 Se bland annat Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 229. 7 0 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1994 s. 607 och RÅ 1988 ref. 29. 71 Se NJA 1989 s. 92. 72 Se även det ovan redovisade rättsfallet NJA 2004 s. 3. Se prop. 1979/80:143 s. 125 f. 7 4 Se Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, fotnoterna 2119 och 2128. 7 5 Se Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 657 f. Se även Stéen, A., Uteslutning av handelsbolagsman, JT 2002–03 s. 909 ff. 76 Se Nial, H. & Hemström, C., Om handelsbolag och enkla bolag, 4 u., Stockholm 2008, s. 299. Jfr Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, s. 736. 7 7 Hänvisning skedde till NJA 1982 s. 738. 78 Se NJA 1992 s. 110. 7 9 Hänvisning skedde till NJA 1902 s. 279, NJA 1984 s. 917och NJA 1992 s. 110. 80 Ifråga bostadsrättsföreningar och samfällighetsföreningar behandlas endast sådana rättsfall som rör associationsrättsliga frågeställningar. 81 Någon motsvarande rätt till förtida utträde finns som framgår nedan inte i lag (2018:672) om ekonomiska föreningar. 82 Motsvarande gäller i aktiebolag och det får anses vara en mycket god ordning, då det skulle bli omöjligt att bedriva affärsverksamhet om förvaltningsbeslut skulle kunna klandras av medlemmar/ägare. Se RH 2008:56 som kommenteras nedan. 8 3 I rättsfallet RH 2001:24 hade i samma fall konstaterats att hyresnämndens godkännande i och för sig krävdes. 8 4 Se för en utförlig redogörelse och analys av likhetsprincipen och generalklausulen bland annat Andersson, J. och Pehrson, L., Likhetsprincipen och generalklausulerna, Svernlöv, C. (red.), Aktiebolagslagens minoritetsskydd, Stockholm Centre for Commercial Law, skriftserie nr 7, s. 109 ff. 8 5 Samma utgång i Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 11 februari 2009 i mål T 376-08 som rörde påstådd olikabehandling av en ordförande och Svea hovrätts dom den 13 april 2010 i mål T 6617-08 som rörde bullerplank. 86 Hovrätten över Skåne och Blekinge prövade tillämpningen av likhetsprincipen i en fråga av direkt ekonomisk betydelse för medlem i dom den 11 februari 2009 i mål T 376-08. 87 Se prop. 1990/91:92 s. 122. 8 8 Denna fråga behandlades även i NJA 2013 s. 117. 89 Se NJA 1936 s. 684, NJA 1939 A 136, NJA 2013 s. 117 och HD:s dom den 28 juni 2019 i mål T 2984-18. 9 0 I rättsfallet NJA 2015 s. 939 intog HD i ett liknande fall en påfallande sträng syn på frågan om vad som omfattas av en samfällighetsförenings ändamål. 91 Hänvisning skedde till NJA 1983 s. 188. 9 2 Hänvisning skedde till NJA 1984 s. 215 och NJA 1984 s. 595. 9 3 Under denna rubrik behandlas rättsfall som i någon mån har en associationsrättslig anknytning. 94 Dold samäganderätt har tidigare behandlats i rättsfallen NJA 1960 s. 454, NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693, NJA 1982 s. 589, NJA 1985 s. 615, NJA 1993 s. 324, NJA 2004 s. 397 och NJA 2008 s. 826. 9 5 Hänvisning skedde till NJA 1970 s. 294 och NJA 1990 s. 460. 9 6 Motsvarande bestämmelse finns nu i 29 kap. 13 § aktiebolagslagen. 97 Lagen har nu ersatts av delgivningslag (2010:1932). 98 Hänvisning skedde till rättsfallen NJA 1926 s. 281, NJA 1937 s. 579, NJA 1949 s. 164, NJA 1958 s. 422, NJA 1972 s. 246, NJA 1975 s. 638, NJA 1979 s. 769, NJA 1980 s. 197, NJA 1986 s. 217, NJA 1986 s. 409, NJA 1988 s. 86, NJA 1989 s. 671, NJA 1995 s. 367, NJA 1996 s. 52, NJA 1998 s. 545, NJA 2000 s. 88 och NJA 2007 s. 9. 9 9 Hänvisning skedde i målet till rättsfallen NJA 1996 s. 46, NJA 1999 s. 777 och NJA 2000 s. 479.
- 1.4.1 Delgivning av skiljedom I rättsfallet NJA 2001 s. 855 prövades frågan om innebörden av uttrycket ”fick del av” en skiljedom i 14 kap. 31 § andra stycket 1975 års aktiebolagslag. HD konstaterade inledningsvis att det förhållandet att lagstiftaren valt uttrycket ”fick del av” innebar att delgivningslagen (1970:428) inte var tillämplig. Detta innebar enligt HD att det inte var möjligt att delge skiljedomen genom att lämna den till någon annan än mottagaren själv eller dennes ombud, såsom till exempel någon som enbart var anställd på mottagarens kontor. Enligt HD måste uttrycket istället förstås så ”att en part får del av en skiljedom i vart fall när handlingen kommer honom till handa och parten då också känner till att det är fråga om skiljedomen”. Däremot saknade det enligt HD för frågan om talefristens startpunkt betydelse om mottagaren valt att inte läsa skiljedomen i samband med mottagandet. 1.5 Likvidation och konkurs 1.5.1 Upplöst bolags partshabilitet Av 13 kap. 19 § första stycket 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002 följer att ett aktiebolag som är försatt i konkurs ska vara upplöst när konkursen avslutas utan överskott. Huvudregeln är att ett bolag inte längre kan vara part i rättegång när det har upplösts. Från denna huvudregel finns dock vissa undantag, som har befästs i praxis. I rättsfallet NJA 1999 s. 237 sammanfattade HD vilka principer som bör vara vägledande vid bedömningen av ett upplöst bolags partshabilitet. Frågan prövades återigen i rättsfallet NJA 2001 s. 144. I det fallet konstaterade HD att de rättsskyddsintressen som HD åberopade i NJA 1999 s. 237 som skäl för att ett upplöst bolag i vissa fall ska kunna fortsätta som part i en pågående rättegång med liknande styrka talade för att ett upplöst bolag skulle få framföra invändningar mot ett utdelningsförslag i ett annat bolags konkurs och vara part i det följande domstolsförfarandet, i syfte att skydda en domfäst fordran. Justitieråden Beckman och Lennander var skiljaktiga med hänvisning till främst att den naturliga och lämpliga ordningen i ett fall som det förevarande borde vara att det upplösta bolaget träder i likvidation, varvid rättssubjektivitet och partshabilitet återfås och en likvidator istället företräder bolaget i domstolsförfarandet. De skiljaktigas uppfattning synes onekligen ha visst fog för sig. 1.5.2 Upphävande av likvidationsbeslut I rättsfallet NJA 2002 s. 112 behandlades frågan under vilka förutsättningar högre rätt kan upphäva ett likvidationsbeslut som fattats av tingsrätten enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002. HD konstaterade i målet att en förutsättning för att högre rätt ska kunna upphäva eller undanröja ett sådant likvidationsbeslut måste vara att skäl för likvidation saknades när tingsrätten meddelade sitt beslut såsom till exempel att sökanden inte åberopat laga skäl för likvidationen, att likvidationsanledningen bortfallit före tingsrättens beslut eller att sökanden inte varit behörig. Enbart ett återkallande av ansökan kan således enligt HD inte föranleda ett upphävande av likvidationsbeslutet. Om likvidationsanledningen upphör erinrade domstolen istället om att lagen ger möjlighet för bolagsstämman att besluta att likvidationen ska upphöra och verksamheten återupptas. Vidare konstaterades att om styrelsen vid kritisk kapitalbrist underlåter att sammankalla en så kallad första kontrollstämma för framläggande av kontrollbalansräkning och beslut rörande eventuell likvidation, kan personligt ansvar för bolagets förpliktelser inträda för styrelseledamöterna. Däremot framhölls att i sådant fall kan en styrelseledamot eller en aktieägare inte utverka rättens beslut om likvidation, eftersom ett sådant beslut förutsätter att kapitalfrågan inte har lösts under den så kallade rådrumsfristen om åtta månader som löper från den första kontrollstämman. Då någon rådrumsfrist inte hade löpt i det aktuella målet konstaterades att det saknades laga skäl för likvidation, vilket också innebar att sökanden saknade behörighet att göra ansökan. Bolaget borde följaktligen inte ha försatts i likvidation, varför underinstansernas beslut undanröjdes. 1.5.3 Tidpunkten för likvidationsärendets avslutande I rättsfallet NJA 2005 s. 167 uppkom fråga huruvida grunden för att ett aktiebolag ska träda i likvidation hade upphört under ärendets handläggning hos Patent- och registreringsverket (”PRV”). HD konstaterade i målet att PRV:s handläggning får anses avslutad när beslutet har utlämnats för expediering, vilket i det aktuella fallet innebar att likvidationsgrunden inte hade upphört under ärendets handläggning. 1.5.4 Likvidation efter bolagets upplösning I rättsfallet NJA 2005 s. 417 hade ett aktiebolag med en ensam aktieägare försatts i konkurs. Konkursen hade avslutats utan överskott, varför bolaget var upplöst. Efter konkursens avslutande gjorde bolaget gällande en fordran som var föremål för rättegång. Fråga uppkom därvid huruvida beslut om likvidation borde meddelas enligt 13 kap. 49 § första stycket 2 1975 års aktiebolagslag. HD besvarade frågan nekande mot bakgrund av att de särskilda förhållandena i målet skulle få till följd att ett likvidationsbeslut skulle bli meningslöst. 1.5.5 Behörighet att ansöka om konkurs I rättsfallet NJA 2004 s. 410 ansågs ett aktiebolag som var komplementär i ett kommanditbolag som hade försatts i konkurs behörigt att överklaga konkursbeslutet, trots att aktiebolaget självt försatts i konkurs. HD noterade att ”[e]nligt 3 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) måste det under aktiebolagets konkurs ankomma på dess konkursbo att råda över aktiebolagets anspråk i kommanditbolaget och därmed också att föra talan som ställföreträdare för kommanditbolaget, när det gäller frågan om kommanditbolagets försättande i konkurs”. Förvaltaren i aktiebolagets konkursbo hade i målet förklarat att boet avstod från aktiebolagets anspråk i kommanditbolaget, vilket enligt HD innebar att behörigheten att föra talan i målet om kommanditbolagets försättande i konkurs hade återgått till aktiebolaget. 1.5.6 Förmånsrätt i konkurs för revisionsfordran I rättsfallet RH 2001:46, som närmast hör till insolvensrätten, men som ändå har aktiebolagsrättslig relevans, uppkom fråga om en revisionsfordran hade förmånsrätt i ett bolags konkurs enligt 10 a § förmånsrättslagen (1970:979). Med hänvisning till 10 kap. 3 § 1975 års aktiebolagslag och efter en förhållandevis utförlig redogörelse för innebörden av revisionsuppdraget konstaterade hovrätten att revisionsfordran hade förmånsrätt i det aktuella fallet. 1.6 Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalbrist 1.6.1 Rättelse under löpande ansvarsperiod I rättsfallet RH 2003:15 undgick styrelseledamöter ansvar enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002 genom att de på ett informellt möte med samtliga aktieägare under en löpande ansvarsperiod behandlade en kontrollbalansräkning som utvisade kapitalbrist och beslutade att fortsätta verksamheten under den så kallade rådrumsfristen. Formföreskrifterna för en bolagsstämma hade inte iakttagits. Hovrätten konstaterade i fråga om formföreskrifterna att de syftar till att skydda aktieägarna och att deras intresse i det aktuella fallet inte hade skadats, eftersom samtliga aktieägare närvarade vid det informella mötet. Det framhölls att det ligger i borgenärernas intresse att rådrumsfristen börjar löpa, varför en rättelse under löpande ansvarsperiod borde medföra att ansvarsperioden upphör per den tidpunkt då den första kontrollstämman, i det aktuella fallet det informella mötet med samtliga aktieägare, hållits. Utgången ligger i linje med lagtextens nuvarande formulering i 25 kap. 18 § första stycket 3 aktiebolagslagen, där det framgår att styrelseledamöterna ansvarar för förpliktelser som uppkommer ”under den tid som underlåtenheten består” och den bekräftas även av uttalanden i förarbeten och doktrin. 1.6.2 Om betydelsen av utebliven revisorsgranskning I NJA 2005 s. 792 prövades inledningsvis en fråga om partssuccession. H.T. förvärvade den i målet aktuella fordringen innan tingsrätten meddelande dom i målet. Först vid huvudförhandlingen i hovrätten begärde H.T. att få inträda som part i rättegången. HD, som konstaterade att bestämmelserna om partssuccession är tillämpliga även i högre rätt, kom fram till att det förhållandet att begäran om inträde skedde först vid huvudförhandlingen i hovrätten saknade betydelse och att talan därför inte skulle ogillas på den grunden. Kärnfrågan i målet var dock vilken betydelse det hade för medansvaret enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002 att en upprättad kontrollbalansräkning respektive ett kapitaltillskott inte hade revisorsgranskats. HD redogjorde i denna del för det övergripande syftet med kapitalbristregelverket. Härefter konstaterades att det lagstadgade kravet på revisorsgranskning syftar till att förhindra efterhandskonstruktioner samt att det i förarbetena uttalas att en kontrollbalansräkning som inte har revisorsgranskats blir, i fråga om medansvaret, att bedöma på samma sätt som om någon kontrollbalansräkning överhuvudtaget inte har upprättats. Då kontrollbalansräkningen i målet inte hade revisorsgranskats konstaterade HD, i enlighet med förarbetsuttalandena, att styrelseledamoten inte kunde undgå ansvar för de i målet aktuella skulderna. Kravet på revisorsgranskning gällde enligt HD även i förhållande till det i målet åberopade kapitaltillskottet, vilket alltså innebar att det inte kunde tillmätas någon betydelse. Avslutningsvis gjorde HD ett uttalande obiter dicta med avseende på bestämmelsen rörande faktisk läkning av kapitalbrist i nuvarande 25 kap. 18 § fjärde stycket aktiebolagslagen. Enligt den bestämmelsen gäller medansvaret inte om bolagets egna kapital hade stigit över den kritiska gränsen innan kontrollbalansräkningen senast skulle vara upprättad. Enligt HD äventyrar den regleringen syftet med revisorsgranskningen, varför stränga krav bör ställas på bevisning om att en återhämtning genom kapitaltillskott inträffat före den i bestämmelsen angivna tidpunkten, i vart fall om tillskottet inte har revisorsgranskats. Uttalandet är förenligt med HD:s uttalanden i NJA 1988 s. 620. Utgången i målet vad avser frågan om betydelsen av utebliven revisorsgranskning ligger som HD konstaterade i linje med såväl förarbetsuttalanden som ändamålen med lagstiftningen. Numera räknas de försummelser som kan föranleda personligt betalningsansvar upp i 25 kap. 18 § aktiebolagslagen. Av den första punkten i angivna bestämmelse framgår uttryckligen att styrelsen ska både upprätta och låta bolagets revisor granska kontrollbalansräkningen för att undgå ansvar enligt den punkten. Det ska dock framhållas att kontrollbalansräkningen enbart behöver revisorsgranskas i de bolag som har revisor (jfr 1 kap. 12 b § aktiebolagslagen), något som enligt min mening är beklagligt med tanke på risken för efterhandskonstruktioner. 1.6.3 Accessorisk eller självständig preskription av medansvar I NJA 2004 s. 3 behandlades frågan om självständig preskription av styrelseledamöters ansvar vid kapitalbrist enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002. I samband med bedömningen av frågan om självständig preskription gjorde HD vissa intressanta uttalanden rörande medansvarets syfte och konstruktion. I denna del framhöll HD att medansvaret främst är avsett att utgöra ett påtryckningsmedel för att få styrelsen att följa det handlingsmönster som lagen föreskriver för underkapitaliserade bolag. Syftet är därmed inte i första hand att tillförsäkra borgenärerna betalning. Det konstaterades dels att särskilda förutsättningar för medansvaret finns, nämligen att styrelsen underlåtit att vidta någon av de specifika skyldigheter som anges i bestämmelsen, däribland att upprätta kontrollbalansräkning, dels att ansvaret är individuellt. Detta ansågs tala för självständig preskription. HD redogjorde därefter för de skäl som talar i motsatt riktning. Mot bakgrund av medansvarets historiska kontext konstaterade HD att ansvaret närmast kan jämföras med det ansvar som bolagsmännen i ett handelsbolag har. Detta innebar enligt HD att medansvaret inte är föremål för självständig preskription, vilket alltså innebär att om en fordran hålls vid liv genom preskriptionsavbrott enbart gentemot bolaget så består styrelseledamöternas ansvar. När det gällde frågan om preskriptionsavbrott skett gentemot hyresgästen i det aktuella fallet, konstaterades att preskriptionsavbrott enligt 12 kap. 61 § Jordabalken (1970:944) skett genom att fordran anmälts i hyresgästens konkurs, och detta trots att hyresgästen inte lämnat lokalen vid den aktuella tidpunkten. 1.6.4 Bevisbörda i mål om kapitalbrist Ett i flera avseenden intressant och betydelsefullt rättsfall är NJA 2009 s. 210, som rörde frågan om bevisbörda i mål om personligt betalningsansvar vid kritisk kapitalbrist enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002. I det fallet konstaterade HD att prövningen av frågan i vilken mån en styrelseledamot har ådragit sig personligt betalningsansvar ska ske i två led, där det första ledet tar sikte på frågan om det föreligger objektiva förutsättningar för ansvar och det andra på frågan om den enskilda styrelseledamoten har varit försumlig. När det gäller det första ledet framhöll HD att en sådan (objektiv) förutsättning är att det egna kapitalet vid den aktuella tidpunkten faktiskt understeg hälften av det registrerade aktiekapitalet och en annan att styrelsen underlåtit att upprätta en kontrollbalansräkning, trots att det fanns skäl att anta att bolagets egna kapital understeg den kritiska gränsen. HD gjorde också det principiellt viktiga uttalandet att det för skyldigheten att upprätta en kontrollbalansräkning är tillräckligt att någon i styrelsekretsen insett eller bort inse att det förelåg risk för kritisk kapitalbrist. När det gäller bevisbördan fastställde HD att det åligger den som gör gällande personligt betalningsansvar att bevisa att de objektiva förutsättningarna för sådant ansvar föreligger och att det, om det har visats att sådana förutsättningar föreligger, åligger den styrelseledamot som anspråket riktas mot att visa att vederbörande inte har varit försumlig. Detta innebar enligt HD att det är den borgenär som påstår att viss styrelseledamot är personligt betalningsansvarig som ska bevisa att det vid viss given tidpunkt fanns skäl att anta att bolagets egna kapital understeg den kritiska gränsen samt att det, för att fullgöra denna bevisbörda, i praktiken ofta är tillräckligt att borgenären visar att det förelegat en faktisk kapitalbrist. 1.6.5 Regressrätt gentemot annan styrelseledamot Ett annat viktigt rättsfall som rör medansvar vid kapitalbrist är NJA 2009 s. 221. Målet gällde ytterst frågan huruvida en styrelseledamot, B.H., kunde göra gällande regressrätt gentemot den andra styrelseledamoten i bolaget, P.M., på den grunden att B.H. hade betalat bolagets skatteskuld om 190 000 kr. Domen innehåller ett par uttalanden av mer principiell betydelse. HD framhöll inledningsvis, i linje med uttalandena i det tidigare redovisade rättsfallet NJA 2004 s. 3, att bestämmelserna om personligt ansvar vid kapitalbrist syftar till att sätta en gräns för hur långt en förlustbringande verksamhet ska få fortsätta innan den i borgenärernas intresse måste avvecklas genom likvidation. I enlighet med det ovan redovisade rättsfallet NJA 2009 s. 210 noterade HD att styrelseledamöternas medansvar är ett så kallat presumtionsansvar, innebärande att om den som gör gällande personligt betalningsansvar väl har visat att det föreligger objektiva förutsättningar för medansvar, så ankommer det på den som anspråket riktas mot att visa att vederbörande inte har varit försumlig. I denna del gjordes de principiellt viktiga uttalandena att (i) det endast i undantagsfall finns utrymme för att ta hänsyn till sådana faktorer som den information som styrelseledamoten har fått del av och dennes uppgifter i styrelsen, samt att (ii) det i princip kan förutsättas att varje styrelseledamot har den kompetens som erfordras för att kunna bedöma om bolagets ekonomiska ställning har försämrats så mycket att den kritiska gränsen har uppnåtts. Vidare konstaterade HD att varje styrelseledamot får anses ansvarig för att styrelsens grundläggande uppgifter fullgörs oavsett eventuell arbetsfördelning inom styrelsen. I vart fall uttalandet under (ii) ovan ger uttryck för en rättslig standard som rimligen bör kunna tillämpas även inom ramen för en culpabedömning i en skadeståndsprocess. Varje styrelseledamot bör alltså kunna förutsättas ha sådan kunskap om ekonomiska frågor att bolagets ställning och eventuella kapitalbehov kan bedömas. Härefter behandlades styrelseledamöternas regressrätt. HD fastslog att utgångspunkten är att ansvaret fördelas efter huvudtalet. Det konstaterades vidare, föga förvånande, att aktiebolagslagens bestämmelser om styrelseledamöternas personliga betalningsansvar för bolagets förpliktelser omfattar alla typer av förpliktelser, sålunda även ett bolags skatteskulder. Vidare fastslogs att en styrelseledamot som betalar en sådan skuld inträder i borgenärens ställe och att denne sedan i princip kan göra gällande regressrätt mot övriga i styrelsen, under förutsättning att styrelseledamöterna anses vara medansvariga. I det aktuella målet kunde B.H. därför göra gällande regressrätt gentemot P.M. motsvarande en fördelning av ansvaret efter huvudtalet. 1.7 Skadestånd 1.7.1 Partsställning vid minoritetstalan Fråga om vem som är part när en minoritet för talan om skadestånd till bolaget berördes i NJA 2002 s. 446. Enligt 15 kap. 9 § första stycket 1975 års aktiebolagslag får ägare till minst en tiondel av samtliga aktier föra talan om skadestånd till bolaget. Av bestämmelsens andra stycke följer att den som väckt talan svarar för rättegångskostnaderna, men har rätt till ersättning av bolaget för kostnader som täcks av vad som kommit bolaget till godo genom rättegången. HD konstaterade i målet att det av bestämmelsen framgår att innehav av minst en tiondel av aktierna ger minoriteten talerätt samt att det skulle stå i uppenbar strid mot lagens syfte om minoriteten skulle vara skyldig att förete behörighetshandlingar utfärdade av bolagets styrelse. Domstolen menade vidare att det snarare var en rubriceringsfråga huruvida minoriteten skulle anses föra talan som extra ordinarie ställföreträdare för bolaget eller som part rörande bolagets rätt. Trots utgången i NJA 1993 s. 31 kom HD, med hänvisning till att minoriteten svarar för motpartens rättegångskostnader, fram till att minoriteten och inte bolaget, bör betecknas som part. Numera framgår uttryckligen av lagtexten att minoriteten för talan i eget namn (se 29 kap. 9 § första stycket aktiebolagslagen). 1.7.2 Om materiell processledning och tillämpningen av 29 kap. 7 § aktiebolagslagen Rättsfallet NJA 2009 s. 594 rörde främst en processuell fråga, men domstolen gjorde i målet även några generella uttalanden vad avser frågan om ansvarsfrihet. Vad först gäller den rent processuella frågan avvisade tingsrätten en skadeståndstalan mot en likvidator på den grunden att käranden inte hade styrkt att bolagsstämmans majoritet, eller en minoritet om en tiondel av aktierna, beslutat att vägra ansvarsfrihet eller att väcka sådan talan. Med motiveringen att det är fråga om en processförutsättning som ska beaktas självmant av domstolen, tilläts käranden att i hovrätten åberopa ett protokoll från en extra bolagsstämma, som inte ingivits till tingsrätten, utvisande att samtliga aktieägare biträtt ett förslag att väcka talan. Av betydelse för utgången var att tingsrätten skulle ha haft möjlighet att förelägga bolaget att avhjälpa bristen, något som dock inte skett. Vad gäller den i målet aktuella bestämmelsen i 29 kap. 7 § aktiebolagslagen uttalade HD inledningsvis att motsvarande krav på beslut vid bolagsstämma enligt bestämmelsen får anses gälla om talan om skadestånd riktar sig mot ett bolag, i vilket likvidatorn är eller har varit verksam, förutsatt att en sådan talan med nödvändighet grundas på omständigheter som hänför sig till någon av dem som anges i 1–3 §§. Vidare konstaterade HD att ”[v]ad som anförs i bestämmelsen ska förstås på det sättet att det är en tillräcklig förutsättning för att ett bolag ska ha rätt att väcka talan om skadestånd enligt bl.a. 1 § att majoriteten eller en minoritet bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier i bolaget vid bolagsstämma biträtt ett förslag om detta” samt att ”[o]m skadeståndstalan riktas mot styrelseledamot eller den verkställande direktören (eller likvidator) gäller som alternativ processförutsättning att majoriteten eller tidigare angivna minoritet vid bolagsstämma röstat mot ett förslag om ansvarsfrihet”. Det ska i sammanhanget noteras att en under senare tid framförd uppfattning är att styrelsen inte får väcka talan för bolagets räkning om visserligen erforderlig minoritet har röstat mot ett beslut om ansvarsfrihet, men majoriteten samtidigt röstat för ansvarsfrihet. Däremot skulle talan i sådant fall kunna väckas av minoriteten enligt 29 kap. 9 § aktiebolagslagen, en möjlighet som ofta inte är aktuell i praktiken med tanke på minoritetens kostnadsansvar. Inställningen motiveras med att majoritetens beslut att ansvarsfrihet bör beviljas är att betrakta som en anvisning till styrelsen om att talan inte bör väckas, en anvisning som styrelsen normalt är skyldig att följa med tanke på styrelsens lydnadsplikt i förhållande till stämman. Rättsläget får betraktas som oklart vad gäller denna fråga. Mot bakgrund av att ansvarsfrihetsbeslutet ofta fattas endast på grundval av den framlagda årsredovisningen och revisionsberättelsen och då några närmare överväganden ofta inte torde göras av ägarna rörande de affärsmässiga aspekterna av en eventuell process i samband med beslutsfattandet synes det ingalunda givet att beslutet ska vara att uppfatta som en anvisning med angiven innebörd. Det ska också noteras att styrelsen under alla förhållanden har en viss prövningsplikt i fråga om anvisningar, eftersom anvisningar inte får följas till exempel om de strider mot aktiebolagslagen eller bolagsordningen (se 8 kap. 41 § andra stycket aktiebolagslagen). Härtill synes bestämmelsen i 29 kap. 8 § aktiebolagslagen, enligt vilken minoriteten har rätt att hindra en uppgörelse om skadestånd till bolaget (oavsett vad stämmomajoriteten må anse i frågan), snarast ligga i linje med uppfattningen att om bara den erforderliga minoriteten har nekat ansvarsfrihet kan och får talan om skadestånd väckas av antingen en minoritet för bolagets räkning eller av bolaget (genom styrelsen). 1.7.3 Om jämkning på grund av medvållande på bolagets sida NJA 2006 s. 136 är ett intressant rättsfall som rör frågan om jämkning av en revisors ansvar. En revisor ålades skadeståndsskyldighet gentemot ett konkursbo av underinstanserna. HD meddelade prövningstillstånd avseende en av frågorna i målet, nämligen frågan om revisorns skadeståndsskyldighet skulle jämkas på grund av medvållande på bolagets sida. Revisorn gjorde i denna del gällande att jämkning borde ske då styrelseledamöterna, tillika aktieägarna, dels kände till de oegentligheter som ledde till skada, dels varit försumliga i samband med övervakningen av förvaltningen av verksamheten. Till stöd för sin invändning om jämkning åberopade revisorn teorin om bolagets ansvar för ledningspersonernas vållande och principen om passiv identifikation. HD gick inledningsvis kort igenom vad som gäller ifråga om organledamöternas respektive revisorns skadeståndsansvar enligt de i målet aktuella bestämmelserna i 15 kap. 1975 års aktiebolagslag. Därefter redogjorde HD för vad som i allmänhet gäller i fråga om ett aktiebolags ansvar för vållande av dess organledamöter. Ett sådant ansvar kan enligt HD föreligga dels när ett skadeståndsanspråk grundas på vållande av en organledamot i dennes egenskap av organ för bolaget, varvid ledamotens vållande tillräknas bolaget som dess eget, dels när ett skadeståndsanspråk grundas på ett vållande som ledamoten har gjort sig skyldig till i sin egenskap av arbetstagare, varvid det så kallade principalansvaret aktualiseras. Det konstaterades, med hänvisning till tidigare rättsfall, att jämkning på grund av medvållande på den skadelidandes sida i och för sig kan ske även i aktiebolagsrättsliga förhållanden. Det noterades dock att de angivna rättsfallen inte rör styrelseledamotens interna ansvar, det vill säga ansvaret gentemot bolaget. När det gällde frågan om jämkning i det aktuella målet konstaterade HD inledningsvis att för att reglerna om medvållande på bolagets sida vid organansvar respektive principalansvar överhuvudtaget ska aktualiseras, fordras att ett tredje intresse är involverat. HD framhöll härefter att i det interna förhållandet, där det är arbetstagaren som vållat bolaget (principalen) skada, uppkommer inte frågan om passiv identifikation. Inte heller aktualiseras enligt HD bolagets organansvar i de fall då det är organledamoten som har vållat bolaget skada. I fråga om jämkningsmöjligheten enligt 15 kap. 4 § 1975 års aktiebolagslag framhöll HD att hänsyn bland annat kan tas till de plikter som ålegat var och en av de medverkande på grund av organställningen samt till graden och arten av de olika personernas medverkan. Det noterades att också möjligheten att rikta regresstalan mot andra ansvariga organledamöter borde beaktas. Härvid konstaterades det principiellt viktiga att om till exempel styrelseledamöterna och revisorerna är solidariskt ansvariga för samma skada, och styrelseledamöterna har beviljats ansvarsfrihet, revisorerna alltjämt har kvar sitt eventuella regressanspråk mot de styrelseledamöter som skulle ha varit skadeståndsansvariga mot bolaget, om ansvarsfrihet inte hade beviljats. På grund av det anförda kom HD till slutsatsen att revisorns ansvar inte skulle jämkas på grund av medvållande på bolagets sida. 1.7.4 Skadestånd enligt skadeståndslagen Rättsfallet NJA 2002 s. 17 rörde skadeståndsskyldighet på grund av oredligt förfarande. Kärnfrågan i målet rörde omfattningen av en styrelseledamots upplysningsskyldighet gentemot en leverantör när ett bolag är insolvent. I målet hade viss datorutrustning förvärvats på kredit trots att den styrelseledamot, S. L., som förhandlade affären mycket väl kände till att bolaget hade stora ekonomiska svårigheter. HD konstaterade att det inte förelåg någon allmän skyldighet för S. L. att i samband med kreditköpet upplysa leverantören om bolagets bristande betalningsförmåga. Avgörande för frågan om S. L. gjort sig skyldig till en brottslig handling och om leverantören på grund därav hade rätt till skadestånd var istället huruvida S. L. vid kreditköpet visste att leverantören inte skulle få betalt, eller att ”betalning var i så hög grad osannolik att den i praktiken var utesluten”. Om så var fallet fick kreditköpet enligt HD anses ha innefattat ett brottsligt vilseledande om bolagets betalningsavsikt. HD konstaterade att det krävdes antingen att S. L. kände till att bolaget inte skulle kunna betala skulden när den förföll till betalning, eller att S. L. avsåg att försätta bolaget i konkurs innan hela skulden hade betalats, eller att S. L. visste om att annan borgenär skulle komma att försätta bolaget i konkurs dessförinnan. HD ansåg att det av omständigheterna i målet framgick att S. L. måste varit medveten om att leverantören inte skulle få betalt för sin fordran, något som S. L. borde ha upplyst leverantören om. Då detta inte hade skett ansågs S. L. ha förfarit oredligt och ålades skadeståndsansvar gentemot leverantören. Justitieråden Magnusson och Regner var skiljaktiga. 1.8 Straff enligt aktiebolagslagens bestämmelser 1.8.1 Straffmätning vid brott mot låneförbudet I rättsfallet RH 2007:2 dömdes företrädare för bolag som under två års tid, i ett mycket stort antal fall, överlåtit lagerbolag genom gäldenärsbyte till fängelse för brott mot låneförbudet i 12 kap. 7 § tredje stycket 1975 års aktiebolagslag. I samband med påföljdsbestämningen noterade hovrätten bland annat att brottsligheten skett inom ramen för affärsverksamhet och att den skett systematiskt och i ett mycket stort antal fall.
Verklig innebörd - en studie av inkomstskattepraxis2 hänvisningar
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Även NJA 1998 s. 734 (Nordbanken (Gota Bank)/revisorn Jörgen R) (jfr NJA 1992 s. 227 där Högsta domstolen fastställde storleken av viss skada som den i 1998 års mål berörda kreditgivningen medfört) gällde en externrevisors — Jörgens — ansvar mot en bank för åsidosättande av den i ABL föreskrivna skyldigheten att dels i den omfattning god revisionssed bjuder granska några av bolagets årsredovisningar jämte räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning dels i revisionsberättelserna för samma år anmärka på de felaktigheter som faktiskt förekommit. Högsta domstolen — liksom hovrätten — fann att Jörgen inte haft tillräckligt underlag för att som revisor godta de värderingar som under de aktuella åren gjorts av varulagret, och HD ansåg därtill att det inte fanns anledning att utgå från annat än att banken vid kreditgivningen utgått från att de värden som varulagret upptagits till i årsredovisningarna samt de ”rena” revisionsberättelser som Jörgen avgivit. En central fråga återstod emellertid, nämligen om banken varit så oaktsam i sin kreditprövning att Jörgen borde befrias från skadeståndsskyldighet. Generellt bör, säger HD, var och en ha rätt att utgå från att uppgifter i ett aktiebolags balansräkning är riktiga om det uppges att den upprättats enligt enligt tillämplig lag om årsredovisning och därtill har godkänts av en revisor. Inte desto mindre kunde banken anses ha brustit i sin kreditprövning eftersom det aktuella bolaget var verksamt i en relativt riskfylld bransch där stora prisförändringar kan förekomma på kort tid vartill kommer att företagets dominerande tillgång uppgivits vara ett varulager bestående av metaller och banken underlåtit att ställa frågor angående varulagret och eventuellt kräva att inventeringslistor skulle företes. Den oaktsamhet som banken visat bedömdes dock av HD vara av väsentligt lägre grad än den försummelse som Jörgen visat. Eftersom banken av processuella skäl begränsat sin talan till att avse ett belopp som var väsentligt lägre än den reella skadan som den lidit fann HD anledning inte föreligga att på grund av bankens medvållande jämka Jörgens ansvar. Skadeståndet fastställdes därmed till yrkat belopp. 1.5.2.3 Skadestånd enligt grunderna för ABL 15 kap. 1 § Ett mycket speciellt mål är det för vilket redogörelse lämnas i RH 28: 84 (Kema Nobel), jfr NJA 1982 s. 330. Fråga var i detta mål om ett moderbolag som åtagit sig att ombesörja bland annat att anmodan att uppge skiljeman utsändes till minoritetsaktieägarna i det bolag, vars aktier var föremål för inlösen. En av minoritetsaktieägarna fick emellertid ingen anmodan. Skälet till underlåtenheten var att aktieägaren av okänd anledning strukits från den lista som låg till grund för utsändningen. På fråga av aktieägaren uppgav moderbolaget att anmodan sänts till alla kända aktieägare och att den enda tänkbara anledningen till att han inte fått någon anmodan var, att han inte fanns med på listan över aktieägare. Först efter upprepade kontakter med moderbolaget och vissa andra undersökningar fick aktieägaren klarlagt att någon anmodan inte sänts till honom. Han yrkade därför att moderbolaget skulle förpliktas utge ersättning för det arbete och de kostnader som han haft i anledning av det felaktiga beskedet att anmodan sänts till honom. Svea hovrätt konstaterade att 15 kap. 1 § ABL föreskrev att stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadade bolaget skulle ersätta skadan samt att detsamma gällde när skadan vållades aktieägare eller annan genom överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen. Genom att anmodan att uppge skiljeman i detta fall inte sändes till den aktuelle aktieägaren hade en regel i aktiebolagslagen överträtts. Moderbolaget har åtagit sig att fullgöra en uppgift som enligt lag ålåg styrelsen i det bolag vars aktier var föremål för inlösen. Härav måste anses följa att moderbolaget kommit att bära skadeståndsansvar gentemot aktieägare i dotterbolaget. Genom att lämna aktieägaren ett besked som varit felaktigt fick moderbolaget anses ha förfarit oaktsamt. Bolaget förpliktades därför enligt grunderna för 15 kap. 1 § ABL att ersätta den berörde aktieägaren för det arbete och den kostnad som det felaktiga beskedet föranlett. 1.5.2.4 Skadestånd enligt skadeståndsrättens regler Men vid sidan av det ansvar som kan aktualiseras med stöd av skadeståndsreglerna i aktiebolagslagen kan skadeståndsansvar för revisor även aktualiseras med stöd av allmänna skadeståndsregler — om nämligen revisorn har uppträtt som rådgivare till ägarna av de aktiebolag som han/hon är utsedd att revidera. Tre fall som avgjordes under 1992 gällde frågan om revisors ansvar för felaktig skatterådgivning, nämligen NJA 1992 s. 58, s. 243 och s. 502. Av målen framgår, att en första förutsättning för att ansvar skall uppkomma är att ett uppdrag över huvud kan anses ha uppkommit. Så ansågs inte vara fallet i NJA 1992 s. 502 (Reveko). Av 1992 s. 58 och s. 243 framgår emellertid att om väl ett uppdrag kan anses föreligga revisorn kan ådra sig skadeståndsansvar vid misslyckad rådgivning. Vissa faktorer var gemensamma i de båda målen. Det är sålunda i dem båda fråga om yrkesmässig rådgivning, men i NJA s. 243-fallet utan att för rådgivningen synes ha debiterats bolaget (sic) annat än ett mycket litet belopp. I det förra fallet hänvisade hovrätten därtill till att rådgivningen skett i ett bestående kundförhållande, men det bestående uppdraget var nog företagets och inte de bakomvarande ägarnas — även om det i denna typ av fall kan vara oklart var gränsen går. Men i båda fallen gällde det rådgivning till personer som saknade närmare insikt i de frågeställningar som var av betydelse för deras beslutsfattande medan å andra sidan den som lämnade rådet av dess mottagare uppfattades som expert, vilket denne också insett, sägs det i det första fallet. Detta förhållande ledde till att HD fann uppdraget i det första fallet ha utförts utan att de aktuella ägarnas intressen tagits till vara med tillbörlig omsorg och i det andra fallet till att det ålegat revisorn att belysa affärens skattekonsekvenser och ge korrekt information om gällande regler, vilket han inte gjort. — Dessa tre fall finns behandlade i min uppsats Något om revisorers uppdrag, oberoende och ansvar i Festskrift till Tore Sigeman, 1993, s 157 ff. 1.5.3 Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust är en fråga som har varit ganska aktuell under de senaste både decennierna. ABL 13 kap. 2 § stadgade i början av den nu aktuella perioden att det ålåg styrelsen att ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning — ofta kallad kontrollbalansräkning — så snart det fanns skäl att anta att bolagets kapital understeg en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet och som därefter kom att bestämmas till hälften av det registrerade aktiekapitalet. I den lydelse paragrafens fjärde stycke hade 1982 svarade styrelseledamöterna i ett aktiebolag solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser om styrelsen underlät att fullgöra vad som ålåg den enligt samma paragrafs första stycke. Där föreskrevs att styrelsen skulle, så snart det fanns skäl anta att bolagets eget kapital understeg en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet (den kritiska gränsen), ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning (kontrollbalansräkning) och, om denna visade att bolagets eget kapital underskred den kritiska gränsen, snarast möjligt till bolagsstämma hänskjuta fråga om bolaget skulle träda i likvidation. I NJA 1988 s. 620 (Heléns Rör) uppkom åtskilliga frågor med koppling till detta stadgande. Den första var om bestämmelserna skulle tolkas så att en tillräcklig förutsättning för skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning var att det finns skäl att anta att aktiekapitalet underskridit den kritiska gränsen — bolagets faktiska ställning skulle om detta var korrekt sakna betydelse för uppkomsten av betalningsansvaret. HD delade emellertid inte sistnämnda åsikt — för att ansvar över huvud skulle kunna uppkomma måste bolagets eget kapital faktiskt anses ha underskridit den kritiska gränsen vid den tidpunkt då kontrollbalansräkning skulle ha upprättats. Sedan detta klargjorts återstod åtskilliga andra frågor att besvara, av vilka den första gällde om tillskott eller en utfästelse om tillskott kunde lämnas även av andra än bolagets aktieägare. I denna fråga uttalade HD att medel som villkorslöst tillförts ett aktiebolag måste anses öka bolagets kapital oavsett om tillskottet skett från aktieägare eller annan. Om ett tillskott var förenat med villkor om återbetalning måste å andra sidan ställning tas till vem som var ansvarig för återbetalningen. Är detta bolaget förbättrar tillskottet inte dess ställning — visserligen får bolaget ökade tillgångar men det får även ökade skulder. Är däremot villkoret om återbetalning uppställt inte i förhållande till bolaget utan till dess aktieägare blir en återbetalning beroende av framtida beslut av bolagsstämma. I detta fall uppkommer en återbetalningsförpliktelse för bolaget först då bolagsstämman beslutat om återbetalning eller skuldföring. När därför för ett tillskott uppställts villkoret att återbetalning skall ske ur bolagets disponibla vinstmedel torde det normalt, säger HD, få antas att avsikten är att återbetalning skall ske i enlighet med de regler i aktiebolagslagen som gäller för vinstutdelning. Av detta följer att ett dylikt villkor inte är på förhand bindande för bolaget. Till försvårande av kringgående av reglerna i ABL 13 kap. 2 § måste dock, framhåller HD, höga krav ställas på den bevisning som förebringas till stöd för att uppställt villkor inte binder bolaget på sådant sätt att tillskottet bör behandlas som en försträckning. Härefter uttalas i domen att en bindande utfästelse från den som är betalningsduglig för beloppet bör jämställas med tillskott som faktiskt betalats till bolaget. I domen tas så avslutningsvis upp frågan om möjligheten att vid upprättandet av kontrollbalansräkning justera tidigare gjord avskrivningsprocent på maskiner, inventarier och goodwill samt om justering av lagervärdet. Av domen framgår att HD accepterar justeringar av gjorda avskrivningar som står i överensstämmelse med god redovisningssed. Lagervärdet slutligen kunde skrivas upp med tillämpning av reglerna i ABL 13 kap. 2 § tredje stycket, vilka hade till syfte att förhindra att livskraftiga aktiebolag s.a.s. i onödan tvingades i likvidation.
- Då utbetalning skett i strid med reglerna i ABL 12 kap. 2 § uppkommer frågan i vad mån det som frångått bolaget kan återkrävas av annan än aktieägare och, om den som mottagit beloppet endera inte är skyldig att återbetala vad han mottagit eller inte är betalningsduglig, huruvida beloppet kan återkrävas av annan person. Den bestämmelse som reglerar denna fråga är ABL 12 kap. 5 § första och andra styckena. Till att börja med kan konstateras att Svea hovrätt i RH 1992:80 förklarat att reglerna i ABL 12 kap. 5 § första stycket borde tillämpas analogt på en olovlig utbetalning som skett till en bolaget närstående person som inte var aktieägare. I målet NJA 1997 s. 418 (Leasing Consult) aktualiserades ånyo frågan om möjligheten att med stöd av ABL 12 kap. 5 § första stycket ålägga annan än aktieägare, nämligen Leasing Consult, återbetalningsskyldighet och därtill frågan om en tredje man, som inte tillhörde de kategorier som anges i samma paragrafs andra stycke, kunde åläggas betalningsansvar för brist som uppkommit till följd av att den i första hand betalningsansvarige inte förmådde fullgöra sin betalningsskyldighet. Käranden — konkursboet för det aktiebolag från vilken utbetalningen skett — gjorde gällande två olika grunder varför en bank som medverkat till utbetalningen skulle vara betalningsskyldig. Den första grunden innefattade ett påstående om att Leasing Consult var skyldig enligt ABL 12 kap. 5 § första stycket, eller grunderna för detta lagrum, att till konkursboet återbetala beloppet och att banken var bristtäckningsansvarig enligt ABL 12 kap. 5 § andra stycket, och den andra grunden att banken blivit betalningsskyldig enligt allmänna rättsgrundsatser därför att banken genom sina behöriga ställföreträdare hade vetskap om eller i varje fall hade bort inse att medlen olovligen uttagits från det utbetalande aktiebolaget. — HD konstaterar inledningsvis att det förhållandet att ABL 12 kap. 1 och 2 §§ talar om utbetalningar till aktieägare och vilken vinstutdelning som får lämnas aktieägare inte hindrar att bestämmelserna tillämpas analogt på utbetalningar som görs till annan än aktieägare. I första hand kommer härvid i fråga sådana fall där mottagaren av utbetalningen visserligen inte är en aktieägare men väl någon denne närstående fysisk eller juridisk person. Vidare får bestämmelserna antas vara analogt tillämpliga på utbetalningar som görs till någon som i ett nära sakligt sammanhang med utbetalningen upphör att vara aktieägare eller blir aktieägare. Även andra ägareliknande kopplingar till aktiebolaget skulle måhända kunna aktualisera en dylik analog tillämpning. HD hänvisar i det sammanget till diskussionen i NJA 1988 s. 620 — behandlat ovan under rubriken Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust — om aktieägartillskott från annan än aktieägare men fortsätter därefter med att uttala att det knappast låter sig göra att i övrigt med generella kriterier identifiera sådana fall, där en analog tillämpning av ABL 12 kap. 2 § kan komma i fråga. Hänsynen till säkerheten i omsättningen och det praktiska ekonomiska livet sätter därvid gränserna för hur långt analogierna skall drivas. Ett typfall gäller utbetalning till en närstående till en aktieägare varvid förhållandena kan vara sådana att det i själva verket får anses att det är aktieägaren själv som är mottagare av utbetalningen. Ett andra typfall är situationen då det inte kan anses ligga lika nära till hands att behandla aktieägaren som en form av mellanhand. Då får i stället prövas om det finns skäl att med en analog tillämpning ändå anse utbetalningen som olovlig enligt 12 kap. 2 § och den vara återbetalningsskyldig som mottagit utbetalningen från bolaget. Och i båda dessa typfall kan det för övrigt bli aktuellt att pröva om den som inte anses återbetalningsskyldig enligt första stycket i 12 kap. 5 § i stället skall med tillämpning av bristtäckningsregeln i andra stycket av samma paragraf täcka eventuell brist i återbäringen. HD konstaterade så att omständigheterna i det nu aktuella fallet var sådana att utbetalningen från det i konkurs försatta bolaget borde föranleda en analogisk tillämpning av bestämmelserna i ABL 12 kap. 2 § och 5 § första stycket och att Leasing Consult — ett bolag som tillsammans med det utbetalande bolaget ingick i en s.k. oäkta koncern — inte hade skälig anledning antaga att utbetalningen utgjorde laglig utbetalning (vilket var förutsättningen för återbetalningsskyldighet enligt 12 kap. 5 § första stycket för den i målet aktuella tiden) och att Leasing Consult därtill helt eller delvis saknade förmåga att fullgöra denna skyldighet. Från denna utgångspunkt går så HD först in på den av konkursboet väckta frågan om banken blivit betalningsskyldig enligt allmänna rättsgrundsatser till följd av att banken genom sina behöriga ställföreträdare hade vetskap om eller i varje fall hade bort inse att medlen olovligen uttagits från det utbetalande aktiebolaget. I denna fråga uttalar HD att ABL:s utformning och systematik får det att framstå som naturligt att uppfatta lagens bestämmelser som en till skydd för bolagets kapital i det närmaste uttömmande reglering av följderna av ett handlande i strid med dessa. Någon anledning att ta upp frågan om ett generellt medverkansansvar på skadeståndsrättsliga grunder i anledning av icke kodifierade rättsgrundsatser utan anknytning till ABL fanns det därför inte. I stället koncentreras frågan på hur långt bristtäckningsansvaret enligt ABL 12 kap. 5 § andra stycket sträcker sig. En fråga som HD i det sammanhanget kommer in på är vilket godtrosskydd som bör tillkomma den som förvärvat viss egendom eller pengar från en enligt första stycket i samma paragraf återbäringspliktig fysisk eller juridisk person som inte själv är aktieägare. I detta avseende förklarar domstolen att det ligger närmast till hands att överväga om inte det stöd åt de aktuella kapitalskyddsreglerna som kan bedömas erforderligt beträffande icke direkt reglerade fall bör i första hand sökas i en analogitilllämpning av ABL och inte i oskrivna rättsgrundsatser eller analogier av regler helt utanför lagstiftningen om aktiebolag. Vad så gäller konkursboets förstahandsgrund, nämligen spörsmålet om bestämmelsen om bristtäckningsansvar i ABL 12 kap. 5 § andra stycket skulle kunna vinna analogisk tillämpning på det aktuella fallet säger domstolen, att den givna utgångspunkten är att bristtäckningsbestämmelsen inte omfattar andra personer i organställning hos aktiebolaget än sådana som anges i ABL 15 kap. 1–3 §§. Inte desto mindre kan det finnas anledning till viss analogisk tillämpning om intresset av att motverka olovlig vinstutdelning innefattade tillräckliga skäl för detta. Om exempelvis en person i ett senare led verksamt bidragit till att den olovliga utbetalningen kom till stånd talar vägande skäl för att den medverkande åläggs skyldighet att täcka den brist som uppkommer vid återbäringen. Detta kan ses som ett sätt att förhindra mer eller mindre klara kringgåenden av reglerna. Allmänt sett bör dock en analogisk tillämpning hållas inom snäva gränser. I vilka fall bör man då kunna tänka sig att en analogisk tillämpning blir aktuell? I denna fråga säger HD att det till en början synes klart att den som framstår som den i själva verket bestämmande i bolaget utan att formellt ingå i ett sådant bolagsorgan som avses i 15 kap. 1–3 §§ bör jämställas med en person i organställning. För det andra bör en analogisk tillämpning kunna komma i fråga då någon för att skada ett intresse som skall skyddas av reglerna i ABL 12 kap. medverkar till en olovlig utdelning i samförstånd med den som själv blir återbäringsskyldig. Med nu angivna analogiska tillämpningar torde dock följa att skyldigheten att täcka bristen kan jämkas med en liknande tillämpning av bestämmelsen i 15 kap. 4 §. För det tredje finns det skäl att tillämpa grunderna för bristtäckningsbestämmelsen även på den vars medverkan väsentligen består i att han är mottagare från någon som är återbäringsskyldig av något som härrör från en olovlig utbetalning förutsatt att mottagaren hade vetskap om att en olovlig vinstutdelning skett och att det för mottagaren var bekant att just dessa medel kommit till användning. Även för detta fall bör jämkningsregeln i 15 kap. 4 § kunna vinna analogisk tillämpning. Frågan om man skulle kunna gå så långt som till att föreskriva ett analogt bristtäckningsansvar redan då mottagaren varit vårdslös eller eventuellt grovt vårdslös är däremot enligt HD inte helt självklar. Hänsynen till omsättningens säkerhet och det praktiska ekonomiska livet har en om möjligt större relativ tyngd än när det gäller analogisk tillämpning av 12 kap. 5 § första stycket. Sammanfattningsvis konstaterar HD att det för att det skulle komma i fråga att i det aktuella målet ålägga banken ett bristtäckningsansvar fordrades att banken, i den mening som angetts här ovan, haft uppsåt med avseende på det olovliga uttaget från det i konkurs försatta bolaget. Då banken vid mottagandet av betalningen från Leasing Consult inte haft vetskap om att medlen olovligen uttagits från det sedermera i konkurs försatta bolaget var banken inte bristtäckningsskyldig enligt ABL 15 kap. 5 § andra stycket.
Juridiska personers borgensåtaganden1 hänvisning
Aktiebolagsrättslig analys - ett tvärsnitt av nyckelfrågor13 hänvisningar
- föreligga, och NJA 1988 s. 620). Principerna enligt ovan blir till
- lens inställning i NJA 1988 s. 620 till behovet av kontrollbalansräkning.
- IX. Tvångslikvidation på grund av aktiebolags kapitalbrist bakgrund av omständigheter som ofta påstås ha förelegat flera år tidi gare. Allt som oftast framkallas en sådan process av en bolagets kon kurs. Rekvisitet ”skäl att antaga” är av objektiv natur. Det som skall bedömas är vad en normalt aktsam styrelseledamot (eller annan) skulle ha dragit för slutsatser av den information han eller hon erhållit om bolagets utveckling. Det förutsätts härvid att styrelseledamoten aktivt medverkar i mottagandet av informationen, främst i form av rapporter från bolagets verkställande ledning (jfr NJA 1988 s. 620, prop. 1979/ 80:143 s. 186 och RH 1994:17). I objektiviseringen av rekvisitet ligger också en skyldighet att hålla sig underrättad, när informationsflödet avtar. Det är uppenbart, att vid en objektiv bedömning rapporteringen om bolagets utveckling förutsätts fungera. Betalningsansvar kan därför utlösas vid bristande rapporteringsrutiner. På samma sätt som vid uttolkningen av ett sedvanligt ondtrosrekvisit, skall frågan ställas, om det för styrelseledamoten av en normal rapportering borde ha framgått sådana skäl att antaga, att bolaget led av kapitalbrist. Till sådana utlö sande faktorer hör givetvis allt som signalerar en negativ ekonomiskt utveckling för bolaget, bl.a. ökande förluster, även oväntade sådana, minskade intäkter, ändrade marknadsförutsättningar, vikande kundun derlag, ned- eller avskrivningsbehov i vad avser tillgångar, goodwill, aktiverade kostnader (jfr RH 1989:43) t.ex. på grund av osäkra kund fordringar, en mera varaktig nedgång på fastighetsmarknaden, etc., eller en mer eller mindre väsentlig ökning av kostnader (jfr RH 1994:18).