Stycket

26.I NJA 1995 s. 742 (Brutto-netto-målet) tog HD ställning i en fråga som varit föremål för omfattande diskussioner under framför allt förra hälften av 1990-talet, nämligen om till grund för bedömningen av storleken av en s.k. sakutdelning skall läggas det bokförda värdet av tillgångarna eller deras — högre — marknadsvärde. Bakgrunden till tvisten var följande. Ett sedermera i konkurs försatt bolag hade sålt en fastighet med ett bokfört värde av ca 319 000 kronor till ett handelsbolag — sedermera ändrat till kommanditbolag — som därefter i sin tur sålt fastigheten vidare för 12 miljoner kronor. Förvaltaren för det i konkurs försatta bolaget väckte talan mot kommanditbolaget och yrkade under åberopande av grunderna för ABL 12 kap. 5 § första stycket att kommanditbolaget skulle förpliktas att till konkursboet återbära ca 9,4 miljoner kronor jämte ränta, vilket enligt förvaltarens uppfattning var att anse som en olovlig utbetalning. Som grund för sin talan anförde konkursboet att fastighetens marknadsvärde vid tiden för försäljningen var avsevärt högre än dess bokföringsmässiga värde — fastigheten rymde nämligen en betydande dold reserv. Förvaltaren anförde vidare att bestämmelsen om vinstutdelning i ABL 12 kap. 2 § var analogt tillämplig på såväl öppna som förtäckta utbetalningar till tredje man och att sådana utbetalningar således var tillåtna endast om de höll sig inom ramen för bolagets fria egna kapital enligt fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret. Förvaltaren hävdade att försäljningen av fastigheten till handelsbolaget inte varit affärsmässigt betingad utan var att betrakta som en vederlagsfri utbetalning av ett belopp som svarade mot skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde och köpeskillingen. Försäljningen var därmed med utgångspunkt från det i konkurs försatta bolagets fria kapital att anse som en olovlig utbetalning till ett belopp om nära 9,4 miljoner kronor. Slutligen anförde konkursförvaltaren att bestämmelsen i ABL 12 kap 5 § första stycket om skyldighet för aktieägare att återbära vad han uppburit i strid mot lagens vinstutdelningsregler var analogt tillämplig på fall då tredje man mottagit olovlig utbetalning från ett bolag. — Tingsrätten framhåller i sin dom den 17 januari 1992 att frågan vilket värde som skall belasta bolagets balansräkning när den utdelade egendomen rymmer en dold reserv inte har berörts i motiven till aktiebolagslagen men att den föranlett en diskussion i den juridiska doktrinen till vilken parterna hänvisat, nämligen tre artiklar i tidskriften Balans och ett uttalande av Rodhe i boken Aktiebolagsrätt. Då målet drygt två år senare avgjordes av Hovrätten över Skåne och Blekinge hade sju tidskriftsartiklar tillkommit. I HD:s dom som avgavs i slutet av 1995 redovisas antalet inlägg i doktrinen på nära nog en trycksida i NJA. — HD (tre av fem ledamöter) tog i sina domskäl upp åtskilliga frågor av principiell betydelse. Man börjar med att konstatera att det i främsta rummet är två intressen som bestämmelsen i ABL 12 kap. 2 § första stycket kan anses avsedd att skydda. Det ena är aktieägarnas intresse av likabehandling enligt den allmänna likabehandlingsprincipen. Det andra skyddsintresset skulle förenklat kunna beskrivas som bolagsborgenärernas intresse av att bolagets eget kapital skyddas. Domstolen konstaterar att det i det aktuella målet är borgenärsintresset som är i fråga och framhåller att domstolens bedömning därför begränsas till detta. Detta är en viktig begränsning som HD återkommer till i slutet av sina domskäl och den måste hållas i minnet av den som läser domen. — HD tar först upp frågan hur man skall förhålla sig till s.k. sakutdelningar, vilka, som man konstaterar, inte gärna kan anses omfattade av ordalagen i ABL 12 kap. 1 och 2 §§. Att sakutdelningar ändå är avsedda att inrymmas under begreppen utbetalning av bolagets medel och vinstutdelning framgår dock av förarbetena till aktiebolagslagen. Att så skulle vara fallet anges också i en lång rad uttalanden i doktrinen och framstår där närmast som en självklarhet. Ståndpunkten framstår som välgrundad och måste, säger HD, godtas. — HD går härefter över till den i målet centrala frågan om nämligen värderingen av den egendom som utdelats skall göras med utgångspunkt från tillgångarnas bokförda värde hos bolaget eller ske med ett belopp motsvarande ett annat värde hos tillgången, vanligen det bedömda marknadsvärdet. Man konstaterar att det inte kan anses att valet mellan dessa synsätt kan grundas direkt på lagtextens ordalydelse. Någon egentlig ledning är inte heller att hämta från lagens förarbeten. Valet mellan de båda värderingsalternativen har emellertid, särskilt under senare år, tilldragit sig ett betydande intresse i doktrinen. Där har med åberopande av skilda argument några stannat för det ena synsättet medan andra ansett att det alternativet är det riktiga. Bilden är med andra ord splittrad. Denna diskussion leder HD över på frågan om vinstutdelning måste ske enligt de formella regler som föreskrivs i ABL 12 kap. Domstolen konstaterar att det i det i målet aktuella fallet inte var fråga om en utdelning beslutad enligt de formella regler som föreskrivs i ABL men att det i lagens förarbeten anges att en transaktion som till formen är en onerös men i verkligheten en benefik rättshandling kan bli giltig om alla aktieägare samtycker till den och den inte tar i anspråk andra medel än sådana som bolaget kan utdela som vinst. I vart fall synes tanken ha varit att det är en prövning av utdelningens lovlighet med hänsyn till tillgängligt utrymme för utdelning som i första hand skall vara avgörande och inte huruvida de formella beslutsreglerna iakttagits. Detta är en ståndpunkt som i och för sig synes förenlig med vissa rättsfall, och även i litteraturen förefaller denna ståndpunkt vara i det närmaste enhälligt omfattad. Från denna utgångspunkt kommer HD till resultatet att de formella beslutsbestämmelserna inte kan anses tillhöra de regler som är tillkomna för att utgöra skydd för borgenärerna när det gäller utdelningar som inte utgör sakutdelningar eller förtäckta utdelningar. Mot denna bakgrund skulle det framstå som en smula säreget om läget skulle vara det motsatta beträffande förtäckta utdelningar. I konsekvens härmed kan det inte heller anses vara en rimlig följd av synsättet att det är marknadsvärdet som skall utgöra utgångspunkten vid en prövning enligt ABL 12 kap. 2 § av en förtäckt sakutdelning att de formella beslutsreglerna måste iakttas. Samtidigt synes det emellertid förhålla sig så att det är mest förenligt med det sagda att förtäckta utdelningar skulle kunna vara lovliga i och för sig och som en följd av detta kunna prövas enligt bestämmelserna i ABL 12 kap. 2 §. — HD går härefter igenom olika argument som i övrigt anförts till stöd för att det är det bokförda värdet respektive marknadsvärdet som skall ligga till grund för bedömningen. Bland annat konstaterar man att de särskilda omständigheter som kan sägas motivera en för koncernbidragen begränsad avvikelse från ståndpunkten att vinster uppkomna under ett år inte skall kunna utdelas under samma år inte kan anses vara av sådan karaktär att de i och för sig kan tjäna som ett avgörande stöd för att det bokförda värdet skall tillämpas vid den i målet aktuella prövningen. Vidare framhåller man att det under årens lopp torde ha genomförts åtskilliga transaktioner som det inte finns anledning att i övrigt rikta anmärkning mot på ett sätt som inte är förenligt med synsättet att det är marknadsvärdet som skall användas vid bedömningen av huruvida utdelning av tillgångar utgör lovlig vinstutdelning. Om marknadsvärdet skulle anses ge uttryck för gällande rätt skulle detta således kunna innebära en genomgripande ändring av de grunder på vilka dessa transaktioner byggts, särskilt de som kan uppfattas som förtäckta utdelningar i samband med överlåtelser av tillgångar inom en koncern. — HD sammanfattar skälen för och emot de båda alternativen på följande sätt: ”Vid en jämförelse mellan de två alternativa bedömningar som är i fråga framstår knappast någon av dem som den klart bäst förenliga med lagstiftningens ändamål, såsom detta kan utläsas av bestämmelsernas ordalydelse eller lagstiftningens allmänna systematik, eller av rättspraxis eller förarbetena till ABL. Argumenten för vart och ett av alternativen synes sammanlagda kunna anses väga ungefär lika tungt, även om de till sin karaktär delvis är så skiftande att en jämförelse inte är helt lätt. Vid dessa förhållanden och då, som redan berörts, det praktiska rättslivet synes under lång tid ha inrättat sig efter det ena alternativet, låt vara möjligen under inflytande av skattemässiga bedömningar, skulle det leda till svåröverskådliga komplikationer och även framtida processer avseende transaktioner långt tillbaka i tiden om det nu konstateras att bestämmelserna i själva verket skulle ges en annan innebörd än den så många antagit.” Sammanfattningsvis kommer HD till resultatet att det inte kan anses stå i strid med regeln i ABL 12 kap. 2 § första stycket att till grund för bedömningen av storleken av en sakutdelning lägga det bokförda värdet av de aktuella tillgångarna och inte ett högre värde som t. ex. deras bedömda marknadsvärde. — Som framgår av det ovan sagda delade inte HD:s samtliga ledamöter den uppfattning för vilken nu redogjorts. Två av ledamöterna var av skiljaktig mening; de konstaterade att det rent allmänt måste anses vara naturligare att se till det verkliga värdet än det bokförda värdet när en tillgång realiseras, att man vid bedömningen av om en transaktion inte är affärsmässig i den meningen att en tillämpning av vinstutdelningsreglerna överhuvudtaget kan bli aktuell har att utgå från den avyttrade egendomens marknadsvärde och att det framstår som inkonsekvent om prövningen av skyddet för aktieägarna och av borgenärerna skulle ske efter olika principer. En av dissidenterna, justitierådet Vängby, ansåg därtill att först när utdelning sker på grundval av fastställd balansräkning och i de former som föreskrivs i ABL 12 kap. 3 § kan en någorlunda säker bedömning göras. Inte desto mindre var han beredd att acceptera den form som lämnandet av koncernbidrag erhållit.s. 41