Stycket

20.I NJA 1996 s. 224 (Första Sparbanken/revisorn Bengt J) uppkom frågan om en revisor bar skadeståndsansvar mot en kreditgivande bank sedan det aktiebolag, som beviljats krediten, varit föremål för en ackordsuppgörelse. Omständigheterna i målet var i stora drag följande: Ett aktiebolag, Scandinavian Clinics AB, nedan Clinics, sysslade med utveckling och försäljning av produkter inom sjukvårds- och vattenförsörjningsområdet för användning i utvecklingsländer. Clinics gick emellertid dåligt och bolagets aktiekapital om 800 000 kronor kom att helt förbrukas. Som ett led i försöken att rekonstruera Clinics anskaffades då ett nytt bolag, Scandinavian Clinics FörsäljningsAB, nedan Försäljningsbolaget. Verksamheten i Clinics skulle, var det tänkt, drivas vidare i det nya bolaget sedan till detta överlåtits samtliga patent-, konstruktions-, tillverknings- och försäljningsrättigheter avseende Clinics produkter. Ett periodbokslut för Clinics upprättades per den 31 oktober 1985. I balansräkningen i detta bokslut upptogs som patent- och utvecklingskostnader ett belopp om nära 1,5 miljoner kronor. Patent-, konstruktions-, tillverknings- och försäljningsrättigheterna avseende Clinics produkter överläts samma dag till Försäljningsbolaget för drygt 2,5 miljoner kronor. Försäljningsbolaget erlade kontant 350 000 kronor medan företrädare för Clinics och Försäljningsbolaget assisterade av Clinics revisor Bengt vände sig bl.a. till Första Sparbanken, nedan Banken, för att erhålla resterande finansiering. Det visade sig emellertid att balansräkningen var mycket ihålig, och Banken, som beviljade ett lån om 1,2 miljoner kronor, gjorde en förlust för vilken den krävde skadestånd av Bengt. Tingsrätten och hovrätten kom båda, ehuru på olika skäl, till resultatet att Bankens talan inte kunde vinna bifall. I Högsta Domstolen blev emellertid utgången den motsatta. HD pekar till en början på att Bengt biträdde bolagsledningen i Clinics vid omstruktureringen av bolaget och att han även deltog i ett möte med Banken om krediter till Försäljningsbolaget. Domstolen konstaterar vidare att det förelåg en mycket stor diskrepans mellan det pris som Försäljningsbolaget erlade till Clinics och tillgångarnas verkliga värde och att det fick anses styrkt att Bengt medverkat till att ge en felaktig bild av värdet på av tillgångarna i Clinics och, efter överlåtelsen, i Försäljningsbolaget. Han hade därigenom, sägs det i domskälen, förfarit i strid med god revisionssed. För att ett sådant förfarande skall kunna medföra skadeståndsansvar enligt ABL 15 kap. 2 § jämförd med 15 kap. 1 § andra meningen fordras dock, att han överträtt aktiebolagslagen. Och en sådan överträdelse finner HD i ABL 10 kap. 7 § — jfr om innehållet i denna regel strax här ovan. Kopplingen till denna regel görs på så sätt att HD säger, att det var i Bengts egenskap av revisor som bolagsledningen anlitat honom för att biträda vid bolagsrekonstruktionen. HD fann därtill klarlagt att det varit en förutsättning för Bankens långivning till Försäljningsbolaget att de till detta bolag överlåtna rättigheterna haft uppgivet värde. Härav följer, säger HD, att det fanns ett orsakssamband mellan Bengts handlande och kreditgivningen. I målet framhåller HD slutligen att Banken kom att drabbas direkt då den utbetalade den kredit som den medgivit, och att denna situation skiljer sig från den som förelåg i rättsfallet NJA 1979 s. 157 (där förutsättningarna för att skada skulle anses ha uppkommit förklarades vara att en viss åtgärd medfört insolvens eller förvärrat en redan föreliggande insolvens).s. 33