Se rättshjälpslagen 9 § st. 1, jfr NJA 2000 s. 400; rättshjälp beviljas om försäkringen är mindre omfattande än normalt och detta ej beror på den rättssökandes eget val.
Hänvisas från p. 41 (s. 184)
1.6.1 Behovet Hur mäter man en processlags framgång eller misslyckande? Under förarbetena till GrL befarade man på vissa håll att införandet av grupptalan kunde leda till en flodvåg av processer som skulle förlama industrin och dränka domstolarna. Men man invände också att eftersom behov saknades av processformen skulle en lag om grupprättegång komma till användning så sällan att det inte fanns skäl att införa en sådan. Har några av dessa kritiker fått rätt?s. 169
2.I vissa fall är det nästan löjligt att börja tala om praxis mindre än två år efter ikraftträdandet av ny lagstiftning. Det gäller särskilt när det är fråga om ett frivilligt processuellt komplement till ordinär rättegång och inte om generella regler som parter och domstol är tvungna att följa i alla mål. Det tar tid innan processuella reformer får fullt genomslag. Erfarenheter från andra länder visar också att grupprättegångarna brukar vara få under de första åren för att sedan bli vanligare.s. 169
3.Grupptalanutredningen uppskattade antalet grupprättegångar vid allmän domstol till högst mellan 15 och 20 varje år, varav enskild grupptalan skulle komma att utgöra minoriteten. I propositionen anförde regeringen att denna beräkning låg i överkant. Till det skall fogas att flera av de ändringar som gjordes i utredningens förslag på vägen fram till proposition, liksom de reaktioner betänkandet föranledde (och fortfarande föranleder) på sina håll, säkert verkat dämpande på processbenägenheten. Det finns bromsar både inom och utom regelsystemet. Här bör särskilt nämnas kärandens kostnadsansvar — även vid offentlig grupptalan och organisationstalan — och att det ej finns processtödjande fonder, anmälningsförfarandet (opt-in), bristen på postprocessuell beräknings- och fördelningsmekanism (som skulle komma väl till pass i t.ex. Kraftkommission), försäkringsbolagens praxis rörande rättsskyddsförsäkringar (se nedan avsnitt 6.2.3) och Advokatsamfundets officiella inställning (nedan avsnitt 6.2.2) samt de allmänna nackdelar — främst långsamhet, kostnader och bristande expertkunskaper — som gör att även ordinär process har svårt att på en fri tvistlösningsmarknad konkurrera med t.ex. skiljeförfarande och nämndprövning. Det har redan visat sig i Skandia och Kraftkommission (även om KO tvingats följa upp med offentlig grupptalan i det sistnämnda fallet).s. 169
4.Vad man idag kan konstatera är att det hittills i vart fall inte har blivit fråga om någon flodvåg av processer; fem grupprättegångar har påbörjats. Det faktiska behovet av grupptalan kan givetvis vara betydligt större än praxisredovisningen i avsnitt 5.3 implicerar. Vidare kan en expansion komma att ske till rättsområden som hittills inte varit föremål för grupptalan, men ändå ligger inom tillämpningsområdet för grupprättegång de lege lata. Detta gäller t.ex. miljömål och skadestånd vid katastrofer och större olyckshändelser samt patient- och läkemedelsskador, men även frågor om bland annat prospektansvar i bolagsrätten och andra värdepapperstvister, ansvar enligt rådgivningslagen, ersättning för skadegörande angrepp på data samt process i allmän domstol enligt lag 2003:307 om förbud mot diskriminering. De lege ferenda kan man överväga att införa möjlighet att föra grupptalan även i mål om t.ex. hyra, produktansvar och mål om diskriminering vid Arbetsdomstolen, liksom i konkurrensrättsliga tvister (skadestånd vid kartellbildningar etc.) samt — i den mån det inte redan kan ske — vad gäller skadeståndsansvar mot staten för bristande tillämpning och implementering av EKMR samt EG-rättslig och annan internationell lagstiftning.s. 170
5.Vidare bör man erinra sig att en lag om grupprättegång inte måste komma till flitig användning för att äga ett existensberättigande. Även ett mycket begränsat antal processer berör ju ett betydande antal personer om grupperna är av någorlunda storlek. De fem grupprättegångar som redan kommit till stånd omfattar i utgångsläget tillsammans långt mer än en miljon personer! En dom i Skandia skulle direkt beröra betydligt fler än det totala antalet parter i vanliga tvistemål under många decennier i vårt land. Och även om vi räknar bort Skandia återstår flera tusen personer i grupperna, så redan i Kraftkommission, vartill eventuellt kommer Dataregister 2. Om gruppen i Aftonbladet byggs ut till att omfatta alla som deltog i spelet handlar det om ännu mycket större siffror. Detta antal skall ställas mot att det (bortsett från familjemålen) väcks talan i årligen ungefär 35 000 dispositiva tvistemål, varav ca 15 000 är s.k. FT-mål (= småmål, dvs. där tvisteföremålets värde inte överstiger ett halvt basbelopp). Och i den sistnämnda gruppen är det ofta fråga om indrivning vid hänskjutna betalningsförelägganden etc.: käranden är en näringsidkare i mer än hälften av fallen.s. 171
6.En enda grupprättegång kan således få avsevärd reparativ betydelse och medföra stora processekonomiska vinster för parterna och domstolarna. Vidare är grupptalans kanske viktigaste funktion att verka preventivt handlingsdirigerande; lagens blotta existens påverkar förhoppningsvis potentiella svarandes benägenhet att begå rättsstridiga handlingar och att komma till frivilliga uppgörelser när så skett. Jag vill här erinra om vad som sagts rörande KO:s möjlighet att som ombud biträda enskild konsument i finansiella tvister vid allmän domstol; lagen har lett ända fram till dom i blott två fall under de sju år den varit i kraft och anses ändå fylla en viktig funktion. Den civilprocessuella funktionsparadoxen innebär — liksom ett effektivt militärt försvar — att processen bäst fyller sin preventiva uppgift om den ej behöver träda i funktion. Medborgarna skall förmås att frivilligt eller genom ekonomisk avskräckning (”cost-internalisation”) rätta sig efter lag och avtal genom avstående eller uppgörelser, helst före en process. Detta förutsätter dock att processmöjligheterna är realistiska; det krävs ”reell och jämlik access to justice”, också vid gruppanspråk.s. 171
7.Det är mot denna bakgrund som utfallet fem anhängiggjorda enskilda grupprättegångar under två år — och några kanske på gång — skall bedömas. Antalet är till och med större än vad viss utländsk expertis förutskickade med hänvisning till de svaga ekonomiska incitamenten. Drivkrafterna att gå till domstol tycks i betydande utsträckning vara andra än ekonomiska och taktiska partsintressen.s. 172
8.Men vilka är de ekonomiska och taktiska överväganden parter, gruppmedlemmar och ombud har att göra vid ett rationellt val mellan ordinär process och grupptalan och hur skall man agera processuellt när grupprättegång väl kommit till stånd? Spelar försäkringsbolagens och Sveriges Advokatsamfunds attityd till grupptalan någon roll i sammanhanget? Några synpunkter på det följer i kommande avsnitt. 6.2 Ekonomiska och taktiska överväganden 6.2.1 Parterna och gruppmedlemmarna Käranden En enskild person som vill väcka talan och finner att de legala förutsättningarna enligt GrL möjligen föreligger har i valet av processform — ordinär process eller grupprättegång — givetvis att beakta de ekonomiska konsekvenserna. I valet mellan olika taleformer måste då en fysisk person ta hänsyn till eventuella följder vad gäller möjligheterna att få ersättning från rättsskyddsförsäkring eller den allmänna rättshjälpen. Jag har snuddat vid detta i avsnitt 5.5.5 och återkommer till denna viktiga fråga nedan i avsnitt 6.2.3.s. 172
9.Är det egna anspråket individuellt processbart, vilket i praktiken ofta betyder att det måste vara större än halva basbeloppet, är det fråga om ett verkligt val mellan individuell process och grupprättegång. Vid vinst utgår ersättning för alla kostnader — även för ombud — oavsett processform. Övriga process- och samhällsekonomiska hänsyn får då i stället en framträdande plats vid valet. Om gruppen innehåller många processvilliga personer kan alternativet till grupptalan bli ett omfattande kumulationskluster som ofelbart belastar domstolen, svaranden och samhället med en irrationell resursåtgång. Ur den enskildes perspektiv är ändå ordinär rättegång ibland att föredra framför grupptalan. Om kumulation kan undvikas når käranden troligen snabbare fram till lagakraftvunnen dom och exekutionstitel än efter en grupprättegång. Processen blir billigare och mera lätthanterlig över huvud taget. Men en enskild kärande kan inte hindra kumulation om de övriga samtidigt beslutar sig för att väcka talan. Den som i detta läge föredrar grupprättegång kan dock begära omvandling enligt GrL 10 §.s. 172
10.Att välja grupprättegång är allmänt sett förenat med en lång rad för- och nackdelar; alla skall inte upprepas här. Den främsta fördelen är kanske att styrkeförhållandet mellan parterna påverkas. Processen kommer att handla om ett lika stort belopp för båda parterna och oftast uppnås bättre balans i rättegången även i andra avseenden. Men käranden kan inte göra ett fritt val. Enligt GrL 8 § 3 p. tillåts inte grupptalan om annan processform är att föredra. Och en olämplig kärande accepteras inte som gruppföreträdare (GrL 8 § 5 p.).s. 173
11.Är det egna anspråket mindre än halva basbeloppet är alternativet till grupprättegång ofta ingen process alls; anspråket är individuellt oprocessbart. Vill käranden ändå ensam gå till domstol måste man räkna med att möjlighet att få ersättning för ombud saknas även vid bifall (om inte förutsättningarna i RB 1:3 d st. 2 är uppfyllda). Å andra sidan minskar på motsvarande sätt ansvaret för motpartens rättegångskostnader i FT-målen. Konsekvensen tycks bli att ”småmålsreglerna” avhåller från individuell process även när utgången verkar säker om käranden inte är beredd att processa utan ombud eller med ekonomisk förlust även vid vinst i rättegången. Däremot uppmuntrar möjligen i något enstaka fall ”kvittningsregeln” rörande ombudskostnader till process då utgången är osäker. Käranden kan bättre överblicka kostnaderna och riskerar inte att åläggas ansvar för motpartsombud. Vidare är sannolikheten betydligt större att målet ej kommer att prövas i en andra instans (p.g.a. kravet på prövningstillstånd). Sannolikheten för att någon ensam och utan ombud skall driva en principiellt viktig och svårbesvarad fråga i domstol torde dock vara minimal om anspråket endast avser ett begränsat belopp för den enskilde.s. 173
12.Grupptalan kan därför vara ett intressant alternativ — eller den enda möjligheten — så länge det gäller individuella gruppanspråk på upp till ca 20 000 kronor. Småmålsreglerna är inte tillämpliga enligt GrL och käranden bör ha särskilt goda möjligheter att intressera en skicklig advokat att ta sig an fallet. Genom riskavtal kan käranden begränsa eller helt eliminera sitt ansvar för egna ombudskostnader; det sänker procesströskeln. Kvar står ansvaret för vinnande motparts kostnader, vilka i en grupprättegång normalt torde bli större än i vanlig process. Vissa möjligheter kan dock finnas att fördela den risken genom direkta ekonomiska insatser eller borgensåtaganden bland intresserade gruppmedlemmar eller genom finansiell uppbackning från stiftelser och föreningar eller på annat sätt.s. 173
13.Den som vill få till stånd en grupprättegång kan ibland helt befrias från kostnadsansvar genom att vända sig till eller bilda en förening som, när ekonomin är god nog, kan svara upp mot kravet i GrL 8 § 5 p. för att väcka organisationstalan. Men det går också, efter överlåtelse av ett anspråk (eller del av ett anspråk) till föreningen, att i stället för organisationstalan välja enskild grupptalan med föreningen som part (”oäkta” organisationstalan). Det bör påpekas att föreningen i ingetdera fallet behöver begränsa processen till sina medlemmar utan kan föra talan för gruppen i dess helhet eller till en på lämpligt sätt bestämd del av den. Föreligger förutsättningar att på något av dessa sätt få en organisation att uppträda som kärande finns knappast ekonomiska eller taktiska skäl för den enskilde gruppmedlemmen att själv väcka vare sig ordinär talan eller grupptalan som gruppföreträdare.s. 173
14.Är det fråga om ett osäkert rättsläge med behov av vägledande avgöranden, eller då allmänna intressen gör sig gällande på annat sätt, finns anledning att även överväga möjligheten att intressera KO eller annan behörig myndighet att föra offentlig grupptalan. Den enskilde slipper då helt ifrån ekonomiskt ansvar och blir i stället för kärande en vanlig gruppmedlem som ändå har kvar möjligheten att, om det behövs, påverka processen genom intervention, överklagande etc. (Möjligen är ett arbetslöst ombud som redan engagerats i målet mindre roat av att verka för denna lösning eftersom det kan innebära ett tvärt slut på uppdraget.) Man måste dock komma ihåg att kostnadsansvaret vid grupptalan kan verka starkt avhållande även vid offentlig grupptalan.s. 174
15.Oavsett vilken form av grupptalan som kommer till användning bör käranden noga överväga om fastställelsetalan är att föredra framför fullgörelsetalan. Genom att välja fastställelsetalan kan man i många fall undvika tidsödande och kostsamma utredningar om de individuella skadeståndsbeloppen, en situation som är särskilt vanlig i grupprättegång. Processen kan komma igång tidigare och möjligheterna att vid bifall senare förlikas kring schabloniserade belopp eller annan typ av förenklad postprocessuell hantering ökar. Å andra sidan kan det bli en process i processen rörande rekvisiten i RB 13:2; man ser ibland svarandeombud nästan automatiskt framställa invändningar i detta hänseende i vad som närmast verkar vara fördröjande syfte. Vidare blir, liksom i pilotmål, vägen till en exekutionstitel för de enskilda gruppmedlemmarna längre och därmed mer riskabel om svaranden efter fastställelsedomen vägrar att medverka till en förlikning om beloppens storlek eller att betala ut ersättning. En möjlighet att nå liknande resursvinster som vid fastställelsetalan kan också ibland uppnås inom ramen för en fullgörelseprocess med hjälp av reglerna om mellandom och den särskilda form av uppskov med prövningen av vissa frågor (”särskild mellandom”) som GrL 27 § erbjuder.s. 174
16.I sina processtaktiska överväganden har käranden vidare anledning att erinra sig de möjligheter som, efter överenskommelse mellan parterna, kan finnas att prorogera processen till den domstol man föredrar (så länge det gäller en tingsrätt som är fastighetsdomstol) och att förkorta tiden fram till lagakraftvunnen dom genom avtal om fullföljdsförbud och, i prejudikatsfrågor, utnyttjande av de möjligheter till ”hissdispens” till Högsta domstolen RB ger i 49:2 respektive 56:13. Därutöver innehåller GrL vissa handläggningsregler som kan vara av taktiskt intresse för käranden, så t.ex. om utvidgning av talan, uppdelning i undergrupper och, som sagt, ”särskild mellandom” i 18, 20 och 27 §§. Givetvis måste käranden beakta även fördelarna med riskavtal (38 ff. §§), möjligheterna att utnyttja regeln om skyldighet för svaranden att sörja för underrättelser i vissa fall (50 §) och de undantag från tvånget att lämna uppgifter om alla gruppmedlemmars namn och adress redan i processens början som GrL 9 § 2 st. andra meningen (och motiven) erbjuder. Gruppföreträdaren kan också vinna tempo genom att noggrant överväga hur stämningsansökningen skall utformas, inte minst för att stämma i bäcken beträffande sådana invändningar rörande de särskilda processförutsättningarna i GrL 8 § som svaranden kan förväntas komma med. Man kan räkna med att svaranden nära nog automatiskt kommer att ifrågasätta valet av grupptalan genom att peka på individuella omständigheter, gruppens bestämning, kärandens lämplighet att företräda gruppen, andra processalternativ (bristande ”superiority”) etc. Gruppmedlemmarna För medlemmarna i den av käranden beskrivna gruppen aktualiseras till stor del samma överväganden som för käranden. Om någon redan väckt talan handlar det för gruppmedlemmarna dock i första hand om att ta ställning till om de vill stanna kvar i gruppen och därför anmäla sig (opt-in). Detta beslut kan ibland vara avhängigt av annat än ekonomiska överväganden. En anledning att stå utanför kan vara att gruppmedlemmen anser talan obefogad, av annat skäl ogillar processen eller är särskilt mån om goda förbindelser med svaranden i framtiden. Det kan även förhålla sig så att den enskilde saknar tilltro till gruppföreträdaren eller dennes ombud och därför föredrar att vara bibehållen sin rätt att själv föra talan med eget val av ombud, så även om det skulle leda till ett ekonomisk minus. Handlar det om processbara anspråk kan individuell process innebära tidsvinster i vissa fall. Men riskerna för kumulation och/eller vilandeförklaring — och därmed utebliven tidsvinst — torde vara överhängande. Vidare gäller, liksom vid individuellt oprocessbara anspråk, att en grupptalan oftast torde ge bättre balans i processen och därmed större kraft och eftertryck åt de individuella kraven.s. 175
17.Från strikt ekonomiska utgångspunkter finns det däremot knappast några rationella skäl att inte stanna kvar i gruppen och vid behov påverka processen genom intervention, överklagande etc. Det gäller oavsett de enskilda anspråkens storlek. Handlar det om individuellt oprocessbara anspråk skulle en egen process — även om den är framgångsrik — troligen leda till mindre ekonomiskt utbyte, oftast förlust, eftersom ombudskostnader inte ersätts. Grupprättegången ger medlemmen en möjlighet att vara med och dela på vinsten, företrädd av ombud, gratis och utan risktagande. Vid ogillande drabbas inte gruppmedlem av några kostnader över huvud taget. Svaranden För svaranden är det en naturlig attityd att försöka avvärja och försvåra process av vilket slag det vara må. Men om käranden väl kommit till skott bör svaranden först allvarligt överväga om den valda processformen är till hans fördel eller nackdel. Ibland får man ett intryck av att svarandeadvokater närmast automatiskt utgår från att vanlig process är att föredra. Handlar det om individuellt processbara anspråk kan dock valet av grupprättegång medföra betydande processekonomiska vinster även för svaranden, förutsatt att man annars har att vänta upprepade processer eller ett svårhanterligt kumulationskluster. Vidare ökar vinnande svarandes trygghet av att en ogillande doms rättskraft omfattar alla gruppmedlemmar.s. 176
18.Är anspråken individuellt oprocessbara löper svaranden visserligen risken att vid förlust få betala motpartens ombud om det handlar om grupprättegång. Mot detta bör dock en svarande, som anser sig ha ”ett bra case”, ställa rätten till full ersättning för ombudskostnader vid vinst och fördelen av att målet avgörs i tresits. Men viktigast är kanske att alternativet till grupprättegång ofta är inga processer alls så länge anspråken är individuellt oprocessbara. Att få en grupptalan avvisad är då detsamma som en slutlig seger för svaranden (men ibland ett nederlag för rättvisan).s. 176
19.Svaranden bör således allvarligt överväga om den försenande och fördyrande teknik som kan ligga i att automatiskt angripa den valda processformen och försöka få till stånd avvisning eller vanlig process i stället för grupprättegång är taktiskt riktig i det enskilda fallet. Detsamma gäller om käranden valt att föra processen som en fastställelsetalan; är det verkligen till nackdel för svaranden att frågan om beräkning av skada och ersättningsbelopp för ett stort antal gruppmedlemmar ställs på framtiden och endast behöver diskuteras om skadeståndsskyldighet verkligen föreligger? Även här har man ibland anledning att misstänka att sådana processer i processerna som ibland utvecklas kring rekvisiten i RB 13:2 snarare missgynnar än gynnar svaranden.s. 176
20.Men antag nu att man av rationella skäl vill förhindra att grupprättegång kommer till stånd i framtiden eller, om sådan rättegång ändå blir av, få stopp på den. Vad göra? Jag har vid några tillfällen hört advokater, som vanligen företräder företag och personer i näringslivet, diskutera denna fråga. Glädjande nog brukar man då börja med att understryka vikten av att förebygga grupprättegångar genom att frivilligt uppfylla sina avtal, förbättra krav- och dokumenthanteringen samt se över sina standardavtal. Innefattar avtalen risk för framtida grupprättegångar bör de omarbetas. Bättre kan grupptalans positiva preventiva effekt på det allmänna planet knappast illustreras. Vidare bör den presumtive svaranden se över sina försäkringsarrangemang samt förbereda sig för hur mediafrågan skall hanteras inför och under en eventuell grupprättegång.s. 177
21.Inför hotet av en domstolsprocess måste svaranden göra noggranna riskanalyser. Hur stor sannolikhet är det för att käranden vinner processen, hur kommer det att påverka good-will och framtida kundrelationer om svaranden vinner respektive förlorar rättegången, kan käranden betala rättegångskostnaderna under och efter processen etc. Är det läge att kontra med en negativ fastställelsetalan? Vad kan en förlikning vara värd?s. 177
22.Om man stannar för att en ansökan om grupprättegång bör angripas gäller det att fokusera på de särskilda processförutsättningarna och övriga krav enligt GrL. Förekomsten av individuella omständigheter bland gruppmedlemmarna — beträffande t.ex. reklamation, beräkning av skadans storlek, adekvans, kausalitet etc. — kan utesluta grupprättegång och bör identifieras. Man kan också ifrågasätta om gruppen är lämpligt bestämd och om de speciella processförutsättningarna i GrL 8 § är för handen (skiljer sig gruppmedlemmarnas anspråk åt, är käranden med hänsyn till sina intressen i saken och sina förutsättningar i övrigt lämplig att företräda gruppmedlemmarna, är grupprättegång bästa processform jämfört med kumulation eller pilotmål etc.?). Om det finns grund för att framställa invändningar i något av dessa hänseenden gäller det att avgöra när detta skall ske.s. 177
23.Som redan nämnts har svaranden att bedöma sina vinstchanser och i vilken mån en förlikning är att föredra framför en process med säker eller oviss utgång. Antag att alternativet till grupptalan är att käranden väljer individuell rättegång och att ”småmålsreglerna” då blir tilllämpliga. Det inbjuder till förlikningsförsök från båda parterna eftersom det inte finns möjlighet att få ombudskostnader ersatta. En svarande som anser sig ha små eller inga vinstchanser kan då erbjuda förlikning med (eller medge) ett belopp som ligger några tusen kronor under det verkliga kravet, dvs. med vad som skulle bli nettoutfallet för vinnande kärande efter en rättegång där ombud måste anlitas. I denna mening orättmätiga förlikningsförsök torde vara vanliga i småmål.s. 177
24.I en grupprättegång däremot har svaranden inte denna rabattmöjlighet eftersom ombudskostnader är ersättningsgilla. Det är ett skäl för svaranden att vid individuellt oprocessbara anspråk försöka tvinga en kärande som valt grupprättegång att i stället föra individuell talan. Men ett ännu starkare skäl för denna taktik är att det sannolikt inte blir någon process över huvud taget om inte grupptalan tillåts; så länge kärandens beräknade ombudskostnader överstiger vinstchanserna kommer troligen inte någon av gruppmedlemmarna att gå till domstol ensam, åtminstone inte så länge ekonomiska motiv är avgörande. I motsvarande mån minskar svarandens möjligheter att få till stånd avvisning av grupptalan med stöd av kravet på bästa processform i GrL 8 § 3 p.; det finns ju inget processalternativ som är bättre än grupptalan. Svaranden bör inrikta sina avvisningsförsök på de andra krav GrL ställer.s. 178
25.Det är en vanlig, men troligen felaktig, uppfattning att såväl förlikningsbenägenheten som risken för orättmätiga förlikningar (”legal black-mail”) är ännu högre vid grupptalan än i annan process. Skälet till en sådan excessiv förlikningsbenägenhet sägs vara att svaranden till varje pris vill undvika den extra uppmärksamhet och bad-will som grupprättegången kan föranleda. Svaranden skulle därför vara benägen att göra upp och detta även om han är övertygad om att kärandens anspråk är ogrundat. Om det däremot finns skäl befara att käranden kommer att vinna processen, kan svaranden vara beredd att lämna extra höga förlikningsbud eftersom uppmärksamheten då blir särskilt negativ och det dessutom tillkommer ansvar för både kärandens och svarandens, ofta avsevärda, rättegångskostnader.s. 178
26.Den bästa taktiken för svaranden skulle med detta sätt att se på saken vara att till nästan varje pris försöka få stopp på grupprättegången så fort som möjligt. Om det inte går genom avvisning bör man ingå förlikning. Det är bakgrunden till påståenden om att grupprättegångar leder till oetisk köpslagan och en osund förlikningsbenägenhet. Den påstått abnorma förlikningsbenägenheten förklaras ibland också med att kärandeombud, liksom fastighetsmäklare, kan vara beredda att i eget intresse hellre välja en snabb förlikning på ett något lägre belopp än en förlängning av processen som i bästa fall leder till en större ersättning för käranden, och därmed även till ombudet. Det gäller särskilt ombud som inte arbetar på timarvode utan på hög provision och har mycket att göra och dessutom är beredda att sätta klientintresset i bakgrunden.s. 178
27.Det finns dock även skäl att varna svaranden för oreflekterade förlikningsansträngningar. En förlikning kostar avsevärt mycket mer vid grupptalan än i individuell process, särskilt om grupperna är stora. Det bidrar nog starkt till att det verkar vara svårt att finna statistiskt stöd för påståendena om den speciellt höga förlikningsbenägenheten i class actions. Vidare kan det vara så att käranden är mindre intresserad av förlikning i en grupprättegång än i ordinär process; avsikten med processen är kanske inte enbart eller ens i främsta rummet personlig reparation och gottgörelse utan (även) preventiv handlingsdirigering, att kanalisera sin upprördhet och att åstadkomma en offentlig diskussion av rättspolitiskt eller etiskt slag. I så fall vill man inte heller utan vidare offra den särskilda offentlighet grupprättegången leder till.s. 179
28.En svarande som överväger att lämna ett eget förlikningsbud eller har att ta ställning till ett sådant från käranden har även andra skäl att utgå från att risken för legal blackmail etc. ofta är ännu mindre vid grupprättegång än i individuell process. Att processen skulle föras på medvetet svaga grunder är mindre troligt än annars eftersom käranden tar på sig en särskilt hög kostnadsrisk. Till det kommer alla de extra skyddsspärrar som ligger inbäddade i GrL, så t.ex. reglerna om ombudstvång och advokatmonopol. Vidare arbetar ombudet ofta utifrån ett riskavtal. Ingen medlem av Advokatsamfundet torde vara intresserad av att processa gratis vid förlust om man inte tror att käranden har goda vinstchanser. Ytterligare skydd mot spekulativ användning av grupptalan utgörs av GrL:s krav på gruppföreträdarens person, de särskilda processförutsättningarna etc. Och ligger det en rättsskyddsförsäkring eller allmän rättshjälp i botten finns ytterligare filter som sorterar bort otillständigt processande. Är det fråga om en offentlig grupptalan eller en organisationstalan av en etablerad ideell förening borde tanken på osund processföring vara utesluten. Och även om det är en ideell förening bildad ad hoc som processar som part vid enskild grupptalan är, som framgått, skyddet mot obefogade processer och skamliga förlikningsförslag bättre än i vanlig rättegång.s. 179
29.Allt detta leder till slutsatsen att det vid grupptalan mera sällan än i ordinär process finns anledning att misstänka chikanösa eller oetiska process- och förlikningsförsök. Den som utsätts för en grupptalan bör därför vid förlikningsförhandlingar inte arbeta från utgångspunkten att det från motpartens sida handlar om legal blackmail eller annan form av otillständig processföring. Tvärtom har man oftast anledning befara att käranden har särskilt bra på fötterna om hon valt grupptalan framför individuell rättegång. 6.2.2 Ombuden och Sveriges Advokatsamfund För ombuden på båda sidor gäller givetvis att vid valet av processform — mellan vanlig process och grupprättegång liksom mellan de tre sorterna därav inbördes samt mellan fullgörelse- och fastställelsetalan — samt vid bestämmande av taktiken i en grupprättegång, i första hand att se till sina huvudmäns intressen. Man har då anledning att resonera ungefär som i de två föregående avsnitten. Men ombudets eget intresse och inställning är givetvis också av betydelse i sammanhanget, särskilt då det gäller att avgöra om man vill åta sig ett uppdrag som ombud vid grupptalan.s. 179
30.Lagen om grupprättegång kan erbjuda intressanta — och ibland särskilt lönsamma — arbetsuppgifter för advokater som vill ägna sig åt denna typ av processföring. Det handlar då om en möjlighet för ombudet att profilera sig på tvistlösningsmarknaden genom att besätta en nisch som ofta väcker extra intresse i massmedia och därigenom kan framföda ytterligare uppdrag. Av ännu större vikt är kanske att det vid bifall föreligger förutsättningar att få ett betydligt högre arvode än normalt. Riskavtalen kan ge t.ex. ”humanjurister” på mellanstora och mindre byråer tillfälle att genom en dubblering (eller mer) av normalarvoden enligt rättshjälpstaxan komma upp i sådana timarvoden som redan tillämpas rakt av vid flera av de stora advokatbyråer, som huvudsakligen eller enbart arbetar för näringslivet och därför normalt företräder svaranden i en grupprättegång. På så sätt förbättrar GrL balansen i processen i ytterligare ett hänseende. Förutsättningen för att ta målet är då att man är säker på att vinna en grupprättegång eller att man är beredd att riskera en eller annan förlust i hopp om att merparten av processerna kommer att leda till framgång och inbringa extra höga arvoden.s. 180
31.För ombud med särskilt intresse för att bereda ökad access to justice till nya grupper eller medverka i partiellt altruistisk process eller i den etiskt-moraliska debatten, liksom för advokater med starkt engagemang för näringslivet, tillkommer den personliga tillfredsställelse det kan ge att helhjärtat verka för sina klienters intressen i stora och uppmärksammade mål av det här slaget. Att det sker mot god betalning är inget fel; tvärt om var det lagstiftarens avsikt att genom riskavtalen skapa incitament för grupprättegång i befogade fall. Internationella erfarenheter tyder på att det ekonomiska utfallet kan bli minst lika gott för svarandeombudet, som ju normalt kan räkna med arvode till hög timtaxa vid såväl bifall som ogillande.s. 180
32.Finansieringsmöjligheterna måste helt naturligt beaktas av kärandeombudet. Så länge rättsskyddsförsäkringar och rättshjälp inte kan tas i anspråk i rimlig utsträckning (se nästa avsnitt) återstår att lita till gruppföreträdarens privatekonomi eller att ordna extern finansiering. Det kan ske t.ex. i form av insamling eller borgensåtaganden bland gruppmedlemmarna, genom bidrag av andra slag eller genom bildande av en särskild förening som uppträder som gruppföreträdare, antingen i en organisationstalan eller — efter överlåtelse av ett anspråk till föreningen — genom en enskild grupptalan. Medlemsavgifter och gåvor kan ge föreningen den ekonomiska stadga som GrL förutsätter (se avsnitt 5.3.5 ovan).s. 180
33.Det måste dock sägas att det än så länge ibland kan löna sig ekonomiskt för ett kärandeombud att prioritera pilotmål eller subjektiv masskumulation framför grupprättegång, så även då den sistnämnda taleformen skulle vinna vid en objektiv bedömning av vad som är bästa processform enligt GrL 8 § 3 p. Vill man som ombud ha många uppdrag är det kanske bättre att företräda 100 kärande än att arbeta för en enda gruppföreträdare, om än för extra högt arvode. Och även för en advokat som helt bortser från egna intressen kan det vara motiverat att söka den processform där det är möjligt att mobilisera de största externa ekonomiska resurserna, t.ex. genom rättsskyddsförsäkringar som gynnar både masskumulation och pilotmål framför grupprättegång. Men då uppstår en risk att man avstår från att verka för den lösning som i andra avseenden är bäst för parterna och samhället. Det är inte snyggt. Försäkringsbolagen bidrar idag till att sådana olämpliga val kan komma att träffas. Det återkommer jag till i nästa avsnitt.s. 181
34.Hur är då inställningen till grupptalan bland medlemmarna av Sveriges Advokatsamfund numera? Den advokat, som på förslag av samfundet medverkade som sakkunnig i Grupptalanutredningen, stödde alla de förslag som lades fram i betänkandet. Jag har mött liknande positiva reaktioner vid samtal med många enskilda advokater, så även långt innan lagen trädde i kraft. Såvitt jag vet har dock än så länge endast tre advokatfirmor, alla i Stockholm, medverkat till att väcka (eller allvarligt övervägt att väcka) grupptalan enligt GrL. Däremot möter man vid t.ex. föredrag, juriststämmor och kurser rörande grupptalan betydande intresse. Flera stora advokatbyråer som normalt företräder näringslivet har anordnat egen internutbildning på området, dock mest i defensivt syfte.s. 181
35.Det verkade självklart att den nya processformen skulle tas emot med positivt intresse bland kommande ombud på både kärande- och svarandesidan. Under förarbetena i Sverige liksom utomlands har det till och med påståtts att reformen främst skulle gynna advokaterna. Mot den här bakgrunden är det överraskande att Sveriges Advokatsamfund alltsedan Grupptalanutredningen presenterade sitt betänkande 1994 och fram till de sista rundorna i departementet under år 2002 i remissvar och vid hearings ställt sig negativt till införande av grupprättegång i Sverige. (Dock förordade man advokatmonopol för den händelse processformen skulle införas och tillstyrkte reglerna om riskavtal.) Till det kommer att en av landets mest välrenommerade advokatbyråer i den första remissomgången åtog sig uppdraget att försöka stoppa reformen och till och med engagerade ett stort lobbyföretag i samma syfte.s. 181
36.Några officiella uttalanden från samfundet har jag däremot inte hört talas om sedan GrL trädde i kraft. Advokatsamfundets generalsekretare Anne Ramberg använde för ett år sedan lagen om grupprättegång, tillsammans med revisorslagen och sexköpslagen, som exempel på lagstiftning som ”inte synes ha varit rimligt effektiv, oaktat ett behov kan ha förelegat”. Jag tolkar (djärvt) detta uttalande som att ett behov faktiskt kan existera men att lagen fått en för trubbig utformning. Det kan jag hålla med om, särskilt vad gäller anmälningsförfarandet (opt-in) och avsaknaden av ett rationellt postprocessuellt system för beräkning och fördelning av skadestånd. Att GrL erbjuder nya och viktiga uppgifter för advokatkåren hoppas jag snart skall stå klart för alla.s. 182
37.När nu lagen införts möter man visserligen ett ökat intresse, men då, som sagt, främst från advokater och byråer som oftast eller alltid företräder klienter i näringslivet. Det har märkts t.ex. vid de kurser, föredrag, diskussioner etc. som anordnats om GrL, ibland i det uttalade syftet att lära ut hur grupptalan skall ”bekämpas”. Att valet av grupprättegång kan vara till fördel även för svaranden och dennes ombud i somliga fall (se ovan avsnitt 6.2.1) ägnas mindre intresse.s. 182
38.Ibland får man en känsla av att utvecklingen i Sverige, liksom i t.ex. USA och Kanada, i ökande takt går mot en uppdelning av advokatkåren på ”plaintiff lawyers” och ”defendant lawyers”. Somliga stora advokatbyråer verkar inte åta sig uppdrag som riktar sig mot deras normala uppdragsgivare, dvs. näringslivet, även om det handlar om företag som inte finns i klientregistret. Ibland kan man få en känsla av att det inte (enbart) är fysiska eller juridiska personer utan vissa intressen — främst näringslivets i allmänhet — som företräds. Även i Kanada och USA förekommer det att somliga advokatfirmor inte vill förknippas med class actions, åtminstone inte på kärandesidan. Jag har ett starkt intryck av att det var detta slags ombud som hade det dominerande inflytandet då det gällde Advokatsamfundets agerande under reformarbetet. Det återstår att se om någon attitydförändring der reformarbetet. Det återstår att se om någon attitydförändring har uppstått eller är att förvänta och vilket inflytande den andra typen av advokater — ”humanjuristerna” — kommer att ha för samfundets fortsatta agerande i denna och andra frågor. Intressant i det sammanhanget är att även Den Norske Advokatforening var klart negativ till förslaget om införande av grupptalan i Norge när det lades fram (se ovan i avsnitt 2.4). Trots detta förordade i maj 2004 Advokatforeningens ”Rettssikkerhetsutvalg” i sitt förslag till nytt rättssäkerhetsprogram för föreningen införande av regler om gruppesøksmål i norsk rätt (se programmet p. 4 och 10). 6.2.3 Rättshjälpen och försäkringsbolagen — från likhet inför lagen till olikhet inför bolagen Att käranden har privat rättsskyddsförsäkring (kallas i fortsättningen rättsskydd) eller allmän rättshjälp är normalt tillräckligt för att de ekonomiska krav som ställs på gruppföreträdare i GrL 8 § 5 p. skall vara uppfyllda, särskilt om ombudet arbetar enligt riskavtal. Enligt rättshjälpslagen (RhL) 9 § 1 st. får rättshjälp inte beviljas om den rättssökande har eller borde ha haft en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Därigenom är det numera i allmänhet inte lagregler utan försäkringsbolagens olikartade (se nedan) formuleringar och tillämpningar av sina villahemförsäkringsvillkor som avgör när ekonomiskt stöd utgår. Jag avstår därför här från att närmare diskutera tillämpningen av RhL i grupprättegång.s. 182
39.För rättsskydd gäller orubbliga maxbelopp som i de flesta fall ligger kring 100 000 kronor. Vidare skall försäkringstagaren betala en självrisk på 20−25 procent. Premier, maxbelopp och självrisk är oberoende av försäkringstagarens egna ekonomiska förhållanden. I motsats till den allmänna rättshjälpen skall rättsskyddet täcka även ansvaret för motpartskostnader.s. 183
40.Under arbetet i Grupptalanutredningen märkte vi att försäkringsbolagen, representerade av Sveriges Försäkringsförbund, kände föga entusiasm för den nya processformen. Man motsatte sig införande av grupptalan och tillhörde de allra skarpaste kritikerna bland remissinstanserna. Vid ett sammanträde med utredningen ansåg man sig inte kunna positivt besvara frågan om det skulle vara möjligt att ställa en eller flera gruppmedlemmars rättsskydd till gruppföreträdarens förfogande, trots att dessa ju omfattas av domens rättskraft och exigibilitet samt även i flera andra avseenden (GrL 15 §) intar en ställning med partsliknande drag. I dessa avseenden är gruppmedlemmarna betydligt fastare knutna till processen än passagerarna i ett pilotmål då flera försäkringar ibland får utnyttjas av piloten; passagerarna träffas ju ej av pilotdomens rättsverkningar på annat sätt än genom eventuell bevisverkan. Notabelt är också att Försäkringsförbundet under remissbehandlingen inte bara motsatte sig införande av domstolsgodkända riskavtal; man förordade dessutom att alla gruppmedlemmar skulle bära fullt kostnadsansvar för motpartskostnader! Det vore givetvis den definitiva dödsstöten för grupptalaninstitutet hur man än utformar det i övrigt. Vidare anförde förbundet att ”det inte kan bli tal om att låta försäkringsfrågan bli avgörande för grupptalans effektivitet som processform”. Men som framgått ovan och utvecklas nedan är det just vad som sker; bolagen styr nu valet av processform bort från grupprättegång.s. 183
41.När reformen väl är genomförd kan man konstatera att TryggHansa är det försäkringsbolag av de fyra stora som intar den mest oförsonliga hållningen gentemot grupptalan. I försäkringsvillkoren finns här ett särskilt undantag av innebörd att detta bolags rättsskydd inte omfattar tvist ”där du är kärande och tvisten skall handläggas enligt lagen om grupprättegång”. Inte ens gruppföreträdaren kan alltså utnyttja sin rättsskyddsförsäkring enligt Trygg-Hansas försäkringsvillkor! På så sätt övervältrar Trygg-Hansa ansvaret på den allmänna rättshjälpen. För den försäkrade, liksom för svaranden, är detta inte alltid en fördel; i motsats till rättsskydd omfattar ju den statliga rättshjälpen inte ansvar för motpartens rättegångskostnader och stöd utgår endast för den som har ett ”ekonomiskt underlag” understigande 260 000 kronor per år. Däremot är det enligt RhL 34 § möjligt att efter särskild prövning höja det tak för ombudskostnader (100 timmars arbete avlönat enligt rättshjälpstaxan) som följer av reglerna i RhL 15−20 §§. Försäkringsbolagens maxbelopp är däremot orubbliga och man kan inte få rättshjälp när rättsskyddet är uttömt.s. 184
42.Övriga tillfrågade bolag (Folksam, If och Länsförsäkringar) accepterar att kärandens rättsskyddsförsäkring tas i anspråk för grupptalan. Men man tillåter inte de övriga gruppmedlemmarna att ställa sina försäkringar till gruppföreträdarens förfogande, trots att, som sagt, dom i målet binder alla gruppmedlemmar och vid ogillande förhindrar dem från att själva väcka talan och därmed ta rättsskyddet i anspråk. Den som väcker enskild grupptalan med stöd av rättsskyddet har således högst ett orubbligt maxbelopp att disponera, en begränsning som är en klar nackdel även för vinnande svarande. Få advokater (advokattvång råder) torde rekommendera grupprättegång i det läget — särskilt om man har anledning att befara process i flera instanser — om inte annan eller komplementär finansiering kan anordnas. Annars avstår man från grupprättegång till förmån för pilotmål eller subjektiv kumulation, som båda kan ge käranden och ombudet ett bättre försäkringsekonomiskt underlag (och mer omfattande arbetsuppgifter).s. 184
43.Beslut om allmän rättshjälp kan skjutas upp om frågan om rättshjälp kan vänta till dess ett av flera anspråk som stöder sig på väsentligen likartad grund har avgjorts (RhL 10 § 1 st. 9 p., den s.k. pilotmålsregeln). Flera försäkringsbolag har infört liknande möjligheter att tills vidare bevilja rättsskydd för blott en försäkringstagare i motsvarande fall samt har dessutom villkor som medger bolaget att i stor utsträckning räkna flera tvister som ”en tvist”, så även om det är fråga om processer vid olika domstolar och tidpunkter. Men i praktiken förekommer det att man medger att flera rättsskyddsförsäkringar tas i anspråk vid såväl kumulation som i pilotmål. Det har skett bl.a. i några av Stiftelsen Miljöcentrums rättegångar och jag förmodar att det är fallet även i t.ex. i de nu aktuella målen Fjärrvärme och SCA Munksund med bortåt hundra kärandeparter i båda fallen (ovan avsnitt 5.3). Såväl villkor som praxis skiljer sig bolagen emellan och det är svårt att få klara besked om vad som gäller i pilotmål och vid kumulation. Desto klarare är bolagens inställning till grupprättegång: rättsskydd är då helt uteslutet för Trygg-Hansa och möjlighet för käranden att utnyttja flera försäkringar finns inte vid något av de fyra stora bolagen.s. 185
44.Mot den här bakgrunden måste man fråga sig på vems sida företrädarna för försäkringsbolagen stått och står i detta lagstiftningsärende. Inte är det på försäkringstagarnas! Då man inte lyckades hindra att reformen genomfördes utesluter man grupptalan helt från försäkringsskyddet — samtidigt som man i remissvar ville att alla gruppmedlemmar skulle vara ansvariga för motpartskostnaderna — eller styr genom negativ särbehandling för grupprättegång väl lämpade processer bort från denna processform, i vissa fall mot de egna tvistlösningsnämnderna, i andra mot pilotmål och masskumulation. De extra besvär och kostnader detta föranleder drabbar inte i första hand käranden eller ombuden i de fall då process blir av, även om det för käranden innebär att maktbalansen i processen åter skjuts över på svarandesidan. Men domstolen tvingas hantera upprepade rättegångar eller svårhanterliga och tidsödande kumulationskluster med ökade kostnader för skattebetalarna som följd. Och gruppmedlemmar som i stället måste uppträda som käranden vid masskumulation tvingas riskera ansvar för motpartskostnader och måste delta i kumulationsprocessen som parter. Tappande svarande drabbas av högre rättegångskostnader och ibland av upprepade processer. Vinnande svarande har mindre möjligheter att få ut full ersättning för sina kostnader.s. 186
45.Försäkringsbolagen väljer alltså att finansiera en jätteprocess vid kumulation eller ibland upprepade processer vid pilotmål framför att ge grupprättegången rimliga villkor. Detta kommer till sist att drabba försäkringskollektivet i form av högre premier. Man frågar sig om det över huvud taget finns några vinnare i detta system. Försäkringsbolagens villkor och praxis för den processuella hanteringen av gruppanspråk snedvrider därigenom den fria konkurrensen mellan processformerna på ett från strikt process- och samhällsekonomiska synpunkter oacceptabelt sätt. Det gäller särskilt vid individuellt processbara anspråk. Men även då alternativet till en grupptalan är att det inte blir någon process alls borde försäkringsbolagen kunna finna det förenligt med sina intressen att inta en lika flexibel attityd till användningen av rättsskyddsförsäkringarna som man nu gör vid pilotmål och subjektiv kumulation i de fall då småmålsreglerna inte är tillämpliga. Att ställa gruppmedlemmars rättsskydd till gruppföreträdarens förfogande skulle, i motsats till vad som gäller i pilotmål, inte ens kräva särskilda avtal om avstående av rättskyddet i kommande process från gruppmedlemmarna eftersom de binds av rättskraften och därigenom automatiskt blir uteslutna från att senare själva väcka talan.s. 186
46.Att den ”fria” marknaden inte fungerar fullt ut bland annat vad gäller rättsskyddsförsäkringarna visar sig inte endast genom styrningen mot irrationella val av processform. Det gäller rättsskyddsförsäkringarna över huvud taget. Experimentet med privatisering av en av de stora socialförsäkringarna — dit den allmänna rättshjälpen tidigare kunde räknas — väckte förvånansvärt liten uppmärksamhet när det genomfördes. Man brukar motivera privatisering med att den leder till konkurrensutsättning samt till ökad effektivitet och bättre service genom att marknaden kan ställa krav på verksamheten och välja de bästa alternativen. Men eftersom rättsskyddsförsäkringarna ingår som en liten — av de flesta föga uppmärksammad — del i det stora villkorspaket hem- och villaförsäkringarna innehåller, har konkurrens knappast förekommit på detta område. Villkoren var till en början desamma i alla bolag och är, med några viktiga undantag, fortfarande förvillande lika varandra, trots att tillämpningen tycks skilja sig åt. Det finns ingen möjlighet för försäkringstagarna att förhandla fram särskilda villkor. Och att ”rösta med fötterna” genom att byta bolag har åtminstone tidigare inte varit något verksamt medel att påverka rättsskyddet.s. 186
47.Det tog bortåt femton (!) år till dess några av försäkringsbolagen höjde maxbeloppen för privat rättsskydd. Under denna period urholkades det privata rättsskyddet hos flera bolag med bortåt 80 procent! I någorlunda komplicerade mål räckte maxbeloppet för käranden sällan till process i flera instanser, medan svarandeparten ofta hade anledning och möjligheten att disponera betydligt högre belopp för processkostnaderna, särskilt när tvisten gällde ett av många likartade anspråk och därför de facto var mångdubbelt mer värd för svaranden än för käranden.s. 187
48.I stort sett är det lika illa idag. De flesta bolag har orubbliga maxbelopp kring 100 000 kronor; några mindre försäkringsföretag ligger kvar nere på nivån 75 000 kronor! Försäkringsbolaget If har profilerat sig positivt genom att höja sitt maxbelopp till 200 000 kronor, dock med högre självrisk och begränsningen att högst 100 timmars ombudsarvode ersätts. Men vem byter villa-hemförsäkring av den anledningen eller för att man som Trygg-Hansa helt utesluter grupprättegång från rättsskyddet? Rättsskyddsdelen drunknar bland de andra villkoren och ingen räknar med att hamna i en processituation.s. 187
49.Jag tror inte att bolagens missgynnande av grupptalan är uttryck för någon konspiration. Det skulle ju vara ett svek mot såväl försäkringstagarna som mot bolagens ägare och inte gynna någon. Det handlar nog snarare om att man intagit en avvaktande attityd i bakvattnet av den hårda och återkommande remisskritiken mot reformen, inte minst från sin intresseorganisation, Sveriges Försäkringsförbund. När det så småningom framstår som klart att grupprättegångar aldrig kommer att bli så vanliga som man befarade på sina håll, och att det ibland finns mycket att vinna för alla med att välja den processformen, bör det öppnas möjlighet att i det enskilda målet medge att gruppmedlemmars rättsskydd får tas i anspråk i åtminstone samma utsträckning som vid subjektiv kumulation och i pilotmål. Att grupptalan enligt GrL 8 § 3 p. endast kan tillåtas när det är det bästa processalternativet borde, tillsammans med alla andra tvingande processförutsättningar enligt GrL, vara skydd nog mot ett överutnyttjande av rättsskyddsförsäkringarna. Vidare tillkommer även vid grupptalan att rättsskydd enligt villkoren kan vägras om käranden inte har ”ett befogat intresse” av att tvisten prövas vid domstol. Liksom vad gäller rättshjälp finns dessutom en spärr mot att bevilja ekonomiskt stöd om ett anspråk överlåtits för att åstadkomma en fördel i rättsskydds- eller rättshjälpshänseende. Och vid organisationstalan liksom vid offentlig grupptalan kan varken rättsskydd eller rättshjälp komma ifråga.s. 188
50.Begreppen ”access to court” och ”access to justice” — enligt många uttryck för grundläggande mänskliga rättigheter fastlagda t.ex. i Europakonventionens artikel 6 — måste ges ett reellt och jämlikt innehåll i en rättsstat. Skyddet av mänskliga rättigheter skall ytterst finansieras av staten. Den allmänna rättshjälpen har reducerats till att vara blott ”ett yttersta skyddsnät” för att fånga upp den som ej kan få bistånd på annat sätt. Den som har rättsskyddsförsäkring kan inte få statlig rättshjälp för kostnad som omfattas av försäkringen. Om marknaden inte fungerar så att privatiseringen av rättsskyddet ger godtagbara och förutsägbara resultat måste staten återta ansvaret eller kvalitetssäkra rättsskyddet genom lagreglering om viss minimistandard i rättsskyddsförsäkringarna. Fortsatt privatisering utan kontroll kan inte accepteras om försäkringsbolagen genom sina försäkringsvillkor och vid tillämpningen av dem i praktiken motarbetar i demokratisk ordning beslutade reformer. Bolagen arbetar med skilda standarder sinsemellan; försäkringsvillkoren ger dessutom utrymme för varierande tillämpning mellan olika processformer och mellan försäkringstagarna inom ett och samma bolag. Förutsebarheten minskar. Likhet inför lagen har ersatts med olikhet inför bolagen.s. 188