Stycket

4.Det framstår som rimligt att anta att ett avtal i strid med goda seder inte bör träffas av mer ingripande rättsföljder än avtal i strid med legala förbud, särskilt som reglerna delvis går i varandra. Läran om avtal i strid med legala förbud har behandlats vid flera tillfällen. Enligt den förhärskande meningen är det i första hand fyra hänsyn som måste vägas mot varandra när man i allmänhet vill ange rättsverkningarna av att ett legalt förbud överskridits. Dessa fyra är förbudets syfte, förbudets effektiva upprätthållande, vad som mellan parterna framstår som billigt och om god eller ond tro bör påverka rättsföljderna. Modellen utgör en pragmatisk lösning på de svåra problem som ofta är förknippade med att ett legalt förbud överskridits. Rättsfallet NJA 1997 s. 93 tjänar väl att illustrera svårigheterna. Vid en ombyggnation hade en underentreprenör hyrt in ett danskt företag för att utföra delar av arbetet. Den som faktiskt utförde arbetet och som dessutom var verkställande direktör var emellertid belagd med näringsförbud i Sverige. När det danskregistrerade företaget ville ha betalt för det utförda arbetet invände underentreprenören att detta inte kunde ske eftersom avtalet stred mot ett legalt förbud och därmed var ogiltigt. Vid sin bedömning huruvida uppdragsavtalet var giltigt uttalade HD följande: ”Huruvida ett avtal som strider mot lag är ogiltigt, trots att detta inte angivits i lagen, beror på om den lagregel som överträtts bygger på sådana hänsyn som gör att en ogiltighetspåföljd är påkallad. Detta får avgöras i varje uppkommande typfall, efter en analys av syftet med lagregeln, behovet av en ogiltighetspåföljd för att sanktionera den och de olika konsekvenser som en sådan påföljd kan medföra, t.ex. för godtroende medkontrahenter. I de fall där ogiltigheten motiveras av ett allmänt intresse skall den beaktas ex officio.” HD:s beskrivna modell innebär att varje avtal skall bedömas efter sin typ och inte som en enskildhet. I övrigt motsvarar de olika delarna i modellen i stort vad som tidigare antagits i doktrinen. I ett första steg har alltså domstolarna att bedöma huruvida en överträdelse av ett legalt förbud bör leda till avtalets ogiltighet. Härefter vidtar den andra delen i bedömningen, nämligen vilka effekter ogiltigheten bör leda till. I HD:s domskäl uttalas följande om rättsföljden av att avtalet i och för sig är ogiltigt: ”Att ett avtal är ogiltigt innebär inte med nödvändighet att det saknar rättsverkan. Regelmässigt gäller att avtalets efterföljd inte kan framtvingas på rättslig väg. Om emellertid prestation har skett i enlighet med ett avtal, som strider mot lag eller goda seder, saknar den presterande i vissa fall laglig rätt att kräva tillbaka det han utgivit, medan i andra fall en uppgörelse mellan parterna kan tillåtas ske, vilken också kan prövas i domstol.” I det aktuella fallet innebar denna ståndpunkt att det danska företagets talan inte borde ha avvisats och målet återförvisades därför till tingsrätten för materiell bedömning. 3.2 Rättspraxis om avtal i strid med goda seder Om man gör en genomgång av Högsta domstolens praxis sedan 1960, i avsikt att undersöka hur invändningar om att ett avtal stått i strid med goda seder har hanterats, visar det sig att invändningen andragits endast i ett fåtal fall. I växelmålet NJA 1968 s. 351 anfördes i ett sakkunnigutlåtande av Karlgren som stöd för växelinnehavarens anspråk att uttrycket ”uppsåtligen handlat till gäldenärens förfång” i 17 § VxL kunde tolkas i ljuset av bland annat regeln om avtal i strid med goda seder. Frågan kom emellertid aldrig att ställas på sin spets i fallet. Rättsfallet NJA 1972 s. 29 gällde villkor för överlåtelse av aktier. Enligt överlåtelseavtalet förbehöll sig överlåtaren för resten av sin livstid rösträtt för de överlåtna aktierna. Enligt avtalet skulle hela försäljningen vara förfallen om köparen bröt mot rösträttsförbehållet och köparen blev skyldig att, mot återfående av köpeskillingen, återställa aktierna. HD ansåg det inte stå i strid med goda seder att begränsa innehavarens rösträtt på detta sätt. I det välkända rättsfallet NJA 1977 s. 717 var rättsfrågan om en gåvoutfästelse kunde ogiltigförklaras eller jämkas. Fallet är så till vida överspelat att tvisten idag hade lösts med hjälp av den allmänna jämkningsregeln i 36 § AvtL. Den jämkning som skedde i fallet grundade sig på grunderna för 8 § SkbrL och inte på läran om avtal i strid med goda seder. I fallet NJA 1987 s. 167, som handlade om ett fastighetsköp där köpesumman i verkligheten var betydligt högre än den som angavs i köpehandlingen, ogiltigförklarades ett skuldebrev på den överskjutande penningsumman. Fallet är i första hand ett exempel på domstolars rätt att ange grunden för sitt domslut på annat sätt än vad parterna angivit, men kan uppfattas som ett exempel på bedömning av pacta turpia. I målet kopplades ogiltigförklaringen till det effektiva upprätthållandet av bestämmelsen i 4 kap. 1 § JB och inte till läran om avtal i strid med goda seder.s. 751