Rättsfall

NJA 1987 s. 167

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1987 s. 167

BibTeX

@misc{nja-1987-s-167,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1987 s. 167}},
  year         = {1987},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

4 hänvisningar i 3 artiklar · 4 stycken/fotnoter

Bedrägeri medelst tingsrätt?1 hänvisning

Simon Göransson · SvJT 2021 s. 277–292 · 1 ställe

Jfr t.ex. Boman a.a. s. 78–79 och 97–102 samt Ekelöf, P. O., Edelstam, H., och Pauli, M., Rättegång. Femte häftet, 8 uppl., Norstedts Juridik 2011 (Ekelöf V), s. 29. 1 2 Se vidare t.ex. Boman a.a. s. 10–11 och Heuman, L., Skyldigheten enligt RB 17:3 att göra förnekanden och kontradiktoriska åberopanden, JT 2007–08 s. 912. 13 Se vidare Heuman a.a. s. 912–913. Jfr NJA 2019 s. 802 p. 14 och Boman a.a. s. 102. En annan sak är att parter i andra fall kan vara skyldiga att göra negativa åberopanden. 14 Heuman, L., Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005, s. 93. 15 Se t.ex. Ekelöf V s. 28–29 och Gärde, N., Engströmer, T., Strandberg, T., och Söderlund, E., Nya rättegångsbalken. Jämte lagen om dess införande. Med kommentar, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1949 (Gärde m.fl.), s. 478–479. Om konkludenta processhandlingar, jfr NJA 2010 s. 643. 16 Prop. 1989/90:85 s. 17–18. 17 Prop. 1989/90:85 s. 115–116. Jfr prop. 2012/13:36 s. 25 och 50 som gäller 23 § andra stycket BfL. 1 8 NJA 2018 s. 816 p. 31. 19 Heuman, L., Specialprocess. Utsökning och konkurs, 8 uppl., Norstedts Juridik 2020, s. 71. I praktiken brukar grunden vara synnerligen kortfattad. Grunden har självfallet även betydelse för processuella frågor såsom res judicata men det är en annan sak. 2 0 Prop. 1989/90:85 s. 116. 21 Se vid och i not 27 nedan. Frasen att något ”inte förtjänar rättsordningens skydd” eller varianter återkommer vid diskussioner om pactum turpe, se t.ex. NJA 2008 s. 861 och RH 2004:41. 22 Prop. 1989/90:85 s. 115. 23 Jfr NJA 2012 s. 555 i vilket resning inte beviljades eftersom den förfalskade handlingen (ett bevis) saknade betydelse för utgången. 2 4 Det rör sig om två olika saker, se Ingvarsson, T., Spel och osedliga avtal, SvJT 2004 s. 749–751 och Lehrberg, B., Avtalsrättens grundelement, 3 uppl., Iusté 2020, s. 217– 220. Vissa författare verkar dock mena att såväl avtal i strid med legala förbud som osedliga avtal utgör fall av pactum turpe, se Adlercreutz, A., Gorton, L., och LindellFrantz, E., Avtalsrätt I, 14 uppl., Juristförlaget i Lund 2016 (Adlercreutz m.fl.), s. 319. Det finns dock inte alltid någon skarp gräns, se Ingvarsson a.a. s. 750–751. Jfr även Ingvarsson a.a. s. 753, som kommenterar NJA 1987 s. 167. 25 Se NJA 1992 s. 299, NJA 1997 s. 93, NJA 2002 s. 322 och RH 2004:41 om förutsättningarna för avvisning. Skulle taleförbud råda kan och ska rätten hämta in utredning på egen hand, vilket följer av att rätten ska beakta rättegångshinder självmant (se 34 kap. 1 § RB). 26 Se t.ex. Agnafors, M., Pactum turpe — en rekonstruktion och ett försvar, SvJT 2019 s. 959–960 och Adlercreutz m.fl. s. 319. 27 Se NJA 1997 s. 93. Att pactum turpe också får beaktas ex officio följer av att motsatt ordning skulle gå emot tanken med institutet då parterna isåfall skulle kunna få avtalet genomdrivet med hjälp av rättsordningen (se även Adlercreutz m.fl. s. 319). 28 Se t.ex. vid not 21 ovan. Jfr t.ex. NJA 2008 s. 861 om förhållandet till otillbörliga utomobligatoriska skadeståndskrav — enligt HD rör det sig t.o.m. om samma princip som gäller för avtal som strider mot lag eller goda seder. 29 Det vore dock inte korrekt mot bakgrund av rättens skyldighet att driva målet fram mot ett snabbt avgörande (42 kap. 6 § tredje stycket RB) och då argument för att inte meddela tredskodom snarare vore att svaranden inte kan uttrycka sig skriftligen eller att käranden motsätter sig ett tredskodomsföreläggande (prop. 1986/87:89 s. 201–202). Ett argument mot att alls utfärda tredskodomsföreläggande är att rätten kan förutse att tredskodom inte kommer att kunna meddelas ändå. 3 0 Jfr NJA 2020 s. 652 p. 13, som i och för sig bara gällde hovrättsprocessen. 31 Det vore inte heller förenligt med rättens formella processledningsskyldighet att inte upplysa käranden om att den måste yrka tredskodom när yrkande krävs. Målet skulle då inte avgöras så snabbt som möjligt (jfr 42 kap. 6 § tredje stycket RB). 32 Se vidare t.ex. Ekelöf, P. O., Edelstam, H., Heuman, L., och Pauli, M., Rättegång. Första häftet, 9 uppl., Wolters Kluwer 2016 (Ekelöf I), s. 61–65 och Westberg, P., Civilrättskipning, 2 uppl., Norstedts Juridik 2013, s. 144 och 277. 33 Se t.ex. Westberg a.a. s. 279, rörande olika typer av processhandlingar. Notera att det inte rör sig om något medgivande även om man skulle kunna fingera att processhandlingen innebär att svaranden godtar att rätten meddelar tredskodom (jfr NJA 2001 s. 255 och Ekelöf V s. 252). 34 Jfr Heuman, L., Verkningar av medgivanden och vitsordanden som bygger på felaktiga förutsättningar, JT 1996–97 s. 37. 35 Se, för en sammanfattning, Heuman a.a. s. 56–58. 36 NJA 1987 s. 766 och Heuman a.a. s. 33–35. 3 7 Jfr t.ex. NJA 2014 s. 212 p. 10 (som dock bara behandlar hovrättens processledning), Ekelöf V s. 48, samt prop. 1986/87:89 s. 106 varav framgår att ”domaren skall ingripa för att avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i det som parterna anför [min kurs.]”. Även av Gärde m.fl. s. 569 framgår att ”rätten har att tillse, [...] att otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden avhjälpes”. Helt otvetydigt är det inte då syftet kan implicera att handlingen är villkorad på något sätt, se Heuman a.a. s. 57. 38 Heuman a.a. s. 36. 39 Svarandens underlåtenhet att svara får alltså en verkan som nära motsvarar ett erkännande (jfr Ekelöf V s. 251 samt Gärde m.fl. s. 479 som noterar att erkännanden kan bortses ifrån om de är uppenbart felaktiga. Se dock Boman a.a. s. 59–61 som är mer restriktiv med att frånkänna uppenbart oriktiga erkännanden verkan). 4 0 SOU 1926:33 s. 84–85 och Lindell, B., Notorietet och kontradiktion, Iustus 2007, s. 84. 41 Jfr RH 1996:78. 42 NJA II 1943 s. 446. 43 Ekelöf IV s. 60–61, Hellners, T., Några ord om omedelbarhetsprincipen och domstolsnotorietet, JT 1998–99 s. 567–573 och Lindell a.a. s. 92. Notera f.ö. att Gärde m.fl. s. 475 jfr:d m. s. 477 ser ut att mena att domstolsnotorietet inte ryms inom 35 kap. 2 § utan följer av ”allmänna grundsatser”, vilket nog inte var avsett (jfr Fitger, P., Sörbom, M., Eriksson, T., Hall, P., Palmkvist, R., och Renfors, C., Rättegångsbalken m.m., version per 2020-10-01 [2021-01-23], https://juno.nj.se, kommentaren till 35 kap. 2 § första stycket RB). 44 Jfr Lindell a.a. s. 88–89 som tar upp vissa andra svårigheter. 45 Den kan dock bli indirekt relevant, se avsnitt 7.8 nedan. 46 SOU 1938:44 s. 466, Boman a.a. s. 63–64 och Olivecrona, K., Rätt och dom, 2 uppl., P.A. Norstedt & Söners Förlag 1966, s. 180. 47 Klart är att rätten får göra en bevisvärdering mot bakgrund av vad käranden har lämnat in, se NJA II 1943 s. 559–560 där det sägs att om det ”framgår uppenbart av handlingarna, att käromålet är ogrundat, skall det ogillas”. Artikeln behandlar dock en annan fråga. 48 NJA II 1943 s. 561. 49 Jfr Boman a.a. s. 64 som tolkar Gärde m.fl. s. 640 motsatsvis vilket inte heller är nödvändigt, även om det är mer naturligt än att tolka det citerade Lagrådsyttrandet motsatsvis. 50 Jfr Gärde m.fl. s. 640. Jfr även vad Gärde m.fl. säger överst på sidan rörande tredskodom mot käranden om att rätten kan, om tredskodom meddelas i ett framskridet skede av rättegången, ”taga hänsyn till bevisning och annat material, som må ha förebragts i målet”. Uttalandet kan förstås som att vanliga regler om införande av bevisning, m.m., gäller även för 44 kap. 8 § RB. Notera dock att förbudet för rätten att självmant inhämta ny utredning i dispositiva tvistemål tillkom efter Gärde m.fl.:s kommentar. 51 Gärde m.fl. s. 639. 52 Frågan hade nog aldrig kunnat ställas på sin spets då rätten inte kan ta upp frågan om resning självmant, jfr 58 kap. 4 § RB, Ekelöf, P. O., och Edelstam, H., Rättsmedlen, 12 uppl., Iustus 2008, s. 194–195 och Welamson, L., och Munck, J., Processen i hovrätt och Högsta domstolen. Rättegång VI, 5 uppl., Wolters Kluwer 2016, s. 214. 5 3 Se NJA II 1943 s. 449–450 vari talas om rättens möjligheter att ”fullständiga bevisningen”. Jfr SOU 2001:103 s. 263–264 och RH 2003:17. Det framgår dock av NJA 2006 s. 457 att det krävs mycket speciella förhållanden för att rätten ska vara skyldig att hämta in ny bevisning med stöd av 35 kap. 6 § RB. HD:s bedömning måste ses mot bakgrund av att det kontradiktoriska förfarandet är det huvudsakliga sättet för att säkerställa att domstolarnas avgöranden är materiellt riktiga, i vart fall såvitt gäller bevisningens fullständighet. Kontradiktionen kompletteras dock av hjälpmedel såsom domstolens materiella processledningsskyldighet. 54 Jfr RH 2003:17 i vilket åtgärden att kalla vittnet, som inte hade varit god processekonomi, inte i och för sig var otillåten enligt 35 kap. 6 § RB på grund av att den vore dålig processekonomi. 55 Se stycket ovan, samt SOU 2001:103 s. 262–264. Jfr prop. 2004/05:131 s. 154–155. 56 Jfr Ekelöf I s. 74–77. 57 Jfr Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000 s. 141–142 och Lindell a.a. s. 181. 58 Jfr Ekelöf I s. 76. 59 SOU 2001:103 s. 262–264 och prop. 2004/05:131 s. 154–155. 60 Ekelöf V s. 251. 6 1 Se även avsnitt 2 ovan. 62 Larsson, S., Om åberopande. Några kommentarer till en avhandling, SvJT 1967 s. 14. Jfr Olivecrona a.a. s. 180–181. 63 Boman a.a. s. 64–66. Uppfattningar har även framförts i Ekelöf V s. 253–254 och Lindell a.a. s. 85–86. 6 4 Boman a.a. s. 115. 65 Jfr Olivecrona a.a. s. 180–181. 66 Jfr Ekelöf V s. 253–254 och Lindell a.a. s. 85–86. 67 Se avsnitt 7.3. 68 Jfr Boman a.a. s. 68–69 och Andersson a.a. s. 236–237 om den s.k. informationsbördan för indispositiva moment. 69 Jfr prop. 2004/05:131 s. 231. 7 0 Se vidare Asp, P., Ulväng, M., och Jareborg, N., Kriminalrättens grunder, 2 uppl., Iustus 2013, s. 30–36 och Jareborg, N., Allmän kriminalförfattare, Iustus 2001, s. 45– 50. Jfr Lernestedt, C., Kriminalisering. Problem och principer, Iustus 2003, s. 15–16 och Agge, I., Straffrättens allmänna del. Föreläsningar. Första häftet, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1959, s. 5, 45–46, 50–54 samt Agge, I., Straffrättens allmänna del. Föreläsningar. Andra häftet, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1961, s. 197. 71 Jfr t.ex. NJA 2007 s. 413, NJA 2008 s. 861 och Boman a.a. s. 115. 72 Jfr t.ex. prop. 1989/90:85 s. 116 och Adlercreutz m.fl. s. 319. 73 Se och jfr SOU 1938:44 s. 383, Andersson a.a. s. 178–179 och Gärde m.fl. s. 483. 74 Victorin, A., och Hager, R., Allmän fastighetsrätt. Fastighetstillbehör, fastighetsköp, servitut, fastighetspant och sakrättsliga frågor, 7 uppl., Iustus 2015, s. 23. Jfr Adlercreutz m.fl. s. 75. 7 5 Jfr Boman a.a. s. 67–68. 76 Se Andersson a.a. s. 216–220. Jfr dock Sunnqvist a.a. s. 166. 77 Se, om informationsbördan, not 68 ovan. 78 Jfr NJA 1986 s. 205. Misstanken kan med andra ord uppkomma genom fakta som kan kallas domstolsnotoriska. 79 Som framgått ovan finns då goda argument för att reducera 17 kap. 3 § andra meningen RB. 80 Jfr resonemanget i Boman a.a. s. 69–70 som rör individualisering av avtal. 8 1 Prop. 1983/84:78 s. 43 och 76. 82 A.m. Westberg a.a. s. 92. 83 Se och jfr Kaukonen mot Finland, nr 24738/94, Kommissionens beslut den 8 december 1997, Decisions and Reports (DR) 91-A, p. 2 och Rolf Gustafson mot Sverige, 1 juli 1997, § 39, Reports of Judgments and Decisions 1997-IV.fotnot 11 · s. 278

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 2 ställen

Spel och osedliga avtal1 hänvisning

Torbjörn Ingvarsson · SvJT 2004 s. 739–758 · 1 ställe

Det framstår som rimligt att anta att ett avtal i strid med goda seder inte bör träffas av mer ingripande rättsföljder än avtal i strid med legala förbud, särskilt som reglerna delvis går i varandra. Läran om avtal i strid med legala förbud har behandlats vid flera tillfällen. Enligt den förhärskande meningen är det i första hand fyra hänsyn som måste vägas mot varandra när man i allmänhet vill ange rättsverkningarna av att ett legalt förbud överskridits. Dessa fyra är förbudets syfte, förbudets effektiva upprätthållande, vad som mellan parterna framstår som billigt och om god eller ond tro bör påverka rättsföljderna. Modellen utgör en pragmatisk lösning på de svåra problem som ofta är förknippade med att ett legalt förbud överskridits. Rättsfallet NJA 1997 s. 93 tjänar väl att illustrera svårigheterna. Vid en ombyggnation hade en underentreprenör hyrt in ett danskt företag för att utföra delar av arbetet. Den som faktiskt utförde arbetet och som dessutom var verkställande direktör var emellertid belagd med näringsförbud i Sverige. När det danskregistrerade företaget ville ha betalt för det utförda arbetet invände underentreprenören att detta inte kunde ske eftersom avtalet stred mot ett legalt förbud och därmed var ogiltigt. Vid sin bedömning huruvida uppdragsavtalet var giltigt uttalade HD följande: ”Huruvida ett avtal som strider mot lag är ogiltigt, trots att detta inte angivits i lagen, beror på om den lagregel som överträtts bygger på sådana hänsyn som gör att en ogiltighetspåföljd är påkallad. Detta får avgöras i varje uppkommande typfall, efter en analys av syftet med lagregeln, behovet av en ogiltighetspåföljd för att sanktionera den och de olika konsekvenser som en sådan påföljd kan medföra, t.ex. för godtroende medkontrahenter. I de fall där ogiltigheten motiveras av ett allmänt intresse skall den beaktas ex officio.” HD:s beskrivna modell innebär att varje avtal skall bedömas efter sin typ och inte som en enskildhet. I övrigt motsvarar de olika delarna i modellen i stort vad som tidigare antagits i doktrinen. I ett första steg har alltså domstolarna att bedöma huruvida en överträdelse av ett legalt förbud bör leda till avtalets ogiltighet. Härefter vidtar den andra delen i bedömningen, nämligen vilka effekter ogiltigheten bör leda till. I HD:s domskäl uttalas följande om rättsföljden av att avtalet i och för sig är ogiltigt: ”Att ett avtal är ogiltigt innebär inte med nödvändighet att det saknar rättsverkan. Regelmässigt gäller att avtalets efterföljd inte kan framtvingas på rättslig väg. Om emellertid prestation har skett i enlighet med ett avtal, som strider mot lag eller goda seder, saknar den presterande i vissa fall laglig rätt att kräva tillbaka det han utgivit, medan i andra fall en uppgörelse mellan parterna kan tillåtas ske, vilken också kan prövas i domstol.” I det aktuella fallet innebar denna ståndpunkt att det danska företagets talan inte borde ha avvisats och målet återförvisades därför till tingsrätten för materiell bedömning. 3.2 Rättspraxis om avtal i strid med goda seder Om man gör en genomgång av Högsta domstolens praxis sedan 1960, i avsikt att undersöka hur invändningar om att ett avtal stått i strid med goda seder har hanterats, visar det sig att invändningen andragits endast i ett fåtal fall. I växelmålet NJA 1968 s. 351 anfördes i ett sakkunnigutlåtande av Karlgren som stöd för växelinnehavarens anspråk att uttrycket ”uppsåtligen handlat till gäldenärens förfång” i 17 § VxL kunde tolkas i ljuset av bland annat regeln om avtal i strid med goda seder. Frågan kom emellertid aldrig att ställas på sin spets i fallet. Rättsfallet NJA 1972 s. 29 gällde villkor för överlåtelse av aktier. Enligt överlåtelseavtalet förbehöll sig överlåtaren för resten av sin livstid rösträtt för de överlåtna aktierna. Enligt avtalet skulle hela försäljningen vara förfallen om köparen bröt mot rösträttsförbehållet och köparen blev skyldig att, mot återfående av köpeskillingen, återställa aktierna. HD ansåg det inte stå i strid med goda seder att begränsa innehavarens rösträtt på detta sätt. I det välkända rättsfallet NJA 1977 s. 717 var rättsfrågan om en gåvoutfästelse kunde ogiltigförklaras eller jämkas. Fallet är så till vida överspelat att tvisten idag hade lösts med hjälp av den allmänna jämkningsregeln i 36 § AvtL. Den jämkning som skedde i fallet grundade sig på grunderna för 8 § SkbrL och inte på läran om avtal i strid med goda seder. I fallet NJA 1987 s. 167, som handlade om ett fastighetsköp där köpesumman i verkligheten var betydligt högre än den som angavs i köpehandlingen, ogiltigförklarades ett skuldebrev på den överskjutande penningsumman. Fallet är i första hand ett exempel på domstolars rätt att ange grunden för sitt domslut på annat sätt än vad parterna angivit, men kan uppfattas som ett exempel på bedömning av pacta turpia. I målet kopplades ogiltigförklaringen till det effektiva upprätthållandet av bestämmelsen i 4 kap. 1 § JB och inte till läran om avtal i strid med goda seder.Avtal i strid med goda seder · p. 4 · s. 751