Stycket

2.Läran om att spelskulder inte är civilrättsligt bindande är i gällande rätt inte knuten till något enskilt stadgande. Det kan därför finnas anledning att inledningsvis slå fast vad läran om att spelskulder är ogiltiga anses innebära: ”Spelskulder och fordringar som grundar sig på vadslagning är inte bindande för någon av parterna. Om en skuld som uppkommit genom spel eller vad har betalats, kan det erlagda inte krävas tillbaka. En talan som går ut på att någon skall betala en sådan skuld, betala ut en vinst eller att ett vederlag som utgivits skall återfås skall avvisas och inte prövas materiellt. Domstolens uppgift är endast att avgöra huruvida skulden grundar sig på spel eller vad.” Regeln motsvarar i stort vad som gäller i våra grannländers rättsordningar. För finsk civilrätts del är rättsläget detsamma som för svensk. I dansk rätt finns en regel kvar från Danske Lov enligt vilken ingen är skyldig att betala en skuld som uppkommit genom spel. Denna lagregel var också tidigare gällande i norsk rätt, men är numera upphävd. Regler med motsvarande innehåll finns numera i 12 § i lov nr 11 af den 22 Mai 1902 om den almindelige borgerlige Straffelovs Ikrafttræden (strl. ikrl.). 2.1 Huvudregeln om ogiltighet Rättsfallen i svensk praxis som direkt rör spelskulder eller vad är få. Frågan har dock indirekt avgjorts i fallet NJA 1989 s. 768. I domskälen formulerar HD regeln på följande sätt: ”Det är sedan gammalt erkänt att spelskulder inte kan drivas in på rättslig väg. Den som vunnit i spel har nämligen inte ansetts förtjänt av rättsordningens stöd för att tvinga förloraren att infria den skuld han ådragit sig genom spelet.” Regeln tas alltså för given fastän den saknar lagstöd och någon närmare motivering än att regeln är sedan gammalt erkänd ges inte. HD hade emellertid inte i detta fall anledning att gå närmare in på regeln, eftersom huvudproblemet i fallet var huruvida spelinsatser från ett spel som avbrutits kunde tas i mät.s. 740