Stycket

5.Men, det skall sägas, det finns situationer där frågan om lagtextens företräde ibland kan upplevas som mer problematisk, t.ex. i de fall där det ganska uppenbart är fråga om en miss i lagstiftningen. Om det är alldeles tydligt att lagtexten har fått ett icke tänkt innehåll, t.ex. därför att man missat en följdändring, flyttat om paragrafer eller stycken utan att ändra hänvisningar och liknande, ställs frågan verkligen på sin spets. Logik, systematik och sammanhang är ju också av betydelse. Men jag skulle vilja säga att lojaliteten mot lagtexten även i dessa fall är stor. Problematiken illustreras i RÅ 1999 not. 245. Frågan rörde återbetalning av mervärdesskatt. I det implementerade EGdirektiv som var aktuellt i målet var rätten till återbetalning knuten till kunder som var etablerade utanför EG. Enligt den svenska lagtexten förelåg rätt till återbetalning under förutsättning att kunden inte bedrev verksamhet inom EG. Detta medförde att rätt till återbetalning kom att omfatta tjänster som tillhandahölls privatpersoner inom EG eftersom dessa inte bedriver verksamhet. Kammarrätten uttalade: ”Lagregelns innebörd enligt ordalydelsen är klar. Det framgår inte av lagens övriga text att denna innebörd skulle vara orimlig. Det förhållandet att lagens förarbeten och det underliggande saksammanhanget talar mot denna innebörd kan med hänsyn till den skatterättsliga legalitetsprincipen inte föranleda åsidosättande av den klara lagregeln.” Riksskatteverket överklagade hos Regeringsrätten och anförde att bestämmelsen inte var så klar till sin ordalydelse och att tolkningen var orimlig och uppenbarligen inte avsedd om bestämmelsen lästes i sitt sammanhang, dvs. med beaktande av lagens övriga bestämmelser och de principer som låg till grund för lagens systematik. Regeringsrätten gjorde samma bedömning som kammarrätten. Domstolarna följde alltså lagtexten. Men det kan uppstå situationer där en tillämpning av författningens text blir orimlig. Se t.ex. RÅ 1997 ref. 39.s. 293