1.Det är för mig och säkert alla andra domare alldeles självklart att det är lagtexten som är den viktigaste rättskällan. Sture Bergström konstaterar att Regeringsrätten tillmäter förarbetsuttalanden i konkreta tilllämpningssituationer mindre vikt än tidigare och i stället tillerkänner lagtextens ordalydelse och allmänna syfte större betydelse. Om detta verkligen är ett nytt synsätt hälsar jag det med tillfredsställelse. Ett exempel på det nya synsättet är enligt artikeln ett av Norra-länkenmålen.s. 292
2.Norra-länken-målen var föremål för prövning när jag var ganska ny i Regeringsrätten. Jag deltog i flera av dem. Ett väckte särskild uppmärksamhet — det som avsåg Bellevueparken. Att just det avgörandet fick särskild uppmärksamhet beror naturligt nog på att Regeringsrätten upphävde regeringens beslut, vilket inte är så vanligt men händer då och då. Efter det avgörandet möttes jag mer än en gång av kommentarer av typen: ”Detta är väl ett genombrott. Nu har Regeringsrätten slagit fast att motivuttalanden inte skall tillmätas betydelse. Nu är det lagtexten som gäller.” Dessa uttalanden gjorde mig lite förvånad.s. 292
3.Målet (RÅ 1997 ref. 18) gällde regeringens beslut angående detaljplan för den del av Norra länken som berörde Bellevueparken, som är den park belägen på en udde i Brunnsviken norr om genomfartsleden Norrtull — Roslagstull och som ingår i nationalstadsparken. Det var fråga om rättsprövning, dvs. Regeringsrätten skulle ta ställning till om regeringens beslut stred mot någon rättsregel. Den rättsregel det handlade om var 3(cid:0)kap.(cid:0)7(cid:0)§ andra stycket i den då gällande lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Enligt den bestämmelsen fick inom en nationalstadspark, ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kunde ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadades. Lagens syfte var helt klart, nämligen att skydda det historiska landskapet och hindra att ett område med stora natur- och kulturvärden utsattes för en fortlöpande exploatering och fragmentisering. Den antagna detaljplanen innebar att man genom det parklandskap där anläggningar skulle få komma till stånd endast om det kunde ske utan intrång, skulle bygga en motorväg. Visserligen skulle den gå i en betongtunnel men på en sträcka av 100 meter inom parklandskapet skulle tunneln anläggas i ett öppet schakt från markytan och ett 30-tal träd skulle påverkas. Det framstod för Regeringsrätten som helt klart att detta innebar ett intrång i nationalstadsparkens parklandskap och naturmiljö och därför stred mot rättsregeln. Ställningstagandet påverkades inte av det förhållandet att regeringen i förarbetena till bestämmelsen hade uttalat att den bedömde att utbyggnaden av Norra länken borde kunna förenas med förslaget och att sådan förnyelse av infrastrukturen inom området borde vara möjlig att utföra som sammantaget medförde en förbättring av miljön inom nationalstadsparken eller som möjliggjorde en väsentlig förbättring för hälsa och miljö i fråga om en infrastrukturanläggning som berörde parken. Regeringsrätten konstaterade att lagtexten inte innehöll några sådana begränsningar och upphävde beslutet.s. 292
4.Jag har svårt att finna Regeringsrättens slutsats särskilt djärv.s. 293
5.Men, det skall sägas, det finns situationer där frågan om lagtextens företräde ibland kan upplevas som mer problematisk, t.ex. i de fall där det ganska uppenbart är fråga om en miss i lagstiftningen. Om det är alldeles tydligt att lagtexten har fått ett icke tänkt innehåll, t.ex. därför att man missat en följdändring, flyttat om paragrafer eller stycken utan att ändra hänvisningar och liknande, ställs frågan verkligen på sin spets. Logik, systematik och sammanhang är ju också av betydelse. Men jag skulle vilja säga att lojaliteten mot lagtexten även i dessa fall är stor. Problematiken illustreras i RÅ 1999 not. 245. Frågan rörde återbetalning av mervärdesskatt. I det implementerade EGdirektiv som var aktuellt i målet var rätten till återbetalning knuten till kunder som var etablerade utanför EG. Enligt den svenska lagtexten förelåg rätt till återbetalning under förutsättning att kunden inte bedrev verksamhet inom EG. Detta medförde att rätt till återbetalning kom att omfatta tjänster som tillhandahölls privatpersoner inom EG eftersom dessa inte bedriver verksamhet. Kammarrätten uttalade: ”Lagregelns innebörd enligt ordalydelsen är klar. Det framgår inte av lagens övriga text att denna innebörd skulle vara orimlig. Det förhållandet att lagens förarbeten och det underliggande saksammanhanget talar mot denna innebörd kan med hänsyn till den skatterättsliga legalitetsprincipen inte föranleda åsidosättande av den klara lagregeln.” Riksskatteverket överklagade hos Regeringsrätten och anförde att bestämmelsen inte var så klar till sin ordalydelse och att tolkningen var orimlig och uppenbarligen inte avsedd om bestämmelsen lästes i sitt sammanhang, dvs. med beaktande av lagens övriga bestämmelser och de principer som låg till grund för lagens systematik. Regeringsrätten gjorde samma bedömning som kammarrätten. Domstolarna följde alltså lagtexten. Men det kan uppstå situationer där en tillämpning av författningens text blir orimlig. Se t.ex. RÅ 1997 ref. 39.s. 293