Stycket

42.I NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet II, var frågan huruvida samma formuleringar i 1981 års kollektivavtal kunde ge även den anställde upphovsmannen en självständig rätt till ersättning av en intrångsgörare, trots att arbetsgivaren enligt vad domstolarna tidigare kommit fram till, förvärvat en exklusiv rätt. Högsta domstolen fann att i situationer ”av detta slag” måste den anställde medarbetaren ha en självständig rätt till ersättning av intrångsgöraren för ekonomisk skada. Domen har således sitt intresse närmast såtillvida som den ger belägg för att en upphovsmans rätt till ersättning föreligger även i de fall då intrång skett i en förfoganderätt som han dessförinnan exklusivt upplåtit på annan. 8.4E(cid:0)(cid:0)rsättning för ren förmögenhetsskada; analogier med upphovsrättslagen? I fallet NJA 2000 s. 325, Piratkort, hade två personer sålt åttiofem s.k. piratkort som gett köparna tillgång till kodade TV-kanaler. Försäljningen utgjorde brott genom att strida mot lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning. Denna lag innehöll ingen särskild skadeståndsregel. ViaSat och Canal Digital var målsägande i brottmålet och begärde ersättning för förlorade intäkter av sådana abonnemangsavtal med enskilda personer som de kunde anses ha förlorat genom försäljningen av piratkort. Föredragande RevSekr:n fann till följd av att det är svårt att föra full bevisning om skadans storlek att densamma skulle uppskattas i analogi med 54 § URL och därvid borde beräknas till vad som motsvarar skäligt vederlag för utnyttjandet av verk som omfattas av URL. Emellertid underströk Högsta domstolen att fråga var om ren förmögenhetsskada som vållats genom brott mot avkodningslagen och att den därmed skulle ersättas enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207). Ersättningen skulle därför syfta till att försätta bolagen i samma ekonomiska situation som om brottet inte begåtts. Det fick härvid antas att inte alla personer som köpt piratkort skulle ha tecknat abonnemang med bolagen om de inte haft tillgång till korten. Skadan uppskattades med stöd av 35 kap. 5 § RB till de belopp som kunde anses skäliga (80(cid:0)000 kr till ViaSat, 100(cid:0)000 kr till Canal Digital). Enligt 5 § av den numera gällande lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning stadgas dock att ersättning skall utgå för den tjänst som gjorts tillgänglig genom den brottsliga gärningen samt för den ytterligare ekonomiska skada som gärningen medfört. Grunden för ersättning enligt 1993 års lag var således delvis en annan än enligt 2000 års lag. 8.5A(cid:0)(cid:0)nställdas ersättningsansvar enligt 54 § URL I rättsfallet NJA 1986 s. 702, Demonstrationsmusik, tog Högsta domstolen ställning till frågan om en anställd i ett företag kunde åläggas skyldighet att personligen utge ersättning enligt 54 § URL på grund av intrång som skett i företagets verksamhet. Den anställde var också styrelseledamot och firmatecknare i företaget. Såvitt avsåg skyldighet att utge vederlag enligt 54 § första stycket URL uttalade Högsta domstolen att skyldigheten fick anses åvila den för vars räkning verket utnyttjas. Den anställde kunde därför inte åläggas att utge ersättning för utnyttjandet med stöd av den regeln.s. 188