1.piratkopiering i stor omfattning av spel- och datorprogram gjorde den tilltalade gällande att brott skett i betydligt mindre omfattning än enligt åklagarens gärningsbeskrivning, eftersom åtskilliga av programmen varit så kallad freeware eller shareware och som påstods förekomma inom en ”public domain”. Svea Hovrätt fann dock att det inte framkommit att upphovsrättsinnehavarna, genom att programmen fanns tillgängliga på angivet sätt, skulle ha avstått från sin upphovsrätt eller medgett andras kommersiella utnyttjande av dem. Detta skulle även gälla s.k. demoversioner av datorprogram.s. 168
2.Göta hovrätts dom 1999-10-04, Mål nr B 974/98, Bootlegskivor. Skivhandlare borde ha undersökt huruvida hans förvärv av skivor hade avseende på tillåtna eller otillåtna exemplar. Hans undersökningsplikt härvidlag (se nedan avsnitt 3.1.6) ansågs också ha betydelse för vad man kunde ha anledning att förvänta sig angående berörda upphovsmäns eventuella samtycke. I fallet fick det anses klarlagt att upphovsmännen — vilka de än kunde vara, uppgifter saknades härvidlag — inte hade lämnat sitt tillstånd till distribution av skivorna. 3.5R(cid:0)(cid:0)ätt att beivra intrång efter överlåtelse av exklusiv rätt NJA 1987 s. 266, Journalistavtalet I. Tolkningen av 1980 års kollektivavtal mellan Svenska Journalistförbundet och Tidningsutgivarna gav vid handen att tidningsarbetsgivaren, oberoende av en artikels författare, är berättigad att beivra intrång som sker genom att tidningsmaterial utnyttjas av annan utan att överlåtelse skett. I fallet hade berörd journalist redan fått ersättning för det olovliga utnyttjandet av intrångsgöraren, vilket inte inverkade negativt på arbetsgivarens möjlighet att påtala intrånget och för sin del begära ersättning. NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet II, hänförde sig till samma kollektivavtal, varvid journalisten gjorde gällande att även en artikels författare hade en självständig rätt att beivra sådant intrång i upphovsrätten, och detta även efter det att en exklusiv överlåtelse skett. Högsta domstolen noterade att även om tidningsföretaget/arbetsgivaren förfogade ekonomiskt över det journalistiska materialet så innebar detta inte att journalisten i fråga saknade ekonomiskt intresse såvida utnyttjade skedde utan tillstånd. En journalist hade som upphovsman, oavsett tidigare exklusiv överlåtelse, talerätt avseende intrånget. Jfr nedan under avsnitt 8.3. 3.6U(cid:0)(cid:0)ndersökningsplikt för yrkesmässig handlare NJA 1995 s. 164, Stickad Tunika. För en yrkesmässig handlare, liksom för var och en som saluför produkter som kan vara upphovsrättsligt skyddade, måste det anses föreligga en undersökningsplikt beträffande under vilka omständigheter de alster tillkommit som handlaren köper in och därefter saluför. Vid inköp från en etablerad och välkänd leverantör får undersökningsplikten dock anses mera uttunnad än om inköp sker från framställare som kan misstänkas för att vara benägna att tillhandahålla plagiat. Detta avgörande tar härvidlag främst sikte på det subjektiva rekvisitet.s. 169
3.Göta Hovrätts dom 1999-10-04, Mål nr B 974/98, Bootlegskivor. Inte rimligt att laborera med en uttunnad undersökningsplikt för en skivhandlare som inköpt skivor vid mässor och liknande, där inköp kan ske från framställare som kan misstänkas för att inte vara främmande för att saluföra otillåtna inspelningar eller hos ”förläggare” hos vilka ”inte heller något egentligt nyskapande förekommer”. 3.7O(cid:0)(cid:0)rganisation som företräder ett flertal upphovsmän Enligt reglerna om avtalslicens i URL förutsätter deras tillämpning att avtal träffats med en organisation som företräder ”ett flertal upphovsmän på området”, 26 i § 1 st. URL. En sådan bestämmelse finns också i 26 j § 4 st. URL om den s.k. följerätten, droit de suite; en på angivet sätt representativ organisation har rätt att kräva in ersättning för vidareförsäljning av exemplar av konstverk och skyldighet att vidarebefordra medlen till de ersättningsberättigade. I NJA 2000 s. 445, Behörig organisation, uppkom frågan om fler än en organisation kunde vara på angivet sätt representativ för upphovsmännen på området. Några bestämda slutsatser kunde inte dras av lagens förarbeten, frågan behandlades inte uttryckligen, varför Högsta domstolen torde ha sökt stöd främst i uppfattningen att denna och liknande kollektivt ordnade verksamheter på upphovsrättsområdet inte borde monopoliseras och att upphovsmännen, vilkas intressen bestämmelserna ytterst ville tillgodose, skulle vinna på viss konkurrens mellan representativa organisationer. Domstolen hänvisade härvidlag till att regeringen och riksdagen i ett lagstiftningsärende om kassettersättning funnit att en motsvarande inkasseringsverksamhet inte borde monopoliseras. Flera representativa organisationer kunde sålunda åberopa sig på 26 j § URL för att därmed ha rätt och skyldighet att kräva in ersättningarna. 3.8N(cid:0)(cid:0)ödvändig processgemenskap? Svea hovrätts dom 1990-12-21, T 869/90, ST 40, Gemensam upphovsrätt. Genom förlagsavtal hade de två författarna till en bok upplåtit utgivningsrätten till ett förlag. Sedan förlaget underlåtit att utge ny upplaga av verket väckte en av författarna talan mot förlaget med begäran om skadestånd för utebliven utgivning. Hovrätten konstaterade att utövandet av upphovsrätten till boken eller hävdande av rättigheter enligt avtalet endast tillkommer författarna gemensamt. Endast när fråga var om intrång i upphovsrätten kunde författarna enligt 6 § URL beivra intrånget var för sig. Talan i målet hade inte avseende på intrång i upphovsrätt. Det förelåg därför s.k. nödvändig processgemenskap. Talan avvisades därför av hovrätten. Författarens begäran om prövningstillstånd medgavs ej av Högsta domstolen genom dess beslut 1990-12-21. 4.O(cid:0)(cid:0)tillåtna förfoganden 4.1E(cid:0)(cid:0)xemplarframställning NJA 1981 s. 313, Två herrars tjänare. Kunde en fotobild som användes på ett skivomslag anses utgöra ett exemplar av en del av det motiv som förekom på fotobilden, nämligen en såsom konstnärligt verk skyddad teaterdekor (jfr ovan under avsnitt 2.4.1)? Högsta domstolen hänvisade till motivuttalanden om att såvida ett konstverk utgör bakgrund eller eljest ingår som en oväsentlig del i en bild så kunde det inte anses föreligga något exemplar av det verket när det sålunda framträder i bilden i fråga. Filmning eller fotografering av en interiör, i vilken ingår konstverk, kunde därför i regel ske utan upphovsmännens tillstånd — NJA II, 1961 s. 53. I detta fall var det visserligen de i scenografin placerade personerna som dominerade bilden, men scenografin var inte reducerad till en sådan för fotobildens helhetsintryck ovidkommande bakgrund som uteslöt intrång i upphovsrätt.s. 169
4.NJA 1996 s. 79, BBS. Högsta domstolen påpekade att det, allmänt sett, förhöll sig så att en olovlig överföring till en BBS (upload) av ett skyddat datorprogram innebär en olovlig kopiering, dvs. ett framställande av exemplar, och att på motsvarande sätt en “vidareöverföring av ett sådant program (download) från BBS:en till en annan ansluten dator innefattar ett upphovsrättsintrång”.s. 171
5.Svea hovrätts dom 1997-11-28, DT 17, T 1534/96, Skriet. Fråga huruvida ett fotografi var ett exemplar av Edvard Munchs målning ”Skriet”. Fotografiet återgav en uppblåsbar vinyldocka som i sin tur formgivits med målningen som förebild. Hovrätten fann att fotografiet, vilket således hade vinyldockan som motiv, utgjorde exemplarframställning av Muncks målning.s. 171
6.Stockholms tingsrätts dom 1998-09-14, Mål nr T 7-866-96, Scientologibibeln. Ett skyddat litterärt verk hade inlagts på en hemsida. Härvid hade verket först framställts i en hårddisk och sedan överförts till en server, varefter verket i fråga hade raderats från hårddisken. Med dessa åtgärder hade framställts exemplar av verket ifråga, något som hade fordrat upphovsmannens medgivande. Jfr Svea hovrätts dom 2001-03-09 i samma mål.s. 171
7.AD dom 135/93, Journalistavtalet III. Tolkning av viss bestämmelse i 1980 års kollektivavtal för anställda journalister om huruvida ett företag där medarbetaren är anställd äger rätt att publicera av medarbetaren framtaget text- eller bildmaterial inte bara i den tidning där journalisten har sin anställning utan i varje tidning som det arbetsgivande företaget ger ut. AD fann att så var fallet. 4.2T(cid:0)(cid:0)illgängliggörande för allmänheten Stockholms tingsrätts dom 2002-04-19, Mål nr T 10704-98, ALIS ./. Svenska Dagbladet. Journalistiska alster hade överförts från datorer hos vissa tidningsföretag till den elektroniska textdatabasen Mediearkivet, där verken hade fixerats på en hårddisk. Detta förfogande ansågs dels utgöra en exemplarframställning i upphovsrättslig mening dels ett tillgängliggörande för allmänheten. Beträffande det sistnämnda förfogandet kom domstolarna till denna slutsats på den grund att det var möjligt för en allmänhet, nämligen Mediearkivets kunder, att genom Internet få tillgång till verken via en bildskärm på kundens egen dator. Dessa verk, vilka sålunda fixerats i Mediearkivets databas, gjordes därmed tillgängliga för allmänheten, något som principiellt låg inom den ensamrätt som tillkom upphovsmännen till artiklarna.s. 171
8.Vid överprövning av målet var ostridigt mellan parterna att mångfaldigande respektive tillgängliggörande för allmänheten ägt rum, varför målet då kom att främst röra huruvida uppdragsgivande tidningsföretag ägde förfoga över verken i de specifika hänseendena; Svea Hovrätt, dom 2002-12-10, DT 103, Mål nr T 820-02, ALIS ./. Svenska Dagbladet. Se nedan avsnitt 7.3. 4.3O(cid:0)(cid:0)ffentligt framförande Begreppet offentligt framförande har många gånger prövats i domstolarna. Likväl fick det ganska klara konturer i motivuttalandena, bl.a. såtillvida som föredragande statsrådet angav att utgångspunkten var att åt upphovsmannen borde förbehållas rätt att ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av ett verk som hade praktisk betydelse. Lagen byggde därför på ett vidare offentlighetsbegrepp än det som förekom i andra författningar. Enligt första lagutskottet fick det upphovsrättsliga offentlighetsbegreppet ytterst fastställas med hänsyn till förhållandena inom detta rättsområde, varvid riktpunkten borde vara att upphovsmannens rätt borde omfatta alla framföranden som inte ägde rum inför helt slutna kretsar. Bl.a. till dessa uttalanden har domstolarna tämligen genomgående hänvisat i nedan angivna fall.s. 172
9.NJA 1980 s. 123, Mornington. I 115 rum på Hotellet Mornington fanns till gästernas förfogande en radioapparat ansluten till en centralantennanläggning i hotellet. Dessutom fanns i varje rum en TVapparat som inte var ansluten till någon central anläggning, men som kunde användas av den enskilde hotellgästen. Högsta domstolen fann att hotellet åstadkom offentligt framförande såväl via de centralanslutna radioapparaterna som via TV-mottagarna. Högsta domstolen påpekade att båda slagen av mottagare ingick i den inredning och service som i hotellets rörelse erbjöds i gästrummen och hänvisade bl.a. till Autorrättskommitténs uttalande att det var utan betydelse i sammanhanget om framförandet skedde för en närvarande publik eller om förmedling skedde med hjälp av tekniska anordningar. Det fanns därför ingen anledning att från varandra skilja framförande via radioapparat eller TV-mottagare.s. 172
10.NJA 1986 s. 702, Demonstrationsmusik. Fråga om uppspelning av musik vid demonstration för en enskild kund av musikapparatur till försäljning i en butik kunde anses som offentligt framförande av musiken. Hovrätten fäste sig vid att butikens lokaler varit öppna för allmänheten och att musiken visserligen framförts för särskild kunds räkning men utan att särskilda åtgärder vidtagits i syfte att begränsa möjligheterna för andra kunder att ta del av verket; ett på så vis öppet framförande, men inför en till antalet begränsad krets av personer, skulle anses ha skett offentligt i upphovsrättslig mening. Lika med hovrätten fann Högsta domstolen att demonstration av apparaturen innefattade offentligt framförande.s. 172
11.NJA 1988 s. 715, Södermanlands landsting. Så kallad kuddradio förmedlades till patienter och omsorgstagare på ett sjukhus och var härvid förbehållen dem som vid tillfället i fråga undergått sluten vård. Denna var tillgänglig för var och en som var i behov därav. En sådan grupp framstod, enligt Högsta domstolens mening, som ”heterogen, växlande och tillfällig samt utan inbördes samband”, varför den inte kunde anses sluten i lagens mening.s. 173
12.NJA 2000 s. 292, MP3-länkar. En pojke hade på sin hemsida anordnat hypertextlänkar till musikfiler i MP3-format som fanns lagrade på annat håll på Internet. Såvida en besökare på denna hemsida klickade på en länk förflyttades vederbörande omedelbart till en musikfil varvid filen därmed blev tillgänglig för överföring direkt till besökarens egen dator. Åtgärderna att åstadkomma länkningen skulle betecknas som offentligt framförande av musikfilerna. Att hänföra dem till annan form av tillgängliggörande för allmänheten kunde i vart fall med hänsyn till den inom straffrätten rådande legalitetsprincipen inte komma i fråga.s. 173
13.NJA 1976 s. 95, Skönstaholm. Skillnaden mellan det upphovsrättsliga allmänhetsbegreppet och detsamma i annan lagstiftning demonstreras i detta fall. En förening av de boende inom ett radhusområde hade anordnat lokala TV-sändningar över områdets centralantenn. Samtliga 150 hushåll inom området kunde motta signalerna, men signalerna nådde inte utanför området. Sändningarna ansågs ej ämnade för allmänheten och var därför inte att hänföra till rundradiosändning enligt 1 § radiolagen (1966:755). Högsta domstolens motivering ger ett relativt tidigt belägg för antagandet att begreppet ”allmänheten” är annorlunda anlagt i det radiorättsliga sammanhanget än i det upphovsrättsliga. Enligt den dåmera gällande radiolagen skulle sålunda en sluten grupp föreligga så snart det är fråga om en persongrupp som är avgränsad på ett utifrån iakttagbart sätt, exempelvis personer som är samtidigt närvarande på en viss plats, såsom kunderna i ett varuhus eller publiken vid en idrottstävling. Dylika grupper skulle däremot uppfattas som en allmänhet med upphovsrättslig terminologi. 4.4F(cid:0)(cid:0)ramförande inför större sluten krets i förvärvsverksamhet NJA 1988 s. 715, Södermanlands landsting. I detta mål prövades även om framföranden i slutna personalutrymmen vid ett sjukhus kunde anses falla under kompletteringsregeln i 2 § 3 st. sista meningen URL, nämligen huruvida framföranden av musik skedde inför en ”större sluten krets” och som var anordnad ”i förvärvsverksamhet”. Den verksamhet som bedrevs vid landstingets sjukhus ansågs inte kunna betecknas som förvärvsverksamhet i företagsekonomisk mening, men det var likväl tillräckligt att i verksamheten ingick inslag av ”ekonomisk verksamhet”, här bl.a. med avseende på byggnader, material och löner. Den springande punkten skulle sålunda vara att en verksamhet har starka inslag som kännetecknar näringsverksamhet. Eftersom utrymmena hos landstinget även samlade ”större” grupper av individer fanns inte sakliga skäl att särhålla denna landstingsfinansierade verksamhet från t.ex. framföranden i slutna personalutrymmen i industrilokaler — de senare har av gammalt uppfattats som omfattade av kompletteringsregeln. 4.5S(cid:0)(cid:0)pridning NJA 2000 s. 292, MP3-filer. Högsta domstolen konstaterar att det av förarbetena till URL framgår, att med spridning i upphovsrättslagens mening avses spridning av verk i form av ett fysiskt exemplar, något som också fick anses framgå av lagtexten. Svensk rätt hade härvidlag stöd av WIPO Copyright Treaty, antaget den 20 december 1996, och i det då föreliggande förslaget till Infosocdirektiv.s. 173
14.I Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1983-05-26, DB 2115, B 217/82, Andarve, befanns bl.a. att bytesverksamhet med videokassetter utgjorde otillåten spridning av de ifrågavarande filmerna. Den tilltalade hade därtill även gjort sig skyldig till grov varusmuggling vid införande av kassetterna till Sverige. Jfr Stockholms tingsrätts dom 1984-0612, DB 554, Mål nr B 584/83, om uthyrning av videofilm såsom intrång i spridningsrätten. 4.6K(cid:0)(cid:0)onsumtion av spridningsrätt NJA 2000 s. 580, Nintendo. Enligt 19 § URL konsumeras spridningsrätten när ett exemplar av litterärt eller musikaliskt verk eller ett konstverk överlåtits, dock att uthyrning ej får ske av någon typ av verksexemplar utan rättsinnehavarens medgivande. Fråga var om gärningsmannen bedrivit en med uthyrning jämförlig rättshandling med avseende på datorprogram. Högsta domstolen hänvisar till hovrättens bedömning, nämligen att uthyrningsrätten skall omfatta handlingar som till sina verkningar är jämförliga med uthyrning. Sådana rättshandlingar kan vara försäljningar med någon form av återköpsklausul, rättshandlingar där direkt eller indirekt vederlag erläggs för möjligheten att disponera ett exemplar. Även bytesverksamhet i organiserade former skulle anses jämförliga med uthyrning. Endast sådana handlingar där äganderätten definitivt övergår till förvärvaren omfattas ej av uthyrningsrätten.s. 174
15.Såvida ifrågavarande videospel hade ansetts utgöra filmverk, inte enbart datorprogram, så hade någon som helst konsumtion ej skett av spridningsrätten genom överlåtelse av exemplar, konstaterar hovrätten. Högsta domstolen tar inte direkt ställning till denna konsumtionsproblematik, eftersom man inte ansåg att videospelen utgjorde film, men Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller i dom 1997-10-14, Mål nr B 305-96, att konsumtionsprincipen inte gäller för spridning av lovligen utgivna filmverk, varför sådana verksexemplar inte får spridas vidare till annan utan upphovsmannens tillstånd, vare sig i form av vidareförsäljning, uthyrning eller utlåning — spridningsrätten är ”helt oinskränkt” för exemplar av filmverk.s. 175
16.Till dessa konstateranden av hovrätten måste dock fogas att i vart fall vidareförsäljning av inom EES-området lovligen överlåtna filmverk måste kunna ske i en transnationell trafik inom området. Sålunda fann Hovrätten för Västra Sverige i beslut 1994-09-26, Ö 1452/94, Parallellimporterade filmkassetter, att i England inköpta videokassetter hade inneburit konsumtion av den spridningsrätt som tillkommit den engelske upphovsmannen, varför import av kassetterna till Sverige inte innefattade något brott mot upphovsrätten. Då som nu uttryckte inte URL någon form av konsumtion av upphovsrätt till exemplar av filmverk, men enligt hovrätten fick det anses klarlagt att en tillämpning av upphovsrättslagen i förevarande mål skulle strida mot EES-avtalet (av vilket Sverige dåmera var bundet) och härvidlag utgöra en otillåten handelsbegränsning enligt EG-rätten. 5.I(cid:0)(cid:0)deell rätt 5.1N(cid:0)(cid:0)amnangivelse I fallet NJA 1993 s. 263, Uppsala stadshus, hade ett arkitektkontor inför en planerad ombyggnad fått om hand ritningar som utförts av andra arkitekter. Arkitektkontoret hade härvid från såväl s.k. relationsritningar som förslagsritningar avlägsnat ursprungliga stämplar med namnteckningar som angav upphovsmännen och hade i stället satt dit sin egen stämpel. Högsta domstolen konstaterar att byggnadsritningar regelmässigt innehåller upphovsmannabeteckningar. Arkitektkontorets förfarande stod därför i strid med 3 § 1 st. URL och dess krav på namnangivelse i enlighet med god sed. Högsta domstolen fäste varken avseende vid arkitektkontorets invändning att de ursprungliga upphovsmännen faktiskt fanns angivna på första sidan av ritningssamlingen eller att det inte hade varit korrekt att låta namnen eljest stå kvar i själva ritningarna, eftersom arkitektkontoret hade gjort vissa ändringar beträffande vilka det inte framgick vem som hade utfört dem.s. 175
17.I NJA 1996 s. 354, Stadens löjtnant, fick de principer som i vart fall antyds i det ovan angivna fallet NJA 1993 s. 263 ett mer distinkt uttryck. Inför Högsta domstolen var frågan huruvida skyldighet skulle anses föreligga för Sveriges Television att i en TV-utsändning namnge upphovsmannen (Torgny B) till ett musikstycke som framfördes av en ensemble i programmet Kulturjournalen. Programmet innehöll korta reportage från olika kulturscener och under ett knappt sju minuter långt inslag om Riksteaterns uppsättning av en pjäs om Gustav Fröding framfördes Frödings text ”Stadens löjtnant” i tonsättning av Torgny B, vilken således inte namngavs vid detta tillfälle. I programmets avannonsering angavs däremot ett stort antal namn på andra personer som haft olika funktioner under programmets tillkomst och sändning. (I underrätterna prövades flera fall av underlåten namnangivelse i en rad TV-program).s. 176
18.Grundfrågan kretsade kring innebörden av vad god sed skulle anses innebära enligt 3 § 1 st. URL. Någon oinskränkt rätt för upphovsmannen att få sitt namn angivet när hans verk görs tillgängligt för allmänheten kunde det inte vara fråga om. Högsta domstolen tog lagmotiven till utgångspunkt för att bestämmelsen dels skulle sanktionera en rådande sedvänja dels främja en sedvanebildning på områden där en god sed ännu inte stadgat sig. Ytterst skulle det därför ankomma på domstol att bestämma vad god sed skall anses vara. Domstolen knöt an till ett avtal mellan STIM och SVT i vilket SVT förbundit sig att ange upphovsmannens namn om det inte av programtekniska eller konstnärliga skäl är uppenbart omöjligt eller olämpligt. Vidare framhölls vikten just för tonsättare av att bli namngivna när deras verk görs tillgängliga för allmänheten. Eftersom namnuppgift ansågs lätt ha kunnat lämnas i detta sammanhang, inför, under eller direkt efter programmet, och som några programtekniska eller andra skäl inte gärna kunde anses lägga hinder i vägen, fick SVT anses ha brutit mot god sed genom att inte ange Torgny B:s namn.s. 176
19.Slutsatsen av domen får sägas vara att en upphovsmans namn alltid skall anges i anslutning till offentlig användning av hans verk, såvida inte betydande tekniska eller konstnärliga skäl talar däremot. Av domen framgår även att regeln inte bara har ett ideellt innehåll utan även ofta kan vara av ekonomisk betydelse för upphovsmannen genom att angivandet av hans namn spelar stor roll för hans renommé. Domstolens tolkning av regeln om namnangivelse skall också ses i ljuset av att utvecklingen efter tillkomsten av URL gått i riktning mot en förstärkning av skyddet för upphovsmännen. Se även NJA 1974 s. 94, Rudlings affischer.s. 176
20.I NJA 1985 s. 807, Nowolin, gjorde en journalist gällande att det var en ideellrättslig kränkning att hennes namn faktiskt angavs när kopior av hennes artikel olovligen hade sänts ut för reklamändamål. Journalisten ville vid prövningen i hovrätten tillämpa URL i analogi med 1 § i lagen om namn och bild i reklam, eftersom tankegångarna bakom den lagen bygger på att det innebär en kränkning att utnyttja annans namn i reklamsammanhang. HovR:n, liksom Högsta domstolen, prövade dock bara fallet enligt 3 § 2 st. URL (förutom enligt 2 § URL). Ingen av domstolarna fann att utnyttjandet i något hänseende innefattade åtgärder i strid mot journalistens ideella rätt.s. 177
21.NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet. En kort tidningsartikel hade publicerats utan tillstånd i en konkurrerande tidning, varvid upphovsmannens namn inte angavs. Då det ej visats i målet att det var praxis att upphovsmannen anges vid publicering av en artikel som har överlåtits, kunde någon kränkning av journalistens rätt enligt 3 § 1 st. URL inte anses ha skett genom underlåtenheten att ange denne som upphovsman.s. 177
22.Svea hovrätts dom 2001-01-10, Mål nr FT 3622-99. Kompositören till inspelad musik som ackompanjerade en utställning vid Historiska museet i Stockholm borde genom en skylt ha angivits som upphovsman i anslutning till utställningsmaterialet. En sådan skylt kom först en vecka efter utställningens premiär att appliceras, något som skulle läggas museet till last som oaktsamt och som gav kompositören rätt till ersättning för brott mot namnangivelserätten. 5.2R(cid:0)(cid:0)espekträtt NJA 1979 s. 352, Max Walters. En konstnär hade på serigrafisk väg gjort avtryck i form av korta kommentarer, fingerade tryckerianvisningar, en stämpel m.m. på ytan av reproducerade färgbilder som skapats och utgivits i stor upplaga av Max Walter Svanberg. Vid bedömning av frågan om de vidtagna åtgärderna kränkt Svanbergs konstnärliga anseende eller egenart skulle en såvitt möjligt objektiv måttstock anläggas enligt Hovrätten över Skåne och Blekinge i dom 1974-12-18. Förefintligheten av sådana konstnärliga strömningar som konceptkonst och metakonst, som utnyttjar ett välkänt konstverk som utgångspunkt och underlag för ett annat/eget arbete, skulle anses ha ett ej oväsentligt inflytande på bedömningen av vad som enligt en objektiv måttstock kunde anses kränkande. Vidare underströk hovrätten att det påtryckta täckte endast en mindre del av reproduktionens yta, varför det gick att klart särskilja detta från det ursprungliga verket. Någon ändring i eller påverkan på de konstnärligt bärande elementen i Svanbergs verk kunde därför inte anses ha skett — verkets konstnärliga integritet hade inte angripits, varför åtgärderna inte stred mot 3 § 2 st. URL. Högsta domstolen fastställde hovrättens domslut på de skäl som hovrätten anfört såvitt gällde frågan om åtgärderna kränkt Svanbergs konstnärliga anseende eller egenart. Jfr Svea Hovrätt dom 1995-06-01, RH 1995:59, Matisse, där en tidnings användning av en utställningsaffisch som dekoration vid heminredning ansågs kränkande.s. 177
23.I målet prövades aldrig tillämpligheten av bestämmelserna i nuvarande 11 § URL, vilka dåmera förekom likalydande i 26 §, om att verk som återges offentligt med stöd av någon inskränkande bestämmelse i 2 kap. URL inte får ändras i större utsträckning än användningen kräver. Detta i förhållande till det i 3 § 2 st. URL utsträckta ändringsskyddet kunde sålunda ha åberopats i ett dispositivt tvistemål som det förevarande och i så fall möjligen ha lett till ett annat resultat.s. 178
24.NJA 1993 s. 263, Uppsala stadshus. Några arkitekter hade vid upprättande av ett förslag till ombyggnad av Uppsala stadshus, vilket var att uppfatta som ett byggnadsverk, använt sig av vissa av andra arkitekter utarbetade ritningar avseende stadshuset. Dessa sålunda i viss mening ändrade förslagsritningar ”måste till en del anses kränkande” för upphovsmännen bakom de tidigare upprättade ritningarna, enligt vad en majoritet inom Högsta domstolens kunde finna. Det kan noteras att enligt 13 § URL görs en inskränkning i upphovsmannens ideella rätt till byggnadsverk genom att ägaren till en byggnad får fritt ändra densamma. Denna frihet gäller följaktligen inte ritningar som återger byggnaden i fråga.s. 178
25.NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet II. En anställd journalists artikel hade efter publicering hos arbetsgivaren olovligt publicerats även i en dagstidning som utgavs av ett konkurrerande tidningsföretag. Journalisten framställde krav på ideell ersättning bl.a. på den grund att publiceringen utsatte honom för misstanken att han i strid mot sina plikter gentemot det företag i vilket han var anställd skulle bedriva konkurrerande verksamhet med arbetsgivaren, således genom att ha medverkat till den olovliga publiceringen. Högsta domstolen fann dock att journalistens litterära anseende inte kunde anses ha kränkts genom publiceringen. Han var däremot berättigad till ersättning för den olovliga publiceringen som sådan. Mer om detta fall ovan i avsnitt 3.5 och 5.1 och nedan i avsnitt 8.3. 5.3Å(cid:0)(cid:0)tergivning i reklam NJA 1985 s. 807, Nowolin. En tidningsartikel hade av madrasstillverkaren Nowolin kopierats i ett trettiotal exemplar och skickats till olika huvudmän för den allmänna sjukvården. Kopiorna hade härvid försetts med ett handskrivet tillägg som angav att artikeln inte gällde Nowolins produkter. Denna spridning ansågs av Högsta domstolen utgöra ett led i marknadsföringen av Nowolins produkter. Högsta domstolen noterade att det inte förekom någon omständighet som kunde ha ingett läsarna föreställningen att Nowolin skulle ha haft något inflytande över artikelns innehåll. Vidare framgick klart att tillägget var tillkommet utan journalistens medverkan. Med hänsyn till det samlade budskapets innehåll och övriga omständigheter kunde användningen av artikeln knappast vara ägnad att verka nedsättande för journalisten. På grund härav skulle artikeln inte anses ha spritts i ett sammanhang som var kränkande för journalistens litterära anseende eller egenart. Inte heller på annat sätt kunde Nowolins olovliga utnyttjande av artikeln anses ha tillfogat journalisten lidande eller annat förfång som berättigade till ideell ersättning. 5.4R(cid:0)(cid:0)eklamavbrott i TV som otillåten återgivning av verk Genom ändrade regler per den 1 april 2002 (SFS 2002:116) i radiooch TV-lagen (1996:844) om annonser i TV-sändningar sägs i 7 kap. 7 § att annonser får avbryta ett program om ”det sker på sådant sätt att — med hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningslängd och karaktär — varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks”. Genom en ny 7 a § infördes också bestämmelsen att för spelfilmer och filmer som är gjorda för TV — med vissa undantag — får annonser sändas om sändningstiden överstiger 45 minuter, varvid annonser får sändas en gång för varje hel period om 45 minuter.s. 178
26.Granskningsnämnden för radio och TV fann i beslut 2002-09-18 att det vid visning i TV4 av Vilgot Sjömans långfilm Alfred liksom Claes Erikssons långfilm Hajen som visste för mycket fanns förutsättningar för att göra annonsavbrott i dessa filmer i och med de ändrade reglerna. Även med beaktande av den påverkan på filmupplevelsen som avbrotten kan ha medfört fann nämnden att annonserna placerats på sådant sätt att filmernas integritet och värde inte kränkts i de hänseenden som åsyftas i radio- och TV-lagen.s. 179
27.Det tillkommer inte Radio- och TV-nämnden att på grundval av 3 § URL pröva ideellrättsliga intrång, men med tillämpning av den nya regeln i 7 kap. 7 § radio- och TV-lagen måste nämnden ha varit av uppfattningen att rättighetshavarnas rättigheter, t.ex. deras rätt enligt 3 § 2 st. URL, inte kränkts genom de ifrågavarande reklamavbrotten. 6.T(cid:0)(cid:0)illämpning av legala inskränkningar i ensamrätten 6.1M(cid:0)(cid:0)öjlighet att intolka inskränkningar? NJA 1993 s. 263, Uppsala stadshus. Högsta domstolen konstaterar att det finns ett synnerligen begränsat utrymme för domstolarna att i lagen intolka andra inskränkningar än de som är angivna där. Enligt undantagsregeln i 13 § URL har ägaren till byggnad rätt att ändra byggnaden utan upphovsmannens medgivande. Emellertid kunde det inte komma på fråga att byggnad i detta sammanhang skulle innefatta även ritningar till byggnaden. På grund härav och då frågan om upphovsmännens rätt till ritningar knappast kan ha förbisetts av lagstiftaren kunde 13 § inte uppfattas så att den skulle innebära en ytterligare inskränkning av upphovsmännens rätt av innebörd att ägaren till en byggnad också skulle ha rätt att förfoga över ritningarna för att projektera en ändring. Med hänvisning till NJA 1985 s. 893, Manifestet, konstateras att inskränkningar i förfoganderätten är i det närmaste uteslutna för andra fall — vid sidan av vad som uttryckligen angivits i URL — än sådana där den uppkomna situationen är atypisk och knappast förutsedd av lagstiftaren samt starka samhällsintressen kan åberopas; regler av mer förutsebara fall av konflikt mellan upphovsmännens intressen och motstående intressen måste förbehållas lagstiftaren. 6.2C(cid:0)(cid:0)itaträtt NJA 1996 s. 712, JAS-kraschen. En artikel i Aftonbladet innehöll tre citat ur intervjuuttalanden i en DN-artikel. Fråga uppkom om dessa citat var lovliga enligt 22 § URL, således att de i så fall skulle ha skett i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiverats av innehållet. Härtill framhöll Högsta domstolen bl.a. följande. Begreppet god sed skulle ha sådan dubbel innebörd som domstolen tidigare angett bl.a. beträffande namnangivelserätten; se ovan avsnitt 4.1. Konkret innebar detta att citaträtten huvudsakligen medgav återgivande av avsnitt ur annans verk såsom ett hjälpmedel för ett eget självständigt arbete, exempelvis för att kritisera, utlägga och belysa det andra verket eller för att understryka det egna ställningstagandet eller ytterligare utveckla vad som sägs i det citerade. God sed sammanhänger även med den sedvänja som kan ha utvecklats på ett område, om den kan tagas för god. Inom dagspressen hade man att räkna med en förhållandevis långtgående citaträtt, särskilt tidningar emellan. I detta fall hade dock ett referat kunnat ske i stället för direkta citat. Citaten fyllde därför inte heller någon funktion som hjälpmedel för den egna framställningen. Utnyttjandet befanns ej stå i överensstämmelse med god sed.s. 179
28.Se även Skellefteå tingsrätts dom 2001-11-20, mål FT 160-98, Hovrättens för Övre Norrland beslut 2002-06-12, Mål FT 169-01, Lärarnas Tidning v. Tidningen Övre Norrland; Norrköpings tingsrätts dom 2002-01-17, Mål nr T 118-01, ”Buss på könstramsarna”. Se även Svea hovrätts dom 2000-05-03, DT 14, Mål nr T 737-98, Nya Uppsala Demokraten i konkurs, varvid prövades frågan om huruvida fotografisk bild hade återgetts i kritisk eller vetenskaplig framställning i anslutning till texten. Jfr med de äldre reglerna om möjlighet till helt fria bildcitat i anslutning till texten och distinktionen dåmera mellan vetenskap och populärvetenskap; Stockholm tingsrätts dom 1991-01-20, DT 25, Mål nr T 7-411-87, Stockholmsspegel. 6.3O(cid:0)(cid:0)ffentliggörande För tillämpningen av flera legala inskränkningar under 2 kap. URL förutsätts att verket är lovligen offentligjort. Svea hovrätts dom 2001-0309, Mål T 1096-98, Scientologibibeln. Av målet framgår att c:a 25 000 medlemmar av scientologernas rörelse hade fått tillgång i vart fall till väsentliga delar av den s.k. scientologibibeln, något som kunde ske under de ordnade former som fanns föreskrivna för scientologerna. Mellan 86 och 150 exemplar av delar av texterna fanns spridda inom rörelsen. De strikta formerna för sådant tillgängliggörande föranledde hovrätten att konstatera, att upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare aldrig haft för avsikt att materialet skulle offentliggöras. Vidare var det upphovsmannens sak att avgöra huruvida och under vilka betingelser hans verk skall offentliggöras. När ett verk gjorts tillgängligt för allmänheten mot upphovsmannens uttalade vilja skall intresset att skydda upphovsmannens rättigheter väga över vid en balansering mot andra intressen. I förevarande fall fick tillgängliggörandet av bokexemplaren anses ha skett inom en sluten krets. Det förhållandet att materialet blivit tillgängligt för allmänheten genom tillämpning av tryckfrihetsförordningen skulle ej påverka bedömningen. 6.4E(cid:0)(cid:0)nskilt bruk NJA 1984 s. 304, Efemär upptagning. På begäran av en enskild person och för dennes enskilda bruk hade Sveriges Radio framställt ett enstaka exemplar av ett program som bolaget utsänt. Underlaget för programkopian utgjordes av en s.k. efemär upptagning av ett sångframträdande med Patti Smith, en upptagning som SR kunde göra enligt bestämmelserna som dåmera fanns i 22 § 1 st. URL, numera 26(cid:0)e § URL. Bestämmelserna möjliggör upptagningar huvudsakligen som ett tekniskt hjälpmedel för radioutsändningar. Fråga uppkom om en sådan upptagning, sålunda tillkommen på grundval av en inskränkning i förfoganderätten, kunde få utgöra underlag för en annan inskränkande regels tillämpning, nämligen exemplarframställning för enskilt bruk. Högsta domstolen besvarar frågan med nej; med hänsyn till vad som anges i bestämmelserna och i förarbetena måste det anses oförenligt med syftet med 22 § 1 st. URL att inspelning som gjorts med stöd därav används för att framställa kopior åt allmänheten.s. 180
29.I samma mål prövades om en annan upptagning hos SR, vilken inte var av s.k. efemär karaktär, kunde tillhandahållas av SR såsom en kopia för enskilt bruk på begäran från den enskilde personen. Högsta domstolen fann att inte heller en sådan exemplarframställning kunde stå i överensstämmelse med bestämmelserna om enskilt bruk i dåvarande 11 § 1 st. URL, med hänsyn till att framställningen skett i en organiserad och yrkesmässig verksamhet, vari SR tillhandagått allmänheten med att efter beställning framställa kopior av inspelningar som innehas av SR. Jfr härvid de sedermera genomförda lagändringar som numera finns i 12 § 3 st. 1 p URL. 6.5M(cid:0)(cid:0)yndighets handling Svea hovrätt 1986-04-18, DT 17, Mål nr 215/83, G W Persson. En vetenskaplig text författad av Persson, vilken han överlämnat till en statlig utredning till vilken Persson under en tid var knuten som expert, utkom jämte andra texter som en rapport av sakkunniga i departementens DS-serie och betecknades Ds S 1980:9. Dessförinnan hade Persson publicerat sin text hos kommunstyrelsen i Stockholm under eget namn. Han hade ej tillfrågats om han ville att hans text skulle publiceras inom rapportens ram. Domstolarna fann att rapporten, med angivet innehåll och tillkommen på angivet sätt, måste anses vara ett yttrande av myndighet, även såvitt gällde ett särskilt yttrande av en ledamot i en utredning. Genom att texten kommit myndigheten tillhanda då Persson haft uppdrag hos utredningen och under en tid då han varit förordnad som sakkunnig skulle hans samtycke till publiceringen inte vara erforderligt — ”skyddet för upphovsrätten” för texten i fråga hade ”upphört” då den kom att omfattas av reglerna om myndighets handling. Jfr Svea hovrätts dom 2001-03-09, Scientologibibeln, ovan under avsnitt 4.1 och 6.3, och Stockholms tingsrätts dom 1989-0620, B 7-4-88, FRN-skrift, där rapporter som ingått i FRN:s rapportserie ansågs utgöra yttranden av det slag som enligt 9 § URL inte är föremål för upphovsrätt. 7.A(cid:0)(cid:0)vtal och överlåtelse 7.1J(cid:0)(cid:0)ämkning och ändring av avtal Svea hovrätts dom 1989-04-24, Carlssons julkort (NIR 1989 s. 394). En konstnär hade år 1985 träffat ett mycket långtgående avtal med julkortsförlaget E, vari bl.a. stipulerades att ”Carlsson överlåter med exklusivitet till E samtliga upphovsrättigheter inklusive alla länder och efterbildningar i alla konstarter för alla de verk Carlsson skapat från det samarbetet påbörjades år 1944.” Vidare angav avtalet under rubriken ”konkurrens”: ”Carlsson äger ej överlåta upphovsrättigheter till verk han, ensam eller tillsammans med annan skapat, till annan än E utan E:s skriftliga medgivande.” Konstnären hade kontinuerligt under c:a 40 år överlämnat sina bilder till förlaget för utgivning som julpåsk- och skämtkort. Först med 1985 års uppgörelse hade skriftligt avtal upprättats. Kort därefter framställde konstnären yrkande vid domstol om att avtalet i dess helhet skulle hävas. Med hänvisning till 36 § avtalslagen biföll tingsrätten upphovsmannens talan såtillvida som avtalet skulle upphöra redan samma dag som dom meddelades. Detta innebar dessutom att rätten till alla de verk som upphovsmannen dittills levererat till E gick tillbaka till honom. Svea hovrätt fastställde tingsrättens dom på däri angivna domskäl, bland vilka märks framhållandet av att upphovsmannen underkastat sig en mycket långtgående konkurrensklausul, vilken sammantagen med avtalets giltighetstid — i praktiken för återstoden av upphovsmannens liv — och att avtalet omfattade samtliga verk som upphovsmannen presterat samt att upphovsmannen intagit en underlägsen ställning i avtalsförhållandet skulle leda till avtalets upphörande. Det bör också noteras att tingsrätten underströk betydelsen av konstnärens behov av att åtnjuta viss konstnärlig frihet, bl.a. såtillvida som upphovsmannen borde få samarbeta även med andra förlag för att därigenom kunna erhålla ”en helt annan stimulans” än den han uppgivit sig känna vid samarbetet med sin kontrahent. 7.2Ö(cid:0)(cid:0)verlåtelse till arbetsgivaren i följd av anställningsavtal? NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet II. Göta hovrätt gjorde i detta mål vissa noteringar om relationen arbetstagare — arbetsgivare. bl.a. uttalades att för företag som producerar upphovsrättsligt skyddade alster så innebar anställningsavtalet i de flesta fall att upphovsmannen till arbetsgivaren överlåter sin ekonomiska rätt till de arbeten som han skapar i anställningen, åtminstone i de fall när det som arbetsgivaren producerar är vad som krävs för att han skall kunna fullgöra sitt anställningsavtal. HovR:n fann därför att en arbetsgivare får som huvudregel för sin normala verksamhet utnyttja sådana verk som tillkommit antingen som ett resultat av att den anställde fullgör sin normala verksamhet eller till följd av ett särskilt åtagande. HovR:n noterade också att presumtionen i Sverige synes vara att rätten till ett verk tillkommer och går över till arbetsgivaren bara om så följer av avtal. Målet rörde huvudsakligen frågan huruvida en tidningsmedarbetare hade självständig rätt till ersättning för olovligt utnyttjande, varför Högsta domstolen ej fann anledning att gå in på HovR:ns nyss angivna överväganden.s. 181
30.Stockholms tingsrätts mellandom 1990-05-02, DT 63, Mål nr T-375-33. En person (A) var anställd som ”chef” för en organisations operativa verksamhet. Denne utarbetade under anställningstiden flera datorprogram som kom att användas i verksamheten. Vid anställningens upphörande uppkom frågan om förfoganderätten till datorprogrammen helt eller i något hänseende övergått till arbetsgivaren. Något anställningsavtal som klargjorde förhållandet hade aldrig träffats. Domstolen ansåg att parterna vid anställningstillfället alls inte föreställt sig att A:s arbete skulle resultera i producerande av upphovsrättsligt skyddade datorprogram. Med hänsyn härtill borde inte intolkas en skyldighet för A att överlåta ensamrätten till datorprogrammen till arbetsgivaren. A:s handlingssätt, att ställa programmen till förfogande för arbetsgivaren utan att klargöra att detta inte utgjorde ett led i fullgörandet av anställningsavtalet, skulle dock få verkan som rättsöverlåtelse. Inom ramen för den ”normala verksamheten” och för ”avsedda uppgifter” skulle därför programmen kostnadsfritt få disponeras av den förre arbetsgivaren även efter anställningens upphörande. Svea Hovrätt fastställde tingsrättens dom 1992-03-18, DT 15, varvid noterades att arbetsgivaren måste anses ha ”erhållit förfoganderätten till programmen i och med att de tagits i bruk” för arbetsgivarens räkning. Domstolarna kan däremot inte sägas ha tagit ställning till huruvida upphovsmannen själv kunde disponera programmen på marknaden efter anställningens upphörande. Det lämnades därmed öppet huruvida arbetsgivarens rätt var exklusiv eller blott byggde på ett enkelt tillstånd till utnyttjande, men det senare ter sig mest sannolikt sett till hur domarna formulerats.s. 183
31.Arbetsdomstolen 2002-08-21, nr 87/02, Marinens Musikkår. Musikerna i Marinens Musikkår gjorde gällande att deras närstående rättigheter som utövande konstnärer inte hade övergått till Försvarsmakten i egenskap av arbetsgivare. Försvarsmakten yrkade i AD att domstolen skulle fastställa att rättigheter avseende upptagning, spridning och offentliga framföranden av en videofilm med Marinens Musikkår, vilken film således hade inspelats och gavs bort i form av videokassetter i marknadsföringssyfte, tillkom Försvarsmakten, varvid hävdades att musikernas samtliga närstående rättigheter överlåtits till Försvarsmakten i och med träffat anställningsavtal och att avtalen i vart fall tillämpats så i praktiken.s. 184
32.AD fann att upphovsrättsfrågor var oreglerade i parternas kollektivavtal liksom i de enskilda musikernas anställningsavtal. Fastmera visade avtalens innehåll att parterna inte hade uppfattningen att närstående rättigheter hade övergått till arbetsgivaren. Härvidlag fanns det enligt AD ingen anledning att vid bedömningen göra åtskillnad mellan olika slag av utnyttjanden av musikernas prestationer; oavsett om fråga var om inspelning av CD-skivor, medverkan i radio och TV eller inspelning av videofilm så hade ingen rätt därtill förvärvats av Försvarsmakten redan genom de träffade enskilda anställningsavtalen. Inte heller fann AD att musikerna skulle ha tyst accepterat att de närstående rättigheterna avseende inspelning på videofilm hade övergått till Försvarsmakten. Domen anger också att det ålegat Försvarsmakten att visa att rättigheterna till videoinspelningarna övergått till arbetsgivaren. 7.3B(cid:0)(cid:0)edömning av förfoganderättens omfattning vid upplåtelse Svea Hovrätt, dom 2002-12-10, DT 103, Mål nr T 820-02, ALIS ./. Svenska Dagbladet. Genom tillämpning av Ramavtal med vissa upphovsmän hade Svenska Dagbladet rätt att utnyttja verk såsom tidningsmaterial. Fråga uppkom om avtalen även kunde anses omfatta utnyttjande av tidningsmaterialet på tidningens hemsida på Internet, något som i vart fall inte uttryckligen angavs i avtalen. SvD:s hemsida hade varit i bruk alltsedan 1995. Upphovsmännen hade åren 1995–96 träffat avtal med SvD om publicering i tidningen. Det var ostridigt mellan parterna att publiceringen på hemsidan innefattade såväl exemplarframställning som tillgängliggörande för allmänheten. Tidningen gjorde gällande att det fanns påtagliga likheter mellan ett digitalt utnyttjande på Internet och vad som får betraktas som en mera traditionell publicering av en tidning i pappersform. Hovrätten fann dock att det digitala utnyttjandet innebar en användning av ett i förhållande till traditionell tidningspublicering nytt medium, med väsentligt utökade möjligheter till spridning och mångfaldigande. Hovrätten kom därför till samma slutsats som tingsrätten såtillvida som digitalt utnyttjande av tidningsmaterial på en hemsida fick anses vara någonting helt annat än en publicering vid ett tillfälle i en tryckt papperstidning.s. 184
33.Med omnämnande av den specificeringsprincip som fick anses gälla inom upphovsrätten kom Svea Hovrätt till slutsatsen, att det ålegat tidningsföretaget att få till stånd en komplettering av ramavtalen som kunde omfatta nätpublicering, något som med beaktande av omständigheterna i fallet inte kunde anses ha skett, varför hovrätten sålunda fann att SvD olovligt utnyttjat de skyddade verken i fråga på hemsidan. Prövningstillstånd har medgetts.s. 185
34.Hovrätten över Skåne och Blekinge dom 1993-04-14, T 197-92, DT 4149. Hade ”ägande- och upphovsrätten” till datorprogram övergått på beställaren vid avtal om leverans av programvarorna, så att bl.a. vidareförsäljning skulle rätteligen kunna åstadkommas av beställaren? Hovrätten konstaterar ”rent allmänt” att när det inte föreligger något uttryckligt avtal så finns det i de flesta fall inte anledning anta att ett avtal avseende rätt att utnyttja ett datorprogram är mer omfattande än som erfordras för att ”tillgodose användarens behov”. Avtalet befanns med beaktande av en rad praktiska omständigheter i fallet inte ha inneburit mer än en nyttjanderätt för beställaren själv. HD fann i beslut 1993-10-14 ej skäl att meddela prövningstillstånd. 8.E(cid:0)(cid:0)rsättning 8.1S(cid:0)(cid:0)käligt vederlag Enligt 54 § 1 st. URL gäller att den som i strid mot lagen utnyttjar ett verk skall utge ersättning som motsvarar ett skäligt vederlag. Sådant vederlag skall alltså utgå oavsett nyttjarens goda tro med avseende på nyttjandet — det krävs bara att ett förfarande uppfattas som rättsstridigt. Bestämmelsen är inriktad på verk och på förfoganderätten som sådan. I fallet NJA 1986 s. 226, Låt mig få tända ett ljus, avsåg intrånget rätten till en titel på ett musikaliskt verk, således inte verket som sådant, varför 54 § 1 st. URL ej kunde tillämpas. Däremot var 54 § 3 st. URL tillämplig, men erbjöd då ej ersättning för vad som skett i god tro.s. 185
35.Skall skäligt vederlag utgå oberoende av visad skada? Statsrådets yttrande i prop. 1960:17 s. 290, nämligen att en intrångsgörare aldrig skall komma i bättre läge än den som iakttar lagens föreskrifter, brukar tas till intäkt för att skäligt vederlag alltid skall utgå, även om intrångsgöraren skulle kunna påvisa positiva sidoeffekter av utnyttjanden som möjligen kunde anses väga upp det uteblivna vederlaget. Gängse licensavgift på marknaden torde utgöra normen för skäligt vederlag; NJA 1985 s. 807, Madrassartikel; NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet II; NJA 1995 s. 164, Tunika. Även tariffer och licensavgifter som rekommenderas av intresseorganisationer kan verka normerande — NJA 1980 s. 123, Mornington; NJA 1984 s. 34, Bootleg.s. 185
36.Arbetsdomstolens dom 1979-01-25, AD 1979:9, Mästersångarna, rörde tolkning av kollektivavtal varvid bl.a. uppkom fråga om betydelsen av att ena parten i kollektivavtalet sedan en längre tid känt till hur motparten tolkat och tillämpat avtalet. Vid tolkningen togs även hänsyn till uttalanden i förarbetena till URL av departementschefen, NJA II 1961 s. 173, där denne vid tillämpningen av 22 § URL, numera 26 d § URL, fann det rimligt att ersättning bara utgavs till utövande konstnärer för utsändning, inte för inspelning av deras prestationer. 8.2E(cid:0)(cid:0)rsättning för uppsåtliga eller oaktsamma utnyttjanden; allmänt skadestånd Sker ett olovligt utnyttjande av ett skyddat verk eller en skyddad prestation och har nyttjaren härvid förfarit oaktsamt eller uppsåtligt är upphovsmannen eller hans rättsinnehavare berättigad till ersättning för annan förlust än skäligt vederlag, liksom för lidande eller annat förfång, 54 § 2 st. URL. För ersättningens fastställande spelar det ingen roll huruvida uppsåt eller oaktsamhet kan påvisas, varför den berättigade knappast behöver nedlägga någon energi på att bevisa uppsåtligt intrång. Blott i ett ganska litet antal fall har uppsåtliga intrång ansetts föreligga, såsom i NJA 1984 s. 34, Bootleg; NJA 1985 s. 813, Krukväxtkort; NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet II; RH 83:85, Uthyrning av grammofonskivor.s. 186
37.Oaktsamhetsbedömningen sker med beaktande av alla omständigheter i det enskilda fallet. En undersökningsplikt kan åligga i vart fall den som yrkesmässigt handlar med objekten i fråga. I fallet NJA 1995 s. 164, Tunika, ansågs inte uppsåtligt intrång föreligga, men väl en underlåten undersökningsplikt som innebar oaktsamhet; den som yrkesmässigt handlade med kläder borde hålla sig à jour med huruvida handeln kunde kränka någons upphovsrätt till plaggen i fråga. Jfr även Hovrätten över Skåne och Blekinge, 1998-06-10 RH 1988:89, Röllakansmattor. I något fall har domstolen funnit att intrångsgöraren borde ha skaffat sig upplysningar om rätten att utnyttja det upphovsrättsligt skyddade verket — underlåtenhet härvidlag omtalades som oaktsamt, såsom i NJA 1993 s. 263, Uppsala stadshus. Se även NJA 1996 s.(cid:0)354, Stadens löjtnant. Domstolarna har också tagit hänsyn till huruvida varningsskrivelse utsänts till intrångsgöraren, NJA 1986 s. 702, Demonstrationsmusik.s. 186
38.Annan förlust än uteblivet skäligt vederlag, liksom lidande eller annat förfång, rymmer disparata fenomen som avsättningsförluster, såsom försäljningsminskning eller utebliven försäljningsökning, likaväl som allmänna marknadsskador, såsom försämrat renommé, interna kostnader, t.ex. för utredning av intrångets omfattning, och ”icke-ekonomisk skada”, såsom för personligt lidande och olägenheter av det obehöriga utnyttjandet. Ofta synes domstolarna placera dylika skador inom ramen för ett gemensamt ”allmänt skadestånd”. Utgångspunkten är att den skadelidande skall ha full kompensation för liden skada. Likväl gäller att rättighetshavarens objektivt fastställbara skada avgör ersättningens storlek — inte intrångsgörarens eventuella vinst. Beträffande avsättningsförluster, marknadsskador och ideella skador, se särskilt NJA 1984 s. 34, Bootleg; NJA 1985 s. 813, Krukväxtkort, och NJA 1995 s. 164, Tunika. Interna kostnader för intrångets utredning har behandlats som skadeståndsgrundande, men kan också hänföras till rättegångskostnader, NJA 1986 s. 702, Demonstrationsmusik. Tidningsföretaget DN:s ”förfång” av att Aftonbladet kränkt DN:s upphovsrätt till en tidningsartikel ersattes inom ramen för ett allmänt skadestånd, NJA 1996 s. 712, JAS-kraschen.s. 186
39.Vid i och för sig otillåten återgivning såsom interiörbilder i IKEAkatalogen av några litografier av Susanne Nessim fick käranden just inget gehör för argumentet att den exempellöst stora upplagan av katalogen, flera miljoner exemplar, borde ge utslag vid beräkningen av ersättningen, såsom vid royaltyberäkning. Göta hovrätt fann i stället i dom 1993-07-15, DT 3046, T 301/91, att måttstocken skulle anges genom vad som uppfattades som gängse ersättning för illustrationsuppdrag och fastställde ersättningen till ett belopp om 6(cid:0)000 kr, ett för allt.s. 187
40.Helt avgörande är ofta de faktiska kvalitéerna hos den utredning som åberopas beträffande förlusternas omfattning — såvida den ersättningsberättigade inte förmår klart visa en skadas omfattning avvisas den eller så företar domstolarna gärna en försiktig uppskattning av skadans storlek; se Svea Hovrätt, dom 2002-06-17, Mål B 2946-01, piratkopiering av datorprogram och dataspel. Jfr Göta Hovrätt, 2002-0822, Mål B 665-01, datorspel och videofilmer, varvid domstolen inom ramen för ett allmänt skadestånd, som i och för sig bestämdes till 500(cid:0)000 kr, avvisade goodwillförluster, kostnader för interna kontroller och marknadsstörningar på den grund att målsäganden inte lagt fram någon utredning om skadornas omfattning i dessa hänseenden. Även i andra hänseenden sänkte hovrätten högst avsevärt i tingsrätten fastställda skadestånd med hänvisning till bristande eller fullständig avsaknad av utredning.s. 187
41.Domstolarna får anses tämligen obenägna att hörsamma krav på ersättning för ideell skada. NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet II: intrånget var uppsåtligt men ansågs inte ha medfört sådant lidande för journalisten i fråga som borde ersättas; jfr NJA 1985 s. 807, Nowolin. Ofta får dock det allmänna skadeståndet anses omfatta även sådana skador; i NJA 1984 s. 34, Bootleg, slog HD fast att upphovsmännen tillfogats skada i ideellt hänseende dels genom det obehöriga utnyttjandet och dels genom att de otillåtet framställda kopiorna var av undermålig kvalitet. I NJA 1985 s. 813, Krukväxtkort, fann HD däremot att utrymmet för ersättning för lidande eller annat förfång var begränsat när det gällde alster som inte åtnjöt starkare skydd än katalogskydd. Jfr Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1990-12-28, T 367/88, DT 1332, och värderingen av den ideella skada som kunde anses ha åsamkats upphovsmannen till en teckning som införts utan tillstånd som illustration till en debattartikel i Helsingborgs Dagblad. Upphovsmannen ansågs skäligen gottgjord med 3000 kronor för skada i ideellt hänseende. Högsta domstolen fattade beslut 1991-02-27 om att ej bevilja prövningstillstånd. 8.3R(cid:0)(cid:0)ätt till ersättning även efter exklusiv överlåtelse? I tre mål, NJA 1987 s. 266, Journalistavtalet I, NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet II och i AD:s dom 135/93, Journalistavtalet III, förekom tolkning av 4 § i Svenska Journalistförbundets, SJF, kollektivavtal från år 1981 med Tidningsutgivarna, TU (dåmera TA). NJA-fallen har intresse såvitt gäller ersättningsfrågor; se om fallens betydelse för belysning av rättsförvärv mellan arbetstagare — arbetsgivare under avsnitt 7.2 ovan. Enligt ett år 1980 tecknat kollektivavtal övergick ”medarbetares” (journalisters och fotografers) upphovsrätt eller fotorätt på tidningsföretaget, varför det gjordes gällande att arbetsgivaren oberoende av medarbetaren kunde beivra tredje mans intrång i upphovsrätten. 1981 års avtal, som inte uttryckligen reglerade rätten att beivra intrång i publicerat material, gav i målen upphov till tvistefrågan vem denna rätt kunde tillkomma och således också vem som var berättigad till ersättning. I NJA 1987 s. 266 , Journalistavtalet I, fastställdes att tidningsföretaget oberoende av upphovsmannen var berättigad till ersättning för det intrång (otillåten publicering) som tredje man åstadkommit. Det förhållandet att medarbetaren redan erhållit ersättning av intrångsgöraren utgjorde således inget hinder för arbetsgivaren att såväl beivra intrånget som att erhålla ersättning för uppkommen skada.s. 187
42.I NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet II, var frågan huruvida samma formuleringar i 1981 års kollektivavtal kunde ge även den anställde upphovsmannen en självständig rätt till ersättning av en intrångsgörare, trots att arbetsgivaren enligt vad domstolarna tidigare kommit fram till, förvärvat en exklusiv rätt. Högsta domstolen fann att i situationer ”av detta slag” måste den anställde medarbetaren ha en självständig rätt till ersättning av intrångsgöraren för ekonomisk skada. Domen har således sitt intresse närmast såtillvida som den ger belägg för att en upphovsmans rätt till ersättning föreligger även i de fall då intrång skett i en förfoganderätt som han dessförinnan exklusivt upplåtit på annan. 8.4E(cid:0)(cid:0)rsättning för ren förmögenhetsskada; analogier med upphovsrättslagen? I fallet NJA 2000 s. 325, Piratkort, hade två personer sålt åttiofem s.k. piratkort som gett köparna tillgång till kodade TV-kanaler. Försäljningen utgjorde brott genom att strida mot lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning. Denna lag innehöll ingen särskild skadeståndsregel. ViaSat och Canal Digital var målsägande i brottmålet och begärde ersättning för förlorade intäkter av sådana abonnemangsavtal med enskilda personer som de kunde anses ha förlorat genom försäljningen av piratkort. Föredragande RevSekr:n fann till följd av att det är svårt att föra full bevisning om skadans storlek att densamma skulle uppskattas i analogi med 54 § URL och därvid borde beräknas till vad som motsvarar skäligt vederlag för utnyttjandet av verk som omfattas av URL. Emellertid underströk Högsta domstolen att fråga var om ren förmögenhetsskada som vållats genom brott mot avkodningslagen och att den därmed skulle ersättas enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207). Ersättningen skulle därför syfta till att försätta bolagen i samma ekonomiska situation som om brottet inte begåtts. Det fick härvid antas att inte alla personer som köpt piratkort skulle ha tecknat abonnemang med bolagen om de inte haft tillgång till korten. Skadan uppskattades med stöd av 35 kap. 5 § RB till de belopp som kunde anses skäliga (80(cid:0)000 kr till ViaSat, 100(cid:0)000 kr till Canal Digital). Enligt 5 § av den numera gällande lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning stadgas dock att ersättning skall utgå för den tjänst som gjorts tillgänglig genom den brottsliga gärningen samt för den ytterligare ekonomiska skada som gärningen medfört. Grunden för ersättning enligt 1993 års lag var således delvis en annan än enligt 2000 års lag. 8.5A(cid:0)(cid:0)nställdas ersättningsansvar enligt 54 § URL I rättsfallet NJA 1986 s. 702, Demonstrationsmusik, tog Högsta domstolen ställning till frågan om en anställd i ett företag kunde åläggas skyldighet att personligen utge ersättning enligt 54 § URL på grund av intrång som skett i företagets verksamhet. Den anställde var också styrelseledamot och firmatecknare i företaget. Såvitt avsåg skyldighet att utge vederlag enligt 54 § första stycket URL uttalade Högsta domstolen att skyldigheten fick anses åvila den för vars räkning verket utnyttjas. Den anställde kunde därför inte åläggas att utge ersättning för utnyttjandet med stöd av den regeln.s. 188
43.Högsta domstolen förde också ett resonemang om skyldigheten att utge ersättning enligt 54 § andra stycket URL vid uppsåtligt eller oaktsamt intrång. Domstolen hänvisade till förarbetena till URL där det uttalas att ersättningsskyldigheten enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser borde åvila den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begått upphovsrättsligt intrång. Högsta domstolens slutsats var att skadeståndsskyldighet på grund av uppsåt eller oaktsamhet i första hand måste åvila den som företagit intrånget i upphovsrätten. Härav skulle följa att en anställd skulle vara skyldig att utge ersättning för intrångsåtgärder som begåtts i den anställdes verksamhet endast under förutsättning av att oaktsamhet ligger den anställde till last. Jfr Stockholms tingsrätts dom 2001-11-09, Mål T 4030-99, Helgesen v. Carlqvist. 8.6V(cid:0)(cid:0)ärdering av verk vid arvsbeskattning NJA 1980 s. 541. Författaren Vilhelm Moberg avled år 1975 varvid fråga uppkom om vilket värde som underlag för arvsbeskattning som skulle åsättas de upphovsrättigheter som blivit resultatet av hans författargärning. Kammarkollegiet gjorde gällande att inte endast sådana värden som kunde klart framgå av avtal som tecknats under författarens livstid skulle utgöra underlaget, utan att en värdering skulle göras även av sådan framtida exploatering som kunde te sig högst rimlig. Bl.a. pekade Kammarkollegiet på att utnyttjanden för televisionen av Mobergs romaner och dramer var en vid den tidpunkten nästan helt obrukad resurs som vid en försiktig värdering borde bestämmas till åtminstone 1 miljon kronor. Dödsboet genmälde bl.a. att det vore en orimlig uppgift att vid tidpunkten för dödsfallet med någon grad av säkerhet spekulera i tecknandet av eventuella nya kontrakt inom olika områden, särskilt som dödsboet väl kunde tänkas avstå från framtida exploatering helt eller delvis. I sammanhanget berördes också att upphovsrätten som sådan inte får tas i mät hos någon till vilken rätten övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente. Upphovsrätten bär således på ett starkt personligt och ideellt inslag. Kammarkollegiet menade dock att det ej kunde komma på fråga att arvsbeskatta opublicerade manus, men att det var något helt annat att inrikta sig på inkomster som uppkommer genom ytterligare exploatering av verk som redan utgivits av trycket. Arvs- och gåvobeskattningen anger onekligen att även upphovsrättigheter i princip skall beskattas som tillgång i en auktors kvarlåtenskap.s. 189
44.Svea Hovrätt, vars beslut sedermera fastställdes av Högsta domstolen, påpekade att upphovsrätten har ett starkt personligt och ideellt inslag, vilket bl.a. framträder i att upphovsrätten inte kan överlåtas i sin helhet samt att upphovsrätt inte kan utmätas vare sig hos upphovsmannen själv eller hans efterlevande. Utmätningsförbudet var ett utslag av att upphovsmannen hade ett berättigat intresse av att bestämma huruvida och under vilka former som hans verk skall offentliggöras. Till detta kom svårigheten att överhuvud värdera upphovsrätt i ekonomiska tal. I den mån som upphovsrätt varit föremål för överlåtelse och det förelåg kontrakt om utnyttjande så skulle dock det värde som kontraktet representerade tas upp som tillgång vid arvsbeskattningen. Endast det värde som föreliggande avtal om utnyttjande representerar skulle således läggas till grund för värderingen. I fallet förekom ett intyg från ett förlag som åsatte Mobergs i bokform utgivna verk ett visst värde på grundval av tecknade kontrakt, vilket godtogs av hovrätten. Värdet av upphovsrättigheterna i övrigt kunde inte fastställas i avsaknad av utredning som med tillräcklig säkerhet kunde anses ange sådant ytterligare värde. 8.7M(cid:0)(cid:0)oms på handel med verk och närstående prestationer Enligt mervärdesskattelagen (1994:200), MvL, utgår som huvudregel 25% moms på beskattningsunderlaget. Genom vissa undantagsregler i 7 kap. 1 § 3 st. 4 p MvL skall dock moms utgå med endast 6 § av beskattningsunderlaget för upplåtelse eller överlåtelse av rättighet som omfattas av 1, 4 eller 5 § URL. Detsamma gäller bl.a. för överlåtelse eller upplåtelse av upptagning av utövande konstnärs framförande. Sådan artists levande framförande av verk är däremot helt momsbefriat enligt 3 kap. 11 § MvL. Dessa undantagsregler gäller dock inte för bl.a. ”fotografier” eller för ”film, videogram eller annan jämförlig upptagning som avser information”, för vilka således de vanliga reglerna om 25% moms gäller.s. 190
45.En av flera stötestenar har härvid varit skattemyndigheternas bedömning av huruvida inspelad ”film” som levererats exempelvis till ett TV-bolag för vidare redigering, klippning etc., varit att omtala som verk enligt 1, 4 eller 5 § URL. Mot bakgrund av ett förhandsbesked av Skatterättsnämnden (SRN) 1997-06-19, varvid nämnden fann att filminspelade intervjuer, vilka sedan överläts till ett TV-bolag för redigering och klippning, inte avsåg överlåtelse av upphovsrätt till filmverk, synes domstolarna hittills varit benägna att behandla all sådan film som annat än filmverk, för vilket material skattesatsen 25% sålunda skulle vara tillämplig. Se t.ex. ett antal domar meddelade 2002-11-29 av Länsrätten i Stockholm, Målnr 18330-02, 18327-02, 18329-02, 18352-02, 18355-02. SRN torde för sin del ha utgått från Regeringsrättens dom RÅ 1976 ref. 109, där vissa filmfotografers verksamhet skulle bedömas som ”tjänster som avsåg inspelning av journalfilm” och inte som upplåtelse av upphovsrätt till filmverk. Inte minst med beaktande av huvudsaklighetsprincipen finns anledning att hysa avsevärd skepsis till denna domspraxis, eftersom professionella filminspelningar gjorda på uppdrag för visning i television snarast som utgångspunkt kan antas uppfylla erforderliga krav för att omtalas som filmverk. Det kan härvidlag inte spela någon avgörande roll huruvida upptagningarna avser dramatiska verk, filmdokumentärer eller filmade reportage. Domstolarna tycks däremot ha utgått från att dylika inspelningar närmast axiomatiskt varit av ”filmtekniskt” slag, dvs. upptagningar som saknat varje mått av individualitet.s. 191
46.Också gränsdragningen mellan upplåtelse av sceniskt verk relativt enbart ett arrangemang för levande framföranden av utövande konstnärer låter momslagstiftningen prövas genom delikata överväganden om den upphovsrättsliga naturen hos över- eller upplåtelseobjektet. Se t.ex. Riksskatteverkets yttranden 1999-10-25, Dnr 8994-99/4210, och 2001-05-21, Dnr 9707-00/4211, och Skatterättsnämndens beslut 2000-10-05 i ärende nr 12-99/I, i anslutning till vilka Regeringsrätten avkunnat dom 2002-03-11, Mål nr 7007-2000, EMA Telstar AB. RR:n konstaterar här att scenshower och liknande levande musikaliska/artistiska framföranden innehåller olika komponenter, bl.a. en musikgrupps arbetsprestationer men också en upplåtelse av upphovsrätt. Härvidlag skall avgöras om en eller flera delar utgör den huvudsakliga tjänsten medan andra är av underordnad karaktär. En tjänst skall ses som underordnad en huvudsaklig tjänst när kunderna inte efterfrågar den i sig utan endast som ett medel att på bästa sätt åtnjuta den egentliga tjänst som tillhandahållits. Om endast en tjänst föreligger så skall skattesatsen bestämmas efter vad som gäller för denna tjänst. När namngivna musikgrupper framträder så får detta anses utgöra den huvudsakliga tjänsten, oavsett att scenografi, ljussättning, koreografi, regi och musikens upphovsrättsliga litterära eller konstnärliga status kunde motivera en annan slutsats. 9.S(cid:0)(cid:0)anktioner, processuella åtgärder m.m. 9.1F(cid:0)(cid:0)örbud och interimistiska förbud I Sverige fanns intill relativt nyligen ett motstånd mot förbudssanktionen inom immaterialrätten, nämligen byggd på den gamla rättsprincipen att förbud inte utan särskilt lagstöd får meddelas mot ett förfarande som också är straffsanktionerat. I fallet NJA 1982 s. 633, Marelco, fastställdes sålunda att förbudstalan inte var möjlig på området för upphovsrätt, fotorätt och närstående rättigheter annat än enligt 51 § URL (således vid brott mot den andliga odlingens intressen enligt det s.k. klassikerskyddet). Inom det industriella rättsskyddet finns sedan länge möjlighet för rättsinnehavare att föra positiv fastställelsetalan, såsom i 63 § Patentlagen, dvs. talan om rättens fastställelse av att viss åtgärd som vidtas av annan utgör intrång eller att rättsinnehavaren åtnjuter skydd gentemot annan på grund av patentet. Sådan talan har ansetts delvis fylla samma funktion som förbudstalan. Högsta domstolen har dock i beslut 1982-01-08, William Friedkin, funnit att motsvarande möjlighet att föra positiv fastställelsetalan inte finns inom upphovsrätten på grund av avsaknaden av en lagregel i ämnet.s. 191
47.Genom införande år 1994 av möjligheten till förbud vid vite liksom interimistiskt förbud i 54 a § URL ändrades situationen. Men någon direkt motsvarighet till bestämmelsen i 63 § patentlagen, 23 § firmalagen eller 43 § varumärkeslagen (huruvida rätt till varukännetecken består eller inte består eller om visst förfarande innebär intrång) erbjuds dock inte i upphovsrätten. 9.2S(cid:0)(cid:0)kälighetsprövning av interimistiskt vitesförbud NJA 1993 s. 182, TV 5 Nordic. Fallet rörde inte upphovsrättigheter utan avsåg bl.a. yrkande om interimistiskt förbud att använda ett varukännetecken. Högsta domstolen klargjorde i detta mål att en domstol, trots avsaknad av uttryckligt lagstöd, således även om t.ex. de angivna kraven enligt 53 a § URL vore uppfyllda, kan avslå ett yrkande om interimistiskt vitesförbud med hänvisning till att förbudet skulle få oproportionerliga skadeverkningar i förhållande till de skäl som talar för ett förordnande om förbud.s. 192
48.NJA 1995 s. 631, Hackman. Tingsrättens analys synes ha vunnit efterföljd i målet. Tingsrätten påpekade att parternas motstridiga intressen skulle vägas mot varandra vid ett provisoriskt ordnande av rättsförhållandet. Käranden hade visserligen visat sannolika skäl för att upphovsrättsintrång förekom och det kunde skäligen befaras att intrånget skulle fortsätta och att detta i så fall skulle förringa värdet av den ensamrätten. Men vid avvägningen stod det klart att ett bifall till det interimistiska yrkandet skulle innebära ett väsentligt avbräck i svarandens verksamhet medan vinsten för käranden vore mer oklar. Ett bifall till det interimistiska beslutet skulle därmed få oproportionerliga skadeverkningar i förhållande till de skäl som talade för ett sådant beslut, varför det interimistiska yttrandet lämnades utan bifall. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut. Inför prövningen i Högsta domstolen förmälde föredragande revisionssekreterarens yttrande att om kärandens sak var uppenbar, dvs. att ett klart intrång förekom, så borde ett förbud meddelas; ju starkare skäl som talade för ett intrång till förfång för käranden desto mindre blev utrymmet för en proportionalitetsprövning. Intrånget var enligt revisionssekreterarens mening klart, men denna ville likväl ej bifalla det interimistiska yrkandet på den grund att den bankgaranti som utställts inte borde godtas som säkerhet eftersom garantin inte gällde fall då ett interimistiskt vitesförbud hävs genom beslut under rättegång eller slutligt beslut. Högsta domstolen lämnade överklagandet utan bifall utan någon motivering. Det är därför oklart om skälet till avslaget byggde på tveksamhet vid bedömningen av det potentiella intrånget som sådant eller utfallet av en proportionalitetsvärdering eller brister hos ställd säkerhet eller dessa förhållanden sammantagna. 9.3B(cid:0)(cid:0)eslag, förverkande, förstörande m.m. I fallet NJA 1996 s. 74, Datorbeslag, hade HovR:n i lagakraftvunnen dom friat en person från ansvar för olovlig kopiering av datorprogram genom att programmen överförts till hans BBS, men dömt denne till ansvar för upphovsrättsintrång genom att programmen, i strid med 11 och 23 §§ URL i dess tillämpliga lydelser, gjorts tillgängliga för den allmänhet som användarna av BBS:n utgjorde. Med denna utgång i ansvarsfrågan kunde förverkande endast ske om förutsättningarna härför förelåg enligt 36 kap. 1 § 1 st. BrB, påpekade Högsta domstolen, något som påfordrade att föremål på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kunde befaras komma till brottslig användning, typiskt sett med avseende på föremål av utpräglad karaktär av brottsverktyg. Högsta domstolen fann på denna grund att den ifrågavarande hårddisken skulle förverkas. Med hänsyn till kostnaderna härför kunde ej komma på fråga att hårddisken i stället enligt 36 kap. 6 § BrB skulle rensas från sitt innehåll. Däremot skulle inte den dator som använts för BBS:n förverkas, eftersom den kunde komma till användning i lagligt sammanhang och som den varken sedd för sig eller tillsammans med den förverkade hårddisken kunde anses utgöra ett sådant särskilt brottsverktyg som avses i 36 kap. 3 § 1 st. BrB.s. 193
49.NJA 1995 s. 256, Nummerbanken. Högsta domstolen föreskrev att exemplar av den produktkatalog, som innefattade det objekt som utgjorde intrång i annans upphovsrätt, skulle förstöras eller ändras så att framtida missbruk förebyggs. 9.4E(cid:0)(cid:0)dition, syn m.m. NJA 1986 s. 398, Hags Mekaniska. Vid yrkande om editionsföreläggande vid fråga om upphovsrättsintrång genmäldes att ett bifall kunde leda till att yrkeshemlighet röjdes. Det måste därför enligt lag finnas ”synnerlig anledning” för att en hemlighet skulle röjas, RB 38:2 st. 3 och RB 36:6. Underinstanserna beviljade edition men Högsta domstolen kom till motsatt slutsats, varvid yttrades att vid bedömningen av hur väl grundat påståendet om upphovsrättsintrång var skulle ”förhållandevis stränga krav” vara uppfyllda för bifall till editionsyrkandet.s. 194
50.NJA 1992 s. 307, Syn av videoband. Sveriges Television AB hade gjort en videoupptagning som senare delvis sändes i TV varvid en person (B) förekom i inspelningen som härigenom ansåg sig ha blivit förtalad. B framställde yrkande vid domstol om att den ansvarige utgivaren skulle fällas till ansvar för grovt förtal och framställde samtidigt yrkande om att SVT skulle föreläggas att i oklippt version förete originalinspelningen. SVT bestred bl.a. yrkandet om videobandets utlämnande och framhöll härvid som hinder för utlämnandet att bandet innehöll osänt arbetsmaterial; det skulle kränka den journalistiska integriteten om utomstående fick tillgång till sådana inspelningar, varför bolaget av principiella skäl aldrig lämnar ut icke publicerat material. Vidare stod ett utlämnande även i strid med grundläggande yttrande- och informationsintressen och stred mot censurförbudet i 19 § radiolagen samt kunde ett utlämnande av oredigerat material komma i konflikt med upphovsrättens ideellrättsliga skydd. Högsta domstolen förklarade att föreläggande om utlämnande skulle prövas enligt bestämmelserna i 39 kap. 5 § RB om skyldighet att tillhandahålla objekt för syn. Men undantagsregeln i 36 kap. 6 § RB om vittnes rätt att vägra yttra sig kunde även vara tillämplig. Enligt den sistnämnda regeln kan vittne vägra avge utsaga om yrkeshemlighet därmed skulle uppenbaras. Denna bestämmelse var enligt Högsta domstolen ej tillämplig på SVT:s videoband. Inte heller kunde bestämmelsen i 38 kap. 2 § 3 st. RB, om att minnesanteckning eller annan uppteckning uteslutande för personligt bruk kan undandras från den eljest grundläggande skyldigheten att förete objekt för syn inför domstol, tillämpas på videobandet i fråga. RB:s regler hindrade således inte bifall till yrkandet om syn av videobandet — detsamma uttalade Högsta domstolen om såväl de upphovsrättsliga aspekter som SVT fört fram som de särskilda yttrandefrihetsintressena enligt YGL och radiolagstiftningen.s. 194
51.NJA 1981 s. 791, Kvarteret Järnet. Sveriges Television hade utsänt vissa filmupptagningar vid en demonstration. Sedan en deltagare vid demonstrationen åtalats för handlingar vid densamma yrkade han att TV-bolaget skulle förete vissa avsnitt ur filminspelningen. Saken prövades enligt reglerna om syn i 39 kap. 5 § RB, varvid befanns att upphovsrättens regler inte utgjorde hinder för utlämnandet, såsom däremot TV-bolaget hävdat. Enligt grunderna för stadgandet skulle en däri upptagen bestämmelse om att skriftlig handling i vissa fall inte får utlämnas, när den innehas av någon som har tystnadsplikt såsom vittne, anses omfatta även filmupptagning. Också fråga om huruvida en person kunde anses ha ”framträtt” i radioprogram enligt 9 § radioansvarighetslagen (1966:756). 10.C(cid:0)(cid:0)iterade rättsfall Hänvisningarna avser avsnitt i denna översikt.s. 195
52.Högsta domstolen Hovrätter Tingsrätter Regeringsrätten Arbetsdomstolen Marknadsdomstolen Länsrätter och Skatterättsnämnden Granskningsnämnden för radio och TVs. 195