1.Svensk Juristtidnings sedan länge upprätthållna tradition att presentera rättsfallsöversikter för olika rättsområden fann för immaterialrättens vidkommande sin början med professor Gösta Ebersteins bidrag, Svensk rättspraxis. Immateriellt rättsskydd 1931–1935, SvJT 1938 s. 117–128, följd av översikter för 1936–1941, SvJT 1943 s. 207–222, samt 1942–1950, SvJT 1952 s. 811–832. I dessa översikter presenterades patent-, mönster-, firma- och varumärkesrätt av Åke v. Zweigbergk. Traditionen följdes upp av professor Seve Ljungman genom Svensk Rättspraxis. Immateriellt rättsskydd 1951–1956, SvJT 1958 s. 162–178, vilken dock fann skäl att därefter separera det industriella rättsskyddet från upphovsrätten och dess närstående rättigheter. Seve Ljungman åstadkom också den hittills senaste översikten på upphovsrättens område, Svensk rättspraxis. Upphovsrätt och fotografirätt 1957–1976, vilken intogs i SvJT 1977 s. 514–528.s. 147
2.Uppehållet efter den senaste sammanställningen av rättsfall på upphovsrättens område har medfört att den här föreliggande översikten blivit ganska lång, om än täckande ungefär samma antal år som dess föregångare. Närmare besett är detta också en följd av att antalet avgöranden i överrätterna är betydligt fler under de senaste 25 åren än under det dessförinnan passerade kvartsseklet.s. 147
3.Sedan den förra översikten har mycket hänt vad gäller tillgängligheten av domspraxis. Digitaliserad information i CD-ROM-utgåvor och nätanslutna databaser hade ingen relevans så sent som några år in på 1980-talet, men erbjuder numera givetvis helt andra möjligheter till orientering om domstolsprövning i riket än tidigare. Likväl torde de tryckta utgåvorna alltjämt ha en fundamental betydelse. Här, liksom tidigare, medtas sålunda mål från NJA (Nytt Juridiskt Arkiv Avd I) och RH (Rättsfall från hovrätterna). Såvitt gäller NJA-fallen är sammanställningen komplett. Ambitionen är dock att även opublicerade domar och beslut av Högsta domstolen eller någon av rikets hovrätter, i den mån de rör upphovsrätt eller närstående rättigheter, skall vara redovisade i denna översikt, såvida de alltjämt bedömts ha någon relevans eller bär fram något av intresse för dagen, såsom att Högsta domstolen beslutat att inte meddela prövningstillstånd. Det skall då anmärkas att den långa period som denna översikt omfattar kunde ge utrymme även för sådana avgöranden som tidigare omtalas som prejudicerande men som senare sidoställts av lagstiftaren eller korrigerats av Högsta domstolens egen efterföljande praxis. Till belysning av rättsutvecklingen och för fullständighetens skull har även sådana domar medtagits. I likhet med tidigare översikter har även medtagits en hel del tingsrättsavgöranden som bedömts vara av särskilt intresse, men något försök till en komplett redovisning av underrättsavgöranden sker alls inte. Av en rad skäl har Stockholms tingsrätt en särställning i Sverige vid prövning av immaterialrättsliga mål, bl.a. vad gäller antalet avgöranden och formell kompetens, något som motiverat att ett förhållandevis stort antal domar från denna domstol tagits med i översikten. Slutligen har vissa beslut från Marknadsdomstolen, Arbetsdomstolen och från Regeringsrätten och annan administrativ praxis medtagits som har upphovsrättslig anknytning. 1.A(cid:0)(cid:0)llmänna spörsmål. 1.1.S(cid:0)(cid:0)vensk upphovsrätts tillämplighet NJA 1998 s. 38, Mein Kampf. Adolf Hitler skrev på 1920-talet boken Mein Kampf. Förlagsrätten överläts på det tyska Eherförlaget. Efter det tyska nederlaget 1945 infördes en lagstiftning på grundval av vilken beslut kunde fattas år 1948 om konfiskering av all Hitlers kvarlåtenskap i förbundslandet Bayern. Enligt en överlåtelsehandling år 1965 överläts kvarlåtenskapen, bl.a. upphovsrätten till Mein Kampf, till Fristaten Bayern. På motsvarande sätt hade även förlagsrätten överförts från Eherförlaget till Fristaten Bayern. Sedan ett svenskt förlag år 1993 givit ut en svensk version av Mein Kampf yrkade allmän åklagare, Fristaten Bayern biträdde åtalet, att det svenska förlaget skulle fällas till ansvar för brott mot upphovsrätten. Fråga uppkom härvid bl.a. om Fristaten Bayern genom konfiskationsbeslutet gjort något i Sverige gällande rättighetsförvärv.s. 147
4.Högsta domstolen noterar först att frågan huruvida en i utlandet gjord överlåtelse är avtalsrättsligt ogiltig eller om den återgått på grund av hävning efter ett kontraktsbrott torde avgöras enligt lex contractus, i detta fall således tysk rätt. Därmed skulle även besvaras frågan vem som är innehavare av upphovsrätten i Sverige såvitt avsåg mångfaldigande- och spridningsrätten. Också konfiskation rör upphovsrätten som en förmögenhetstillgång. Emellertid reglerar URL i vad mån en upphovsrätt är överlåtbar (såsom enligt 3, 27, 28 och 31(cid:0)(cid:0)§§), om den kan övergå genom familjerättsliga fång etc. Domstolen finner det därför följdriktigt att frågan om huruvida upphovsrätt kan övergå genom konfiskation avgörs enligt lagen i det land där upphovsrättsskydd påkallas.s. 148
5.Högsta domstolen understryker härvid att svensk upphovsrätt är sammansatt av i princip oförytterliga ideella och personliga rättigheter och av vissa befogenheter av huvudsakligen ekonomiskt värde. I linje härmed kan upphovsrätt inte utmätas hos upphovsmannen själv eller hos den som förvärvat rätten genom familjerättsligt fång. Mot den bakgrunden kunde den i Tyskland genomförda konfiskationen inte anses förenlig med svensk upphovsrättslagstiftning. Någon klarhet om vem som innehade upphovsrätten i Sverige gavs inte i målet, men i vart fall var det inte visat att Bayern gjort ett giltigt förvärv av upphovsrätten i Sverige till Mein Kampf. Således hade inte heller förlagsrätten överförts till Bayern på något sätt som var giltigt i Sverige.s. 148
6.Göta Hovrätts dom 1999-10-04, Mål nr B 974/98, Bootlegskivor. För att svenska regler om upphovsrätt skall vara tillämpliga även i de fall då fråga är om utländska upphovsmän krävs att upphovsmännen på något av de sätt som närmare anges i internationella upphovsrättsförordningen (1994:193) har anknytning till ett land som har anslutit sig till Bernkonventionen eller Världskonventionen om upphovsrätt. I fallet saknades uppgift om vilka de utländska upphovsmännen var. Men med beaktande av inspelningarnas art och det stora antal länder som anslutit sig till de aktuella konventionerna kunde det hållas för visst att upphovsmännen hade erforderlig anknytning till ett konventionsland. Hovrätten ansåg sig också kunna utgå från att skyddstiden i de aktuella verkens hemländer inte hade löpt ut. 1.2.A(cid:0)(cid:0)vvägning mellan upphovsrätten och yttrandefriheten Inte sällan har hävdats att ett tryckfrihets- eller informationsintresse skall ges försteg framför intresset av skydd för upphovsrätten. I fallet NJA 1985 s. 893, Manifestet, uttalade Högsta domstolen att uppgiften att i berörda typfall begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång, till förmån för ett motstående yttrandefrihetsintresse, bör förbehållas lagstiftaren. Emellertid förklarade domstolen att det kunde uppstå situationer där yttrandefrihetsintresset gjorde sig gällande med sådan styrka att domstolarna rimligen måste ta ansvar för en friande dom vid åtal för intrång i upphovsrätten. Här avsåg domstolen fall som skulle kunna sägas ha beröringspunkter med de nödsituationer som enligt 24 kap. 4 § BrB leder till straffrihet, något som inte ansågs relevant i detta fall.s. 149
7.Till detta kan fogas, såsom underströks av Högsta domstolen i NJA 1998 s. 838, Mein Kampf, att riksdagen har tagit ställning till förhållandet mellan upphovsrätt och tryckfrihet. Lagutskottet har sålunda uttalat att upphovsrättslagen i sin gällande utformning fick anses innefatta en lämplig avvägning mellan upphovsmännens intressen och intresset av en fri opinionsbildning. Utskottet avstyrkte därför vissa motioner som i anslutning till domstolarnas beslut i Manifestmålet ville snäva in upphovsrätten till förmån för ett förment yttrandefrihetsintresse, varpå riksdagen avslog motionerna. Emellertid påpekade domstolen att rättsläget i viss mån kunde ha ändrats genom inkorporeringen i svensk rätt av Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I konventionens artikel 10 tillerkänns envar rätt till yttrandefrihet, som emellertid får underkastas sådana inskränkningar eller straffpåföljder som är angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn bl.a. till annans rättigheter. Lagstöd kan härigenom finnas för att i vissa situationer tillerkänna yttrandefrihetsintresset försteg framför skyddet för upphovsrätten och då fria från ansvar för upphovsrättsintrång. Men inte ens ett något ökat utrymme för yttrandefrihetsintressen kunde motivera att utgivningen av Mein Kampf fick ske utan rättsinnehavarnas medgivande, om än svårigheter förelåg att få tag i exemplar av detta verk av historiskt intresse. 1.3.U(cid:0)(cid:0)pphovsrätten och konkurrensrätten Organisationen SAMI, de utövande konstnärernas företrädare i Sverige, krävde på grundval av 47 § URL ersättning för offentliga framföranden på hotell med tillämpning av vissa tariffer. Härvid erbjöds viss rabatt för hotell som var medlemmar av Sveriges Hotell- och restaurangföretagare, SHR. Ett hotell som ej var medlem av SHR hävdade att SAMI missbrukade sin dominerande ställning genom att utkräva en oskälig ersättning av utanförstående hotell. Svea hovrätt fann i dom 2002-03-11, Mål nr B 1184-00, Hotel du Nord, att SAMI visserligen intog en dominerande ställning, men att prissättningen inte innefattade missbruk av sådan ställning enligt 19 § 1 p konkurrenslagen. Den lägre tariffen för SHR-anslutna hotell var i och för sig skälig och dessutom motiverad av att SAMI blev kompenserad för de lägre intäkterna genom bl.a. minskade hanteringskostnader. Den av SAMI begärda tariffen för utanförstående hotell skulle i ljuset härav också anses som skälig. Högsta domstolen meddelade dom 2003-10-28.s. 149
8.Stockholms tingsrätts slutliga beslut 1999-04-19, Ä nr Ä8-72-96, Astrid Lindgren-filmer. Konkurrensverkets beslut att inte lämna ickeingripandebesked upphävdes. Vid fastställande av den relevanta marknaden kunde tingsrätten, till skillnad från Konkurrensverket, inte finna att Astrid Lindgren-filmer på köpvideokassett utgjorde en separat produktmarknad relativt annan barnfilm. Att uthyrnings- och försäljningsmarknaderna för videokassetter utgjorde separata marknader i förhållande till marknaderna för bio- och TV-visning stod klart, liksom att vuxenfilm kunde särhållas från barnfilm. Filmbolaget bakom Astrid Lindgren-filmerna intog inte en dominerande ställning på någondera av dessa marknader, varför hinder inte förelåg för att lämna icke-ingripandebesked. Jfr Konkurrensverkets beslut 1996-06-07, Dnr 1413/94, Buena Vista Home Entertainment AB v. FilmTajm i Göteborg AB.s. 150
9.Stockholms tingsrätts dom 1997-05-28, Mål nr T 8-1135-96, STIM ./. TV3. Domstolen fann att utföranderättssällskapets beräkningsmodell för inkassering av ersättning för offentliga framföranden av musik i television kunde anses diskriminerande på sätt som strider mot 19 § konkurrenslagen. Marknadsdomstolen fastställde tingsrättens domslut som alltså hade avseende på en viss ersättningsmodell, MD 1998: 5. Jfr Marknadsdomstolens dom MD 1999:13, Bonus. Paraplyorganisationen BONUS, som verkar på basen av avtalslicensen i 13 § URL för reprografi i undervisningsverksamhet, befanns inte ha gjort sig skyldig till missbruk av dominerande ställning enligt 19 § konkurrenslagen genom att neka två mindre organisationer medlemskap. Ej heller förekom något missbruk från BONUS sida i fråga om ersättningar för utnyttjande av utanförstående rättighetshavares verk. 2.S(cid:0)(cid:0)kyddsobjekt samt originalitet och andra skyddsförutsättningar 2.1S(cid:0)(cid:0)amma skyddsförutsättningar för alla verkstyper? URL ger inga direkta anvisningar om skyddsförutsättningar för att de verkstyper som i en exemplifierande lista förekommer i 1 § URL skall kunna erhålla skydd. I domspraxis och med stöd av doktrin och lagmotiv har man dock sedan länge utgått från begreppet verkshöjd som en sammanfattande norm för att en litterär eller konstnärlig prestation skall vara kvalificerad för rättsskydd, närmast genom att uppvisa ett visst mått av självständighet och individuell särprägel. Detta begrepp har sedermera ansetts kunna uttryckas med termen originalitet; se NJA 2002 s. 178, EMI v. Drängarna. I sistnämnda fall, liksom i flera andra under senare år, har Högsta domstolen i nära anslutning till lagmotiven påpekat att bl.a. sådana fenomen som prestationens kvalitet, kvantitet, stil eller manér saknar betydelse för bedömning av originaliteten; jfr NJA 1998 s. 563, Modulritningar, där Högsta domstolen fann anledning framhålla att de tekniska lösningar som avspeglade sig i vissa ritningar som avsåg byggmoduler föll utanför det upphovsrättsliga skyddet. I fallet EMI v. Drängarna har Högsta domstolen också påpekat att de upphovsrättsliga reglerna är desamma för såväl tonkonsten som för skriftverk och bildkonst, dvs. att originaliteten skall i princip prövas på likartat sätt oavsett verkstyp. Beträffande kvantitativa kriterias principiella irrelevans i sammanhanget nämner domstolen att inom musikområdet, liksom inom andra områden, måste skydd anses kunna föreligga inte endast för verk av betydande omfång utan även för ”ett fåtal toner vilkas sammanförande givit ett tillräckligt originellt resultat”, således ”i likhet med t.ex. personligt utformade titlar.”s. 150
10.I sist nämnda HD-fall framhåller dock domstolen, att det beträffande skriftverk och bildkonst sällan uppkommer några svårigheter vid avgörandet av om verket har verkshöjd och på grund därav skydd enligt upphovsrättslagen. Domstolen föreställer sig sannolikt att variationsmöjligheterna inom de nämnda kategorierna är så vida att man förhållandevis lätt kan urskilja vad som är någons originella skapelse, även om man samtidigt inflikar att även för tonkonsten skulle gälla att variationsmöjligheterna i vart fall teoretiskt är i det närmaste obegränsade. Likväl skulle variationsmöjligheterna anses vara mer begränsade inom populärmusiken än inom många andra musikaliska områden; ”avnämarnas krav på möjligheterna att känna igen, nyttja och komma ihåg det musikaliska verket liksom trender och kommersiella intressen ger ofta en tämligen trång variationsram.” Domstolen understryker dock följande beträffande musikområdet: ”På detta liksom på andra områden måste dock gälla att även ett helt okomplicerat verk erhåller skydd, om det är tillräckligt originellt.”s. 151
11.I linje härmed anför Högsta domstolen i NJA 1998 s. 563, Modulritningar, att även sådana i teckning och grafik utförda verk av beskrivande art, vilka enligt 1 § 2 st. URL hänförs till kategorien litterära verk, måste kännetecknas av ett visst mått av individualitet och särprägel i förhållande till andra liknande verk, för att de skall vara upphovsrättsligt skyddade. Emellertid skulle utrymmet för en självständig utformning i dessa fall vanligen vara mindre än när det gäller ”egentliga litterära verk”. Domstolen finner sålunda skäl att referera till lagmotiven beträffande att det skulle räcka med viss distans till äldre verk av samma slag eller en viss självständighet gentemot dessa för att vinna rättsskydd för ritningar och andra dylika beskrivande verk, och att å andra sidan, såsom gjorts gällande i litteraturen, det upphovsrättsliga skyddet för sådana verk skulle uppfattas som tämligen smalt och därför främst framträdde som ett skydd mot avbildning. För denna typ av verk skulle sålunda uppställas ”relativt låga krav på verkshöjd”, något som likväl inte innebar att ett visst mått av individualitet vore helt försumbart. 2.2S(cid:0)(cid:0)ubjektiv nyhet I svensk upphovsrätt har man allmänt antagit att originalitet och självständighet som förutsättning för rättsskydd inte nödvändigtvis relaterar till huruvida objektet i fråga skiljer sig från allt som tidigare framställts som litterära eller konstnärliga verk, något som skulle innebära ett krav på objektiv nyhet, utan att det är tillfyllest att upphovsmannen framställer något utan rimlig möjlighet till kännedom om eller annat utnyttjande av annans arbetsresultat, dvs. att det skulle räcka med s.k. subjektiv nyhet. En annan sak är att dubbelskapandekriteriet ofta torde betyda att det förhållandet att två upphovsmän helt oberoende av varandra kommer till helt likartat resultat talar för att båda objekten saknar originalitet. En prövning av subjektiv nyhet företogs i målet EMI v. Drängarna av Stockholms tingsrätt i dom 1999.01.21, Mål nr T 7451-96. Domstolen framhåller att man inom detta område (populärmusiken) synes vara villig att godta en verkshöjd som inte utesluter dubbelprestation. Vidare framhåller tingsrätten att melodi nr 2 framstår som en lätt ändring av melodi nr 1. ”Objektivt sett utgör således melodi 2 ett intrång i EMI:s ensamrätt till melodi 1.” Likväl finner tingsrätten att melodi 2 är resultatet av ett oberoende skapande, dvs. att dess upphovsman, företrädd av skivbolaget Regatta, inte har tillgodogjort sig melodi 1 vid det egna skapandet. Därmed har Regatta, enligt domstolen, lyckats bryta den presumtion för intrång som förelåg. Tingsrätten fann det däremot sannolikt att det välkända folkmusikaliska alstret Oxdansen hade inspirerat komponisten till melodi 2. Av överrätternas prövning av målet framgår att de inte uppfattade omständigheterna kring tillkomsten av melodi 2 som sådana att subjektiv nyhet var sannolik. Dessutom befanns Oxdansen irrelevant i sammanhanget; se nedan avsnitt 3.1. 2.3L(cid:0)(cid:0)itterära verk 2.3.1S(cid:0)(cid:0)pråkverk, struktur och urval URL utpekar två huvudkategorier av verk som kan erhålla rättsskydd, nämligen litterära eller konstnärliga prestationer. Inom den förra ryms inte bara vad som exemplifierande anges i 1 § 1 st. URL. Sålunda hör onekligen hit inte bara språkverkens alla uttryck utan även synnerligen omfattande kategorier av i vid mening beskrivande framställningar liksom resultatet av strukturerande, ordnande och sovrande aktiviteter. Av detta skäl brukar exempelvis även datorprogram placeras i de litterära verkens fålla, oavsett om de framträder i elektronisk, digital eller analog form eller som så kallat förberedande designmaterial, sedda som strukturerade instruktioner till en dators maskineri. Enligt 1 § 2 st. URL anges uttryckligen att även kartor och andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art skall hänföras till de litterära verken i lagens mening.s. 152
12.Skyddsförutsättningar för de rena språkverken har sällan prövats i svenska domstolar, troligen därför att man förhållandevis lätt kan konstatera förhandenvaron av individuella och särpräglande moment hos en föreliggande text. Men också därför att de i snäv mening litterära verkens ursprungliga och centrala position inom upphovsrätten har lett till att de redan tidigt kom under prövning i domstolarna. För den period som här intresserar har upphovsrättsligt skydd för litterära verk i åtskilliga fall mer eller mindre tagits för givet och sålunda ej kommit under särskild prövning inför domstol med avseende på skyddsförutsättningarna i en process som sålunda företrädesvis kan ha rört andra upphovsrättsliga fenomen.s. 153
13.I några fall kan frågan om minimikraven för rättsskydd i vart fall inte ha varit helt betydelselös, varför domstolarnas ställningstaganden, om än sällan utförligt motiverade, har sitt intresse. NJA 1985 s. 893, Manifestet; en text på ett par sidor, sedermera omtalat som Manifestet och återgivet in extenso i Göteborgs-Posten, innehöll en beskrivande framställning som utgjorde resultatet av diskussioner inom Göteborgs Stadsteaters regissörsgrupp och var ett förslag som skulle användas i en fortsatt diskussion på teatern. Idéerna ansågs inte vara helt nya i teatersammanhang och troligen gemensamma för medlemmar av regissörsgruppen och syftet bakom texten liksom det sakliga innehållet var likgiltiga som skyddsskapande moment, framhöll Högsta domstolen. Däremot hade upphovsmannen förmått ge texten en individuell utformning av sådan självständighet och originalitet som erfordras för skydd.s. 153
14.NJA 1985 s. 807, Nowolin. I en kort journalistisk artikel införd i Göteborgs-Posten redogjordes för problem som uppstått med madrasser som levererats till ett sjukhem. Rättsskyddet för artikeln var oomstridd och prövades i vart fall inte av någon domstol. Att rättsskydd förelåg måste dock ha varit en förutsättning för prövning av upphovsmannens yrkande om ersättning för intrång i såväl förfoganderätten som den ideella rätten. NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet. En mycket kort journalistisk artikel i Falköpings Tidning, närmast i notisform, redogjorde under rubriken ”Vattenverksförbundet investerar för 5,2 milj.” för vad som förekommit vid ett sammanträde med fullmäktige för Skaraborgs Vattenverksförbund. Tingsrätten fann att artikeln ej utgjorde ett verk i upphovsrättslagens mening. Trots det frånföll motparten i hovrätten sin tidigare gjorda invändning om att artikeln skulle sakna verkshöjd, varför domstolarna utgick från att sådant rättsskydd förelåg.s. 154
15.NJA 1996 s. 712, JAS-kraschen. Vid en prövning av om citaträtt kunde åberopas till försvar för Aftonbladets återgivande av delar av en samma dag i Dagens Nyheter införd tidningsartikel kom överinstanserna att fastställa varje underinstans dom, varför tingsrättens bedömning ter sig vägledande. I Aftonbladet förekom tre citat ur DN. För att citaträtten skulle kunna prövas måste först fastställas att det citerade ägde upphovsrättsligt skydd. Stockholms tingsrätt påpekade att enstaka sakuppgifter som förekom i citaten, såsom angående skador, behandling och upplevelser, inte kom i fråga för skydd. Men när det gällde vissa yttranden, såsom ”man känner sig som en ödla”, måste detta anses vara uttryck för ett individuellt skapande och därmed som ett element i DN-artikeln som skall omfattas av upphovsrätt. Det spelade härvidlag ingen roll vad i DN-artikeln som härrörde från journalistens arbete eller som var den intervjuade personens formuleringar. Tingsrätten ansåg att DN-artikeln som en helhet gott och väl uppfyllde de krav som skulle ställas på ett verk i upphovsrättslig mening, något som emellertid även avsåg de tre citaten som sålunda återgavs i Aftonbladet. Jfr Stockholms tingsrätts dom 1989-09-12, Laterna Magica, där en mening ur Ingmar Bergmans bok uppfattades som ett litterärt verk.s. 154
16.I fråga om andra former av litterära prestationer, särskilt vad gäller resultat av strukturerande, ordnande och sovrande aktiviteter, torde graden av komplexitet vid fastställande av rättsskydd vara betydligt högre. NJA 1995 s. 256, Nummerbanken. Fråga var om en systematiserad förteckning över artiklar som förekom i elbranschen. I huvudsak bestod denna katalog av c:a 96 000 sjusiffriga nummer med vars hjälp varje enskild artikel kunde identifieras. Av ett nummer kunde således utläsas slaget av artikel, dess egenskaper, såsom t.ex. strömstyrka, och leverantör. Artiklarna hade sammanförts i ett antal listor. Artikelnummer inom varje lista var uppbyggt enligt en för listan vald systematik, varför listornas inbördes ordning och därmed numrering var uttryck för ett visst system. Högsta domstolen ansåg att denna nummerbank uppvisade erforderlig originalitet och självständighet för att åtnjuta skydd enligt 1 § URL. Något förvånande nådde domstolen denna slutsats genom påpekandet att nummerbanken var ett uttryck för sådant tekniskt kunnande och hade en sådan logisk uppbyggnad att därav skulle följa att det var nära nog uteslutet att resultatet av någon annans likartade arbetsprestation skulle ha fått samma form. Sedda för sig brukar specifika kunskaper eller den logik som t.ex. ter sig naturlig för en yrkesman på området knappast kunna uppfattas som sådana originella eller individuellt särpräglade fenomen som renderar upphovsrättsligt skydd. Snarast borde nummerbanken ha angetts uppvisa en i förekommande fall individualiserad och särpräglad logisk uppbyggnad. Möjligen är detta vad domstolen åsyftat men ej direkt uttryckt. Högsta domstolen synes ha blandat dessa sina överväganden med den av domstolarna ofta tillämpade normen att rättsskydd är motiverat om risken för oberoende dubbelskapande kan anses utesluten. Jfr Stockholms tingsrätts dom 1990-11-16, T 7-117-89, Fågelpappan, om användning av dagboksanteckningar, intervjustoff m.m. som element i ett utarbetat teatermanus.s. 154
17.I flera fall har domstolarna prövat huruvida en bokutgåva kan i upphovsrättslig mening ha utnyttjats såsom förlaga en tidigare utgiven bok inom samma ämnesområde, utan att slavisk efterbildning av något eller några partier kan sägas ha förekommit. Särskilt komplicerad får sådan jämförelse sägas vara beträffande fackböcker och andra faktaredovisande framställningar, varvid rågången måste upprätthållas mellan vad som å ena sidan är allmänt tillgängliga uppgifter, förhållanden och slutsatser och å andra sidan den individualiserade framställningen som sådan. Frågan kan då vara huruvida en bearbetning eller eljest viss distans till förlagan kan vara tillräcklig för att den senare utgåvan kan omtalas som ett självständigt verk oaktat att det tematiska släktskapet med förlagan kan vara tydligt. I Stockholms tingsrätts dom 1998-01-30, DB 7-7-97, Zenit Samhällskunskap, befanns att en fackbok, trots mindre språkliga avvikelser från en viss förlaga, ibland med bibehållande av särskilda ord och ordsammanställningar, understundom med byte till synonyma ord eller uttryck, utgjorde intrång i det rättsskydd som tillkom förlagans upphovsman. I linje härmed Stockholms tingsrätts dom 2000-04-20, Mål nr T 1948-98, Lärobok i civilrätt. En senare utgåva innefattade intrång genom att den, utan ordagranna citat, bl.a. utnyttjade den såsom ett litterärt verk skyddade uppbyggnaden och struktureringen av ämnesstoffet som framträdde hos förlagan. 2.3.2V(cid:0)(cid:0)erk av beskrivande art Enligt 1 § 2 st. URL hänförs till de litterära verken även kartor samt andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art. NJA 1998 s. 563, Tomokuhus. Ritningar avsedda att ligga till grund för produktion av moduler till trähus hade framställts av en civilingenjör. Högsta domstolen konstaterar att de tekniska lösningar som avspeglar sig i ritningarna faller utanför det upphovsrättsliga skyddet. Fråga kunde endast vara om den form i vilken modulerna hade beskrivits i ritningarna. Härvidlag fästes likväl avseende vid vissa personliga drag som inte bara gällde formen utan även det pedagogiska framställningssättet. Överväganden om detaljeringsgrad, vilka enskildheter som skulle beskrivas, hur anvisningar i form av siffror och text skulle upptas på ritningarna var sådana moment som sammantagna ansågs uppvisa ett visst mått av personligt skapande för att sålunda medges rättsskydd. Intrång ansågs föreligga endast med avseende på mycket närgångna avbildningar, men inte beträffande vissa ritningar som uppvisade lägre eller annan detaljeringsgrad.s. 155
18.Hovrätten för Västra Sverige, 2002-01-24, T 3627-00, Sjöfartsverkets sjökort. Sjöfartsverket gjorde gällande att ett nautiskt förlags framställning av sjökort över Göta Kanal innefattade otillåtet utnyttjande av Sjöfartsverkets nautiska kartor över samma områden. Hovrätten konstaterade att vissa fakta som tas med på ett sjökort är givna, t.ex. orter, gränser och andra rent kartografiska element, varför de inte skulle kunna åtnjuta upphovsrättsligt skydd. Däremot kunde den individuella användningen av dessa givna fakta, nämligen det urval och den kombination av dem som gjorts för en viss karta, vara föremål för skydd, nämligen som en beskrivande framställning enligt 1 § 2 st. URL. Den som vill utföra en ny karta skulle sålunda kunna ”låna enskilda angivelser av fakta” ur en förlaga. Däremot får en sådan efterbildare inte ”systematiskt överta den samlade kartbilden”. En ny karta som ”till sin samlade bild eller som genom sitt samlade intryck avviker så mycket från förebilden att man kan säga att urval och generalisering av givna fakta har skett efter i huvudsak andra principer än enligt förebilden kränker inte den upphovsrätt som förebilden är förenad med”. Högsta domstolen medgav inte prövningstillstånd.s. 156
19.Fallet understryker att faktasammanställningar som sjökort och kartor typiskt sett tillerkänns blott ett mycket begränsat skyddsomfång, något som ju följer av att uppgifterna som sådana aldrig kan vara rättsskyddade. Hovrätten fann sålunda att den ifrågasatta efterbildningen visserligen utgjorde en ”nära avbildning av vissa former” och kännetecknades av ”ett mycket likartat urval av faktauppgifter”. Likväl förekom inget intrång i Sjöfartsverkets rättsskydd med hänsyn till att den påstådda efterbildningens ”format, uppbyggnad, färgsättning av ytor och linjer” vid en helhetsbedömning uppvisade en annan karaktär än förlagan. För produkter av detta slag, vilka onekligen kan vara resultat av ett omfattande och kostsamt arbete med sammanställning av adekvata uppgifter och återgivning med hög precision av faktiska förhållanden, kan sålunda grafisk form, konstnärliga element etc. vara mer betydelsefulla för rättsskyddet än det potentiella skyddet för faktaurvalet eller den beskrivande framställningen som sådan.s. 156
20.Hovrätten över Skåne och Blekinge meddelade i dom 2001-12-07, DT 2216, Mål nr T 309-99, Pergo, att ritningar som illustrerade ett mekaniskt hopfogningssystem uppvisade erforderligt mått av individuellt särpräglad formgivning som sålunda var något mer än blott en nära avbildning av en förebild. Framställningen av ritningarna hade givit upphov till så många särdrag som måst bli föremål för individuella överväganden att de skulle anses nå över ”den tämligen låga gränsen för verkshöjd när det gäller verk av ifrågavarande art”. 2.3.3D(cid:0)(cid:0)atorprogram Högsta domstolen har inte på ingående vis analyserat skyddsförutsättningar för datorprogram. I NJA 1996 s. 79, BBS, noterade Högsta domstolen lakoniskt beträffande de 35 program som funnits i den tilltalades dator och som förtecknats i en bilaga till Hovrättens dom, att ”samtliga dessa får bedömas vara upphovsrättsligt skyddade”. Hovrätten var något mer utförlig och anförde bl.a., att programmen i fråga var avsedda för ordbehandling, presentation, grafisk utformning m.m. för kommersiell användning. Dessa användningsområden inrymde i sig stora möjligheter till skilda lösningar vad gäller programutformningen. Samtliga program omfattade dessutom ett stort antal programinstruktioner. Redan dessa omständigheter fick enligt hovrätten anses tyda på att den nedre gränsen för verkshöjd var passerad. Och detta således utan att programmen hade presenterats i funktion för rätten. Men det förhållandet att det fanns flera olika program för samma användningsområde, men med skilda uppläggningssätt, var tillräckligt för att HovR:n skulle sluta sig till att det inte för något av programmen var fråga om en utformning som var tekniskt given. Det vore visserligen enligt HovR:n inte uteslutet att det kunde finnas stora likheter mellan vissa program, men detta skulle främst vara hänförligt till programmens funktion vid användningen och skulle således inte innebära att skyddet föll bort. HovR:n refererade i flera hänseenden till tingsrättens överväganden, bland vilka märks att denna domstol tog fasta på att merparten av programmen inte på ett optimalt sätt löste ett givet problem, alternativa lösningar förelåg uppenbarligen, och att ej heller fråga var om program som endast arrangerade beräkningsalgoritmer på ett okomplicerat sätt.s. 157
21.Från tiden före datorprogrammens uttryckliga upptagande i URL märks en dom av Hovrätten för Västra Sverige, 1987-11-19, DB 159, Broman, (NIR 1988 s. 310). HovR:n prövade det möjliga upphovsrättsliga skyddet för dels tre olika s.k. spelprogram, benämnda Archon, Summer Games och Hobbit, dels ett kalkyleringsprogram benämnt Calc Result Advanced. Alla fyra programmen uppfattades av HovR:n som litterära verk i lagens mening och skulle sålunda anses skyddade av URL, varvid underströks att upphovsrättens vanliga kriteria för rättsskydd för litterära verk var giltiga också i fråga om datorprogram. Detta framhölls även av Hovrätten över Skåne och Blekinge i dess dom 1991-02-21, DB 933/89. Denna hovrätt hade året före prövat rättsskyddet för ett stort antal av tämligen ordinära spelprogram, anpassade till den dåmera alltjämt vanliga men alls inte avancerade datorn Commodore 64, Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1990-12-20, DB 1326, B 381/90, Listerud. Domstolen fann att 180 av de prövade programmen uppvisade verkshöjd. Intrångsgöraren ådömdes påföljden två månaders fängelse, således en sänkning av tingsrättens dom på fyra månader. Högsta domstolen beslöt att ej meddela prövningstillstånd i sitt beslut 1991-02-26.s. 158
22.Jfr NJA 2000 s. 580, Nintendo, där Högsta domstolen nöjde sig med att notera att vissa videospel hade upphovsrättsligt skydd som datorprogram; huvudfrågan gällde dock om de var skyddade som filmverk, vilket däremot ej befanns vara fallet; se nedan under 2.4.5. 2.4.K(cid:0)(cid:0)onstnärliga verk 2.4.1K(cid:0)(cid:0)onstverk och byggnadsverk NJA 1981 s. 313, Två herrars tjänare. En scenografi bestående av ett estradliknande upphöjt mindre scengolv av trä och till synes i renässansstil dekorerade exteriörkulisser i form av draperier samt av några möbler, kläder och annan rekvisita uppfattades av tingsrätten som ett konstnärligt verk. Sedermera var detta obestritt i målet varför domstolarna enbart hade att pröva om ett exemplar av verket hade framställts genom fotografi; se nedan under avsnitt 4.1.s. 158
23.NJA 1990 s. 499, Gotlandsmotiv på ICA-påsar. Nio små stiliserande teckningar av på Gotland befintliga byggnader och andra objekt befanns vara verk i lagens mening. Andra objekt ur samma större bild, som återgav Gotlands karta, befanns inte skyddsvärda. Högsta domstolens motivering för rättsskyddet har rönt förvåning. Teckningarna ansågs överlag enkla och banala men eftersom de var ”utförda i en enhetlig stil och med en klar konstnärlig ambition att ge en attraktiv bild av Gotland som ett intressant och levande semesterlandskap” så fanns skäl för rättsskydd, tydligen eftersom tecknaren ”i sådant syfte - - - valt ut ett antal lämpliga motiv vilka han återgivit med en viss förenkling och omgestaltning av verkligheten. Sedda i sitt sammanhang måste teckningarna anses ha tillräcklig individualitet för att åtnjuta upphovsrättsligt skydd.” Varken syfte, sammanhang eller val av motiv brukar omtalas som skyddsgivande moment — endast originaliteten hos resultatet av en skapande aktivitet brukar prövas. I målet prövades också i vad mån erforderlig likhet förelåg mellan den sålunda skyddade förlagan och en potentiell efterbildning. Jfr Stockholms tingsrätts dom 1990-03-06, DT 35, Mål nr T 7-333-88, Dennis the Menace, rörande frågan om en tecknad figurs likhet med den välkända seriefiguren Dennis.s. 158
24.NJA 1993 s. 263, Uppsala stadshus. Underrätterna synes ha tagit för givet att Uppsala stadshus var ett byggnadsverk och att detta motiverade rättsskydd även för byggnadsritningar som avsåg stadshuset. Högsta domstolen fokuserade mer på rättsskyddet för byggnadsritningarna som sådana, troligen i deras egenskap av beskrivande framställningar, dvs. litterära verk. 2.4.2B(cid:0)(cid:0)rukskonst Inom brukskonsten ter sig i många fall fastställandet av verkshöjd och originalitet särskilt komplicerat, eftersom formgivningen ofta relaterar till funktionella behov, produktions- och utvecklingsförhållanden inom industrin och det formförråd som kan ha utvecklats under lång tid inom olika grenar av industriproduktion av bruksvaror. En annan men närbesläktad och likaledes komplicerad problematik rör frågan om vilket skyddsomfång som bör tillerkännas ett alster av brukskonst, närmast vilken mån av variation hos ett alsters formgivningstema som motiverar tal om ett nytt självständigt verk eller om något som eljest faller utom (eller inom) skyddsområdet för ett tidigare utfört brukskonstalster.s. 159
25.NJA 1994 s. 74, Smultron, ger viss vägledning. Saken rörde skydd och skyddsomfång för ett tvådimensionellt mönster kallat Smultron och avsett att användas till dekorativa textilier. Mönstret, som ritats av Lena Boije och var som textil framtaget av Borås Wäfveri, var uppbyggt av de förhållandevis enkla elementen i en smultronplanta, där blad, bär och blommor var naturalistiskt återgivna. Genom upprepning täckte dylika plantor i stort sett hela mönsterrapportens yta. Högsta domstolen framhåller att upphovsrätten inte omfattar idén att avbilda detaljer i smultronplantan — inte heller omfattar skyddet motivet som sådant, utan den konkreta, bestämda form, som upphovsmannen åstadkommit. Vidare påpekar Högsta domstolen att mönstret, som skapats av naturalistiska och välkända komponenter, inte har ett unikt innehåll utan dess särprägel består i upphovsmannens sätt att konstnärligt utnyttja de givna elementen. Härvidlag uppfylldes dock erforderliga krav för att vinna rättsskydd. Skyddsomfånget skulle dock bestämmas med beaktande av verkets originalitet. Mot bakgrund av vad som nyss noterats fann domstolen att skyddsomfånget skulle anses relativt begränsat, men ej mindre än att omfatta inte bara skydd mot direkt kopiering utan även skydd mot framställning av ett annat mönster som, sett som helhet, företer en påfallande likhet med det skyddade verket.s. 159
26.Det mothållna mönstret, framtaget av företaget Modegrossisten, återgav ursprungligen i sitt s.k. grundmönster körsbär/plommonliknande bär, vilka dock i samverkan med tillverkaren i Hongkong ändrats till att i stället innehålla jordgubbar, varvid grundmönstret även förminskades till 66%. I förhållande till Smultron förekom även en del andra skillnader hos Modegrossistens mönster, såsom att bladen i de återgivna plantorna var körsbärsblad, ej smultronblad, att bären var grupperade två, tre eller fem intill varandra, att bären var riktade både uppåt och nedåt, att bären saknade stjälkar och att bladen saknade sådana vita streck som förekom hos Smultron. Högsta domstolen antog att jordgubbsmönstret måste ha varit framtaget av Modegrossisten i medvetande om Smultrons popularitet på marknaden och att helhetsintrycken av de båda mönstren föreföll lika. Domstolen tog dock fasta på de förekommande skillnaderna och de av Modegrossistens hos leverantören i Hongkong beställda variationerna, vilka utfördes omgående utan förlaga av en hos leverantören anställd designer. Sammantaget fick olikheterna anses vara så stora att jordgubbsmönstret inte kunde sägas ligga inom skyddsomfånget hos Smultron.s. 160
27.Det har sitt intresse att underrätterna vid intrångsbedömningen tog fasta på att de båda mönstren tryckta på tyg onekligen gav samma helhetsintryck, varför tingsrätten och HovR:n fann att Modegrossisten gjort intrång i den rätt som tillkom Borås Wäfveri. Också det yttrande av Svensk Forms Opinionsnämnd, inhämtat av Högsta domstolen i målet, underströk att helhetsintrycket av Modegrossistens mönster, trots vissa skillnader i detaljutformning, otvivelaktigt gav vid handen att det låg inom Smultrons skyddsomfång. Högsta domstolen synes däremot ha bortsett från helhetsintrycket av hela mönsterrapporten för att i stället vägledas av de faktiska skillnaderna vad gäller enskilda formelement som framträdde vid en jämförelse mellan den smultronplanta och den ”jordgubbsplanta” vilka var för sig hade reproducerats i respektive mönster.s. 160
28.NJA 1995 s. 631, Sundborn. Hackman Rörstrand AB marknadsförde en servis kallad Sundborn med ett mönster i form av en blomranka, ritad av företagets designer Pia Rönndahl. Fråga uppkom, vid yrkande om interimistiskt förbud vid vite, om ett annat blommönster, som förekom applicerat på ett annat företags porslinsservis, kallad Majblom, uppvisade sådana likheter med det förra mönstret att det kunde anses sannolikt att det senare utgjorde intrång i det förra. Sundborn utgjordes av en allmogeinspirerad växtformation i form av en rödaktig blomma, en s.k. fyrväppling, med gröna blad och en blå kurbitsslinga som går ut åt vardera hållet. Mönstret bildades av en upprepning av denna figur.s. 160
29.Underrätterna lämnade det interimistiska yrkandet utan bifall, se nedan avsnitt 8.1. Inte heller Högsta domstolen fann skäl att bifalla det interimistiska yrkandet, men den föredragande revisionssekreteraren framhöll i sitt yttrande att mönstret fick genom sin formkomposition och balans mellan form och färg anses uppvisa sådan individuell och konstnärlig gestaltning att sannolika skäl förelåg för upphovsrättsligt skydd. Skyddsomfånget för dekoren fick dock, med hänsyn till att den byggde på traditionella och enkla formelement liksom på förekommande färgsättningar inom allmogestilen, anses begränsat. Trots skillnaderna i detaljer uppvisade Majblom vid en jämförelse av helhetsintrycken sådan framträdande likhet med Sundborns dekor att sannolikhet förelåg för att den förra gjorde intrång i upphovsrätten till den senare. Det noterades härtill att företaget bakom Majblom inte förmått göra sannolikt att Majblom framtagits självständigt utan kännedom om Sundborn. Högsta domstolen tog dock inte ställning till dessa argument eftersom det interimistiska yrkandet avvisades på grund av att ställd säkerhet inte godtogs.s. 161
30.NJA 1995 s. 164, Stickad Tunika. Högsta domstolen vände sig här mot att mönsterskyddslagens införande skapade förutsättningar för att upprätthålla stränga krav på konstnärlighet beträffande brukskonst för att sådan skall få upphovsrättsligt skydd. Bl.a. framhölls att mönsterlagen inte förmått ge tillfredsställande skydd åt produkter av brukskonst såsom förutsatts vid lagens tillkomst. Efterbildningsverksamhet inte minst i modebranschen var omfattande och hade genom den tekniska utvecklingen blivit alltmer kännbar för modeskaparna; det fanns från samhällssynpunkt starka skäl att söka hindra alltför långtgående efterbildningsverksamhet. Originella och självständigt skapade plagg som fått en individuell och konstnärlig formgivning borde därför komma i åtnjutande av upphovsrättsligt skydd. Mot denna bakgrund fann Högsta domstolen att den ifrågavarande stickade tunikan, genom sin balans mellan olika sticktekniker och genom kombinationen mellan överdelen och den utsvängda kjolliknande underdelen, fick anses uppvisa sådan individuell och konstnärlig gestaltning att den utgjorde ett upphovsrättsligt skyddat alster av brukskonst.s. 161
31.Hovrätten för Västra Sverige, 1996-11-01, RH 1997:13, Kriss-jackan, framhöll att man med hänsyn till att variationsmöjligheterna var begränsade inom brukskonstområdet skulle vara generös med att ge verk upphovsrättsligt erkännande, men restriktiv vid bedömningen av hur omfattande skyddsomfånget skulle vara. Den jacka vars rättsskydd prövades befanns, vid en helhetsbedömning, ge uttryck för ett individuellt och originellt konstnärligt skapande, främst genom det sätt på vilket formgivaren hade utnyttjat tekniken och kombinerat form-, färg- och designdetaljer. Jämförelseobjektet befanns utgöra en sådan bearbetning av Kriss-jackan som omfattades av den sistnämnda jackans skydd. Se även Hovrätten över Skåne och Blekinge, 1998-06-10, RH 1998:89, Röllakansmattor.s. 161
32.Svea Hovrätt, 2002-04-04, DT 958-00, Kupévärmare. HovR:n konstaterade att utformningen av en kupévärmare till största delen styrts av funktionella överväganden, inte av ett konstnärligt skapande. Till detta kom att objektet i fråga inte kunde anses uppvisa självständighet och originalitet i förhållande till andra kupévärmare på marknaden.s. 162
33.Stockholms tingsrätt DT 2001-05-10, mål T-7741-99, Harry Boy. Tecknade reklamfiguren Harry Boy ansågs inte utgöra intrång i en förlaga av ett tecknat djur (häst) med mänskliga drag. ”Ett talande djur med mänskliga drag” medförde inte ensamt upphovsrätt, inte heller den problemlösning eller det bakomliggande tankeinnehåll som anknöt till förlagan. Sådana moment som anknytning till såväl människa som häst, namn, dialekt och ställning av berömd person var alltför vaga karaktäristika för att medföra upphovsrättsligt skydd. 2.4.3M(cid:0)(cid:0)usikaliska verk Bara i ett enda mål har Högsta domstolen prövat skyddsförutsättningarna för ett musikaliskt verk (melodi 1) och huruvida erforderlig likhet förelåg mellan detta verk och en påstådd efterbildning (melodi 2), NJA 2002 s. 178, EMI v. Drängarna, se även ovan avsnitt 2.1 och 2.2. Avgörande för frågan om verkshöjd var bedömningen av hur melodi 1 kunde uppfattas av lyssnaren, dvs. helhetsbedömningen. Melodi 1, vilken utgjorde grunden för ett instrumentalt mellanspel i en eljest textsatt sång, omfattade ett avsnitt om tio takter, vilket ”melodiskt och instrumentellt” framstod som väl avgränsat från övriga inslag i kompositionen och dessutom tillräckligt egenartat för att det skulle framstå som ett självständigt verk. Också frågan om melodi 2 var tillräckligt lik melodi 1 skulle besvaras på grundval av en helhetsbedömning. Avslutningarna på melodiernas fraser var olika, liksom tempon och harmonik. Helhetsbedömningen gav dock vid handen att melodi 2 fick anses utgöra samma verk som melodi 1.s. 162
34.Frågan om oberoende dubbelskapande prövades också, varvid Högsta domstolen framhöll att vid en så påfallande likhet som den som konstaterats föreligga mellan de båda melodierna måste ställas höga krav på den bevisning som skall styrka sådant oberoende. Mot bakgrund av tiden för tillkomsten av melodi 1 och dess genomslag på marknaden var det inte sannolikt att melodi 2 skapats oberoende av melodi 1. 2.4.4F(cid:0)(cid:0)otobild NJA 1979 s. 70, Offsetplåtar. Vid framställning av färgteckningar som skulle mångfaldigas genom offsettryck användes offsetplåtar som tillverkades med fotografisk teknik. Fråga var om därmed fotobilder med skydd enligt då gällande FotoL framställts. Högsta domstolen kunde inte finna att FotoL var tillämplig på bilder som framställts vid tillverkning av plåtarna. Hovrätten för Västra Sverige, dom 1978-11-17, Sjö och snö (NIR 1981 s. 413 f.), fann dock i ett något tidigare avgörande att bilder som med den fotografiska offsetmetoden framställts av andra bilder skulle anses utgöra fotografiska bilder i FotoL:s mening. Emellertid endast med avseende på bilder som genomgått viss bearbetning, men inte sådana bilder som med offsetmetoden endast hade förminskats.s. 162
35.Rättsskyddet för fotografisk bild har alltsedan 1960 års FotoL haft avseende på varje bild som ”uppkommit under inverkan av ljus på därför känsliga ämnen”, häri inbegripna även infrarött och ultraviolett ljus och röntgenstrålar. I linje med artikel 2 Bernkonventionen, som omtalar att ”med fotografiska verk jämställs verk som kommit till uttryck genom med fotografi likartat förfarande”, torde stå utom tvekan att även bilder som framställs på elektronisk väg, i videoform etc., utgör fotobilder. Med inlemmandet år 1994 av rättsskyddet för fotografiska bilder i URL, dels som fotografiska verk enligt 1 § URL, dels som fotografiska bilder som saknar originalitet men som erbjuds skydd såsom en närstående rättighet, 49 a § URL, har inte åsyftats en förändring av vad som alls kan utgöra en fotografisk bild i teknisk mening relativt vad som gällde enligt FotoL. Domstolarnas slutsatser i nyss angivna mål torde därför alltjämt vara vägledande såtillvida som fotografiskt betonade tekniska led i ett mångfaldigande, hit hör således inte bara offsetteknikens användande av fototeknik utan troligen även vanlig reprografi (fotokopiering), knappast ger upphov till sådana fotobilder som motiverar rättsskydd ens på grundval av 49 a § URL, såvida inte en bearbetande aktivitet kan redovisas som går utöver mekanisk förstoring eller förminskning och som därför kan anses resultera i en ny fotobild.s. 163
36.NJA 1989 s. 315, Evert Taube. En tecknare, som hade använt två pressfoton av Evert Taubes ansikte som förlaga för två teckningar, påstod att han härvid inte hade framställt kopior av fotografierna utan återgivit dessas motiv i bearbetad form. Högsta domstolen kom till samma slutsats och fann således att exemplar av fotografierna ej framställts vid utförande av teckningarna. Rättsskyddet enligt den dåmera gällande FotoL gentemot bearbetningar i annat än fotografisk teknik var onekligen svagt, vilket detta fall bekräftar. Även vid en prövning på grundval av 49 a § URL torde utgången ha blivit densamma som i 1989 års HD-fall. Men såvida fotografierna i fråga skulle anses uppvisa originalitet är det sannolikt att Högsta domstolen numera hade kommit till en annan slutsats.s. 163
37.Ett i viss mening motsatt förhållande förekom i NJA 1981 s. 313, Två herrars tjänare, där en fotograf i och för sig hade fotorätt till sina bilder som bl.a. återgav upphovsrättsligt skyddad scenografi. Fotobilderna ansågs utgöra exemplar av scenografin och kunde därför inte användas vid mångfaldigande på omslaget till en grammofonskiva utan medgivande av upphovsmannen till scenografin.s. 163
38.NJA 1982 s. 23, Bröllopsnegativ. Högsta domstolen slog här fast att fotografers rätt även omfattar bildoriginal i form av t.ex. negativ till positiva bilder. Detta förde vidare till domstolens slutsatser vad gäller presumtioner angående förfoganderätten till sådant original; den rätt som tillkom en beställare av bröllopsbilder omfattade inte äganderätten till bildoriginalen, vilken således skulle anses kvarstanna hos fotografen.s. 164
39.Svea Hovrätt, dom 1990-07-02, Höder. Enligt 15 § 2 st. FotoL erbjöds en förlängd skyddstid för fotografisk bild ”som äger konstnärligt eller vetenskapligt värde”. Innebörden härav prövades i hovrätten men saknar numera, efter fotorättens integration i URL, relevans även såvitt gäller en prövning av originalitet hos fotobilder enligt 1 § URL. 2.4.5F(cid:0)(cid:0)ilmverk NJA 2000 s. 580, Nintendo. Fråga uppkom om äldre TV-spel (Nintendo 8 och 16 bitar) kunde hänföras till kategorin filmverk. Högsta domstolen konstaterar att lagtexten i URL inte anger vad som närmare skall avses med filmverk, men att det på grundval av lagmotiven kan hävdas att film skall karaktäriseras som ”bild i rörelse”, ett begrepp som numera skulle tillämpas oberoende av medium eller teknik. De ifrågavarande videospelen innehöll rörliga bilder och ljud som åstadkoms genom datorprogram. Bildernas rörelse hade i utgångsläget ingen självständig betydelse, påpekar domstolen; de upprepades på ett enahanda sätt till dess att spelaren gav dem en innebörd genom sina direktiv. Det var alltså spelaren som angav hur serien av rörliga bilder skulle gestalta sig, låt vara inom en förprogrammerad ram. Spelprogrammen var inte heller resultatet av en sådan inspelningsverksamhet som beskrivs i upphovsrättslagens motiv, vilket förhållande bidragit till viss särreglering för filmverk. Spelprogrammen skilde sig därför såväl till sin karaktär som till sitt användningsområde markant från traditionella filmverk. De bilder som kom upp på bildskärmen var snarast att se som ett utflöde av det underliggande datorprogrammet. Sammantaget ledde detta till att videospelen inte kunde anses upphovsrättsligt skyddade som filmverk, men väl i fråga om de tilllämpade datorprogrammen.s. 164
40.Högsta domstolen kan här inte sägas ha motsagt att rörliga bilder som genereras av en programkod skulle kunna uppfattas som filmverk i andra situationer. Domen kan inte heller anses belägga att skyddet för datorprogram med automatik skulle kunna utsträckas till varje skärmuttryck, dvs. till vad som framträder inför människors ögon på en datorskärm varvid i och för sig tillämpas ett datorprogram.s. 164
41.Se nedan under avsnitt 8.7 beträffande skattemyndigheternas gränsdragning mellan filmverk och ”filmtekniskt” framställda alster. 2.5K(cid:0)(cid:0)ataloger och databaser NJA 1985 s. 813, Krukväxtkort. Den ”gamla” katalogregeln i 49 § URL låg till grund för Högsta domstolens prövning i detta mål som avsåg sammanställning på särskilda kort av uppgifter om 64 olika krukväxter, sorterade efter det väderstreck i vilket varje växt lämpligen borde placeras. Sammanställningen omfattade omkring 1(cid:0)250 olika uppgifter, vilket med hänsyn även till den betydande tid som hade behövts för arbetet fick betraktas som ”ett stort antal” i den mening som förekommer i 49 § URL. Att en del av uppgifterna presenterades i form av kortfattade, sammanhängande texter utgjorde inget hinder mot att hela sammanställningen i förevarande sammanhang kunde räknas som ett med katalog eller tabell jämställt ”annat dylikt arbete”.s. 165
42.I enlighet med vad hovrätten anfört noterades i fråga om intrång, att det vid eftergörande av alster som åtnjuter katalogskydd måste ställas stora krav på överensstämmelse mellan publikationerna för att intrång skall föreligga — främst för att det är sammanställningen som sådan som åtnjuter skydd, inte däri ingående faktauppgifter. Emellertid erfordrades inte total likhet mellan jämförda publikationer. Som hovrättens framhöll, vartill Högsta domstolen hänvisade, förelåg i detta fall identitet mellan ett stort antal uppgifter i krukväxtkorten och den ifrågasatta efterbildningen, vartill kom att dessa uppgifter sammanställts på sådant sätt att kraven på överensstämmelse skulle anses uppfyllda i förevarande fall.s. 165
43.Svea hovrätts dom 2001-05-03, Mål nr T 3504-00, Fixtures Marketing v. Svenska Spel. Fråga var primärt om rättsskydd enligt 49 § URL, i dess lydelse efter implementeringen av databasdirektivet 96/9/EG, för spelordningarna för de engelska och skotska elitserieligorna i fotboll. Gotlands tingsrätt konstaterade att spelordningarna var skyddade sammanställningar av uppgifter. Svenska Spels återgivande av uppgifter ur spelordningarna på tipskuponger m.m. ansågs dock ej innebära intrång på den grund att endast vissa och ett begränsat antal uppgifter härvid återgivits. Svea hovrätt fann att Svenska Spel använt samma uppgifter om matcher som återfanns i Fixtures databaser genom att i spelkuponger namnge vissa engelska och skotska fotbollslag som skulle spela mot varandra. Det kunde dock inte anses visat, enligt hovrättens mening, att Svenska Spel hade ”gjort utdrag ur databasernas innehåll”. Detta skulle anses innebära ”att Svenska Spel inte har gjort intrång i det katalogskydd som de aktuella databaserna kan omfattas av”. Målet har beviljats prövningstillstånd av Högsta domstolen, vilken hösten 2002 beslutat inhämta förhandsbesked från EG-domstolen. 2.6T(cid:0)(cid:0)itelskydd NJA 1986 s. 226, Låt mig få tända ett ljus. Fråga var främst om skäligt vederlag enligt 54 § 1 st. URL kunde utgå vid användning av titel som stred mot det särskilda titelskyddet i 50 § URL, se nedan avsnitt 8.1. Högsta domstolen konstaterar att det titelskydd som grundas på 50 § URL inte innefattar något skydd för litterärt eller konstnärligt verk utan endast ett skydd för ett verks beteckning. Den som gör intrång i detta titelskydd utnyttjar följaktligen en titel och inte ett verk. Eftersom det uttryckligen anges som förutsättning för vederlag i 54 § 1 st. URL att ett verk har utnyttjats var klarlagt att titelintrång inte gav upphov till vederlag, men väl för förlust, lidande eller annat förfång vid oaktsamma åtgärder såsom framgår av 54 § 3 st. URL.s. 165
44.Skyddet vill alltså, olikt upphovsrätten, motverka förväxling, något som också lett till att skyddet inte begränsats till någon föreskriven giltighetstid, vilket speglar att vissa allmänna intressen varit avsedda att tillgodoses. Svea hovrätt, dom 1985-02-15, DT 8, Mål nr T 834/83, fann därför anledning påpeka, att de allmänna intressena skulle motverkas om bestämmelsen tolkades så att den gav innehavaren av rätten till titeln möjlighet att mot ersättning upplåta rätten att för ett nytt verk utnyttja titeln på ett redan offentliggjort verk på ett lätt förväxlingsbart sätt. På grund härav talade enligt hovrätten övervägande skäl för att den rätt till skydd för titel på ett tidigare offentliggjort verk som 50 § URL erbjuder inte kan bli föremål för förfoganden eller överhuvud för överlåtelse. Härtill kan fogas kommentaren att nyssnämnda förhållanden knappast hindrar den titelskyddade att mot vederlag avstå från upprätthållandet av sitt laggivna skydd och att i den meningen s.a.s. omsätta rättsskyddet i en ekonomisk handel. 3.B(cid:0)(cid:0)rott mot förfoganderätten — Processuella spörsmål 3.1B(cid:0)(cid:0)evisbörda NJA 1994 s. 74, Smultron. Högsta domstolen framhåller att den som gör gällande att det begåtts ett intrång i upphovsrätten till ett verk genom otillåten efterbildning har bevisbördan för att en sådan efterbildning skett. En framträdande likhet med det skyddade verket kan emellertid i och för sig anses utgöra ett starkt stöd för att det senare tillkomna alstret just är en efterbildning. Den som påstås ha gjort intrång i den andres upphovsrätt måste i så fall göra sannolikt att hans alster framtagits självständigt för att någon efterbildning inte skall anses föreligga.s. 166
45.NJA 2002 s. 178, EMI v. Drängarna. I överrätterna gjordes klara uttalanden om bevisfrågor i fall av påtaglig likhet mellan en förlaga och påstådd efterbildning. Svea Hovrätt, dom 2001-02-02, Mål nr T 1418-99, framhöll sålunda till frågan om en senare tillkommen melodi, kallad melodi 2, var en efterbildning av en tidigare komponerad melodi, kallad melodi 1, under påpekande att melodislingorna var påfallande lika, ”i det närmaste identiska”, att presumtionen för att melodi 2 är en efterbildning av melodi 1 är särskilt stark. Med hänvisning till NJA 1994 s. 74 måste det därför, framhåller hovrätten, krävas bevisning av påtaglig styrka för att bryta denna presumtion. Svea Hovrätt fann också att just inget talade för att Oxdansen framstod som inspirationskälla — de faktiska olikheterna var för stora. Regatta ”har inte gjort sannolikt att melodi 2 skulle ha kunnat skapas självständigt och oberoende av melodi 1”. Vid prövningen av saken i Högsta domstolen konstaterar domstolen följande: ”Vid en så påfallande likhet som kan konstateras föreligga mellan de båda melodierna måste ställas höga krav på den bevisning som skall styrka, att fråga är om ett oberoende dubbelskapande. Vad (svaranden) anfört beträffande tillkomsten av melodi 2 gör det, mot bakgrund av genomslaget på marknaden för melodi 1, inte sannolikt att melodi 2 skapats oberoende av melodi 1. Melodi 2 får därmed anses utgöra en efterbildning av melodi 1 och den kränker alltså EMI:s upphovsrätt till denna.” 3.2G(cid:0)(cid:0)ärningsmannaskap och straffansvar Frågan om vem ansvaret skall drabba vid intrång har prövats i åtskilliga fall, särskilt vid offentliga framföranden av musik. Såväl personer vilka enligt offentligrättsliga regler varit att anse som ansvariga anordnare som de personer som av någon anledning haft praktiska arrangemang om hand har kunnat fällas till ansvar för brott mot upphovsrätten. I fall av teknisk automation och dispositioner över digital utrustning har ibland krävts ett mått av konkret handlande.s. 166
46.NJA 1985 s. 909, Aftonbladet. Allmänna principer är att tillämpa vid bestämmande av gärningsmannaskap vid intrång i upphovsrätt. Den närmare innebörden härav kunde däremot inte anses helt klar. Sålunda kunde t.ex. den tryckfrihetsrättsliga regleringen indirekt påverka bedömningen av hur ansvaret skulle placeras inom ett tidningsföretag. Att ansvaret bör läggas på en person inom en tidningsledning var alltså motiverat, enligt Högsta domstolens mening, både som skydd för upphovsmännens intressen och som led i värnet av tidningars redaktionella integritet. I detta fall hade en publicerad tidningsartikel kommit att innehålla otillåtna utdrag ur en bok, vilken ännu inte var utgiven, men som i korrektur översänts till tidningen som förberedelse för en recension. Högsta domstolen konstaterade att någon klar och tydlig instruktion om uppgiftsfördelningen mellan olika befattningshavare vid prövning av upphovsrättsliga frågor inte förelåg vid tidningen och att det funnits utrymme för missförstånd och osäkerhet härvidlag. Detta vittnade om sådana brister i den övergripande bevakningen av de upphovsrättsliga frågorna inom tidningen att grov oaktsamhet skulle anses ligga dess chefredaktör, tillika ansvarige utgivare, till last. Jfr NJA 1985 s. 893, Manifestet; NJA 1986 s. 702, Demonstrationsmusik; NJA 1988 s. 715, Landstingsmålet.s. 167
47.NJA 1996 s. 79, BBS. Fråga var om ansvar i brottmål för en person som i egenskap av ägare och systemoperatör för en BBS drivit en datornätverksamhet, vilken möjliggjort för andra att bl.a. överföra datorprogram från BBS:n till en ansluten dator. Kunde den tilltalade anses ha gjort programmen tillgängliga för allmänheten enligt 2 § URL? Paragrafen åsyftade enligt Högsta domstolen ett aktivt handlande. Med beaktande av den s.k. legalitetsprincipen blev slutsatsen att det inte kunde anses förenligt med lagtexten att ett aktivt handlande som inte gick utöver enbart ett tillhandahållande av BBS:n skulle vara tillräckligt för att fälla systemoperatören till ansvar. Domstolen påpekar härtill att detta innebär en ”påtaglig lucka i det upphovsrättsliga skyddet”. Emellertid skulle en stel distinktion mellan aktivitet och passivitet bl.a. kunna leda till att ”den som gör något, om än för litet, skulle anses mer klandervärd än den som i motsvarande fall bara ’sitter med armarna i kors’. Från rättpolitisk synpunkt skulle en sådan ordning knappast anses godtagbar.” Förutsättningarna för ansvar såsom medverkande kunde inte prövas i målet såsom ansvarspåståendena anlagts. I ett civilmål kunde bedömningen om ansvar för förfoganden över skyddade verk möjligen blivit en annan. Inte heller gällde dåmera lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor. 3.3A(cid:0)(cid:0)ngiven rättsinnehavare som förutsättning för allmänt åtal I det ovan under avsnitt 1.1 presenterade fallet NJA 1998 s. 838, Mein Kampf, noterade Högsta domstolen att angivelse från upphovsmannen eller hans rättsinnehavare inte var en nödvändig förutsättning för allmänt åtal. En annan sak var om en ståndpunkt i målet, att det inte var visat att Fristaten Bayern innehade upphovsrätten till Mein Kampf, skulle innebära att åtalet inte kunde bifallas. Emellertid fann Högsta domstolen att åtal enligt 53 § URL skall kunna bifallas även om det inte är klarlagt vem som innehar upphovsrätten. Det får anses tillräckligt att det i gärningsbeskrivningen anges att någon kränkt en annans upphovsrätt utan att det finns uppgift om vem denne andre är. Detta var just ett av skälen till införandet av möjligheten till allmänt åtal utan angivelse. 3.4P(cid:0)(cid:0)resumtion mot rättsinnehavarens medgivandes. 168