Stycket

307.Den allmänna uppfattning Högsta domstolen åberopar, av innebörd att underlaget för en särskild förmånsrätt skall bestämmas efter förhållandena vid konkursutbrottet, är identisk med den frysningsprincip som tidigare diskuterats i avsnitt 1.4.3 ovan (vid NJA 1995 s. 157). Denna princip kombineras med en resursproportioneringsmetod, enligt vilken värdet hos de resurser som lagts ned på produkten före konkursutbrottet skall multipliceras med den uppnådda försäljningssumman, resultatet divideras med det sammanlagda värdet hos de resurser som lagts ned på produkten före och efter konkursutbrottet, samt den siffra som härigenom uppnås antas motsvara värdet hos produkten vid tidpunkten för beslutet om konkurs. På så sätt antas att produkten har stigit i värde i samma takt som resurser av olika slag har tillförts. Med tillämpning av frysningsprincipen gottskrivs härefter innehavare av företagshypotek/företagsinteckning det värde som produkten enligt detta antagande betingat vid konkursutbrottet. Det bör noteras att de tillförda resurserna skall beaktas oavsett om de blivit eller genom utdelning i konkursen kommer att bli betalda och därmed inneburit en reell ”kostnad” i verksamheten; vad som skall uppskattas är värdet hos den egendom som vid konkursutbrottet ingick i hypoteksunderlaget, och här återfinns även till exempel varor som levererats på kredit och vars säljare saknar utsikt till utdelning i konkursen. Jag finner det därför mer korrekt att tala om en ”resursproportioneringsmetod” än en ”kostnadsproportioneringsmetod” enligt Högsta domstolens resonemang om nedlagda ”kostnader”.s. 871