Stycket

246.Slutligen må observeras hur Högsta domstolen i NJA 1986 s. 217 betonade att kunderna inte under factoringförhållandets bestånd kunnat med befriande verkan betala till DR-bolaget och att det även därefter saknats risk för att kunderna skulle komma att betala till detta bolag (pantsättaren), samt att DR-bolaget till följd härav varit avskuret från möjlighet att förfoga över det pantsatta. Jämförelse kan härvidlag göras med NJA 1995 s. 367 II, där en överlåtelse av enkla fordringar ansågs giltig mot överlåtarens borgenärer trots att gäldenärerna fått instruktion om att även fortsättningsvis betala till överlåtaren, som härvidlag skulle verka för förvärvarens räkning. Visserligen medförde särskilda omständigheter i detta fall att överlåtarens möjlighet att förfoga över mottagen betalning i realiteten varit begränsad, men ändå torde rättsfallet innebära att en anvisning om att betalning även framöver skall ske till överlåtaren inte alltid behöver betyda att denuntiationen saknar verkan mot överlåtarens borgenärer. Man frågar sig hur detta rättsfall kommer att påverka kravet på denuntiationens innehåll vid pantsättning av enkla fordringar.s. 847