- NJA II 1936 s. 112 f. Walin och Herre, SkbrL, vid 31 §. NJA 1996 s. 52. (NJA 1995 s. 367 kom- menteras nedan.). Se vidare Lindskog, SvJT 1992 s. 644, NJA 2008 s. 684, JustR Håstads tillägg st. 4 och 5, NJA 1986 s. 217, HD:s domskäl st. 7, Håstad, Sakrätt (1996) s. 230 och Millqvist, Sakrätt s. 212. Allmänt om kravet på avskärande av rådighet vid överlåtelse och pantsättning av enkla fordringar, se NJA 2019 s. 259 (Likvidators retentionsrätt) p. 16 av HD:s domskäl och SOU 2015:18 (Lösöreköp och registerpant) s. 71.
- Jfr diskussionen i NJA 1995 s. 367, Håstad, Sakrätt (1996) s. 232 och NJA 1986 s. 217.
- NJA 1986 s. 217, HD:s domskäl st. 7. Liknande Björk, Factoring s. 360. Lennander, Panthavares skyldigheter s. 53. Finsk rätt, se Näse och Tepora s. 615. Näse och Tepora talar om panthavarens kontrollmakt. Jfr. Håstad, Sakrätt (1996) s. 260. Jfr Martinson, Kreditsäkerhet s. 305. Om ända- målet att motverka illojala beteenden som ett led i att främja en effektiv kreditförsörjning, se avsnitt 2.6.4 (Rättsregler ska motverka illojala beteenden, såsom skentransaktioner och efterhands- konstruktioner), Zackariasson, Borgenärsskydd s. 48 ff., särskilt s. 54 f. om motverkande av dub- beldispositioner och s. 145 ff. om denuntiationens funktioner som de kommer till uttryck i NJA 1995 s. 367. Se även Hessler, Sakrätt (1973) s. 354.
Rättsfall
NJA 1986 s. 217
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1986 s. 217
BibTeX
@misc{nja-1986-s-217,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1986 s. 217}},
year = {1986},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
24 hänvisningar i 7 artiklar · 24 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20101 hänvisning
Oklarheter med traditionsprincipen1 hänvisning
Återpantsättning - om pantsättning av pant och panträtt4 hänvisningar
- 14. C:s skydd mot B:s borgenärer sätt är fundamentalt ur sakrättslig synvinkel, då härigenom ett rådighetsavskärande kan sägafs] ha skett»), 487, 503 (»... det icke kan komma på tal att sakrättsskydd nås på lindrigare villkor än vad som enligt 29 § SkbrL krävs för att en överlåtare skall förlora sin legitimation i förhållande till gäldenären»), 511 och 524, Rodhe s. 400 och Rodhe, Pant sättning s. 202, Björk i SvJT 1983 s. 353, Bogdan i TfR 1981 s. 520 f., Henning i SvJT 1995 s. 79 och Martinson s. 281, 290 och 297. I Håstad betonades t.o.m. 3 u. betal- ningslegitimationen starkt, men därefter har dess betydelse tonats ned, se Håstad (3 u.) s. 191, Håstad (4 u.) s. 185 och 235 samt Håstad (5 u.) s. 253, 250, 299 f. och 293. Även i Håstad (6 u.) finns vissa resonemang där betalningslegitimationen synes ha tillmätts be tydelse, se s. 230, 255 f., 290, 293, 295 och 299 f. (jfr Myrdal s. 156, not 499). Se även Håstad, Studier s. 103, 105 och 113. Till skillnad från de nu angivna författarna tiller känner Lindskog inte betalningslegitimationen någon relevans för borgenärsskyddet, se Lindskog i SvJT 1994 s. 115 (not 9). Jfr dock Lindskog i SvJT 1983 s. 543 och Lindskog s. 414. Att betalningslegitimationen normalt skall vara avskuren för borgenärsskydd gäller även enligt dansk och norsk rätt, se Myrdal s. 175 ff. 1155 Se NJA 1980 s. 197 (sekundärpantsättning av entreprenadfordran), NJA 1986 s. 217 (sekundärpantsättning vid factoring) och NJA 1989 s. 671 (prövning av betalningslegiti mationen). Se även NJA 1998 s. 520. 1156 Det finns dock fall där borgenärsskydd kan uppkomma utan att betalningslegitima tionen är avskuren. Enligt 20 § jämförd med 22 § SkbrL kan borgenärsskydd uppkomma genom tradition av löpande skuldebrev som innehåller räntebetalningsdagar och/eller en amorteringsplan trots att gäldenären fortfarande kan betala med befriande verkan till överlåtaren/pantsättaren, se Myrdal s. 142 f. Det är också troligt att borgenärsskydd kan uppkomma i underrättelsefall (t.ex. 31 § 1 st. SkbrL) när en underrättelse kommit gälde- nären/tredje man till handa utan att denna tagit del av den. Se kapitel 14.2.5 vid not 1138. Se även övriga i kapitel 14.2.5 omnämnda fall. 1157 Se redogörelsen i Myrdal s. 141 f. och där anförd litteratur. Jfr även Martinson (som utkommit därefter) s. 278 f. och 302.
- 16. Samtidig återpantsättning och pantsättning av B:sf ordran på A 1445 Hastad s. 298. 1446 Hessler s. 256, Lennander s. 156 och i JT 1991-92 s. 533 f. och Rodhe s. 217. Se även Adlercreutz, Finansieringsformer s. 91. Endast i den sistnämnda framställningen av Lennander bemöts det av Walin förda resonemanget (övriga verk, förutom Adlercreutz, Finansieringskrav, utkom innan Walin utvecklat sin ståndpunkt). - En del av de resone mang och exempel i nämnd litteratur avser (även) överlåtelse av fordran tillsammans med överlåtelse av panträtt. Samtliga framställningarna äger dock, såvitt jag förstår, relevans för pantsättningsfallet. - Jfr den motsvarande debatten i dansk rätt i anslutning till U 1984.123, se kapitel 8.6.3 vid not 380 samt (beträffande finsk rätt) Havansi, Pant s. 421 (not 28) och (beträffande norsk rätt) kapitel 8.6.4 vid not 406. 1447 Jfr kapitel 10.1.2 vid not 556 ff. 1448 Stefan Lindskog har vid ett samtal träffande beskrivit situationen som att panten för borgenärernas del »saknar handtag». Jfr Pedersen s. 45: pantfordringen är »tom». 1449 Jfr t.ex. det i kapitel 14.2.5 omnämnda rättsfallet NJA 1986 s. 217, där HD beträffan de andrahandspantsättning av factoringfordringar gjorde avsteg från lagstadgad under rättelseskyldighet delvis därför att den i ett visst fall inte syntes meningsfull.
- Kravet på rådighetsavskärande för borgenärsskydd är inte alltid absolut. Några exempel lämnas nedan. I NJA 1956 s. 485 ansågs sakrättsligt skydd ha uppkommit trots att pantsättaren genom en (urlastning av spannmål ur en silos takluckor) egen händigt kunde komma åt den pantsatta egendomen. I samma rättsfall ansågs vidare borgenärsskyddet inte upphöra genom att pantsättaren under en kort tid fått tillgång till en del av panten (utan att panthavaren var närvarande) för »rent tillfälliga syften, såsom för provtagning, tillsyn av panten och uttag av spannmål med [panthavarens] godkännande» (panthavaren hade vid dessa tillfällen öppnat sädesluckorna för pantsättaren, men inte varit närvarande hela tiden). I NJA 1996 s. 52 angavs att pantsättaren skall ha avskurits från »normal förfogandemöjlighet». I praxis har godtagits att ett rådighetsavskärande tillfälligt har upphört på grund av att panten av misstag har kommit i pantsättarens besittning utan att panthavaren haft kännedom därom, NJA 1958 s. 422,1135 samt även vid kännedom därom om panthavaren utan oskäligt dröjsmål från det han fått vetskap om besittningen vidtar erforderliga åtgärder för att rätta till misstaget, NJA 1983 s. 103.1136 Vid exekutiv ansågs i NJA 1985 s. 159 borgenärsskydd uppkomma redan genom avtalet. Till stöd för sin ståndpunkt anförde HD dels att möjligheten till omedelbar borttransport i dessa fall ofta var begränsad eller inte ens - om exempelvis auktionen hålls i gäldenärens hem och egendom inro pas av dennes sambo eller make - aktuell, dels att skentransaktioner försvåras redan genom det offentliga förfarandet samt dels att det skulle vara »helt oprak tiskt» att här uppnå borgenärsskydd genom att tillämpa bestämmelserna i LkL. Vidare har i NJA 1986 s. 217 accepterats att underrättelse inte behöver ske ligt lagstadgande (31 § 1 st. SkbrL) därom. Detta avsteg från kravet på denuntiation motiverades med att sådana underrättelser i det särskilda fallet skulle dels medföra stora praktiska svårigheter, dels sakna praktisk betydelse, eftersom pant sättaren redan hade avskurits från sin rådighet över panten.1137 Även vid s.k.
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- I det första rättsfallet, NJA 1986 s. 217, hade DR-Bolaget Nordvästskåningen AB (DR-bolaget) pantsatt sina kundfordringar till Independent Factoring AB (factorn) enligt ett så kallat factoringavtal. Genom andrahandspantsättning hade kundfordringarna och för dessa inflytande betalning senare pantförskrivits även till AB Smålänningen, med verkan i den mån kundfordringarna och betalningarna inte behövde tas i anspråk för DR-bolagets förbindelser mot factorn. Underrättelse om andrahandspantsättningen hade inte lämnats till gäldenärerna (DR-bolagets kunder) men däremot till factorn. Frågan i målet var om andrahandspantsättningen genom denna underrättelse fått verkan mot DR-bolagets borgenärer.
- Slutligen må observeras hur Högsta domstolen i NJA 1986 s. 217 betonade att kunderna inte under factoringförhållandets bestånd kunnat med befriande verkan betala till DR-bolaget och att det även därefter saknats risk för att kunderna skulle komma att betala till detta bolag (pantsättaren), samt att DR-bolaget till följd härav varit avskuret från möjlighet att förfoga över det pantsatta. Jämförelse kan härvidlag göras med NJA 1995 s. 367 II, där en överlåtelse av enkla fordringar ansågs giltig mot överlåtarens borgenärer trots att gäldenärerna fått instruktion om att även fortsättningsvis betala till överlåtaren, som härvidlag skulle verka för förvärvarens räkning. Visserligen medförde särskilda omständigheter i detta fall att överlåtarens möjlighet att förfoga över mottagen betalning i realiteten varit begränsad, men ändå torde rättsfallet innebära att en anvisning om att betalning även framöver skall ske till överlåtaren inte alltid behöver betyda att denuntiationen saknar verkan mot överlåtarens borgenärer. Man frågar sig hur detta rättsfall kommer att påverka kravet på denuntiationens innehåll vid pantsättning av enkla fordringar.
- Håstad 1980 s 104. Rodhe 1985 s 400. Helander 1984 s 517–520. Jfr även HD:s majoritet (Gyllensvärd, Hesser, Höglund, Mannerfelt och Rydin) i NJA 1986 s 217 – ”Till den del andrahandspantsättningen omfattat redan influtna eller kommande betal- ningar till factorn har således factorn och inte kunderna intagit ställning av gäldenär i för-
- HD:s majoritet (Höglund, Vängby, Jermsten och Lind) lägger uttryckligen stor vikt vid detta faktaargument i NJA 1986 s 217.
- Jfr ovan avsn 6.2.8 angående NJA 1995 s 367. Se även NJA 1986 s 217 och jfr Bræk- hus 1994 s 150–151 angående den norska Eltema-dommen Rt 1987.35 om factoring- pant.