Stycket

155.En första slutsats som kan dras av rättsfallet är att den inledningsvis ställda frågan i princip skall besvaras jakande; överlåtarens separationsrätt till vad som genom ett ogiltigt avtal överförts till annan och kommit i dennes besittning kan gälla även då ogiltigheten beror på felaktiga eller bristande förutsättningar. Enligt ett möjligt sätt att läsa rättsfallet skall denna regel gälla generellt. Alternativt kan det dock tänkas att Högsta domstolen genom sitt resonemang kring motpartens beteende velat lämna dörren öppen för eventuella undantag från sagda regel. Sålunda är det inte omöjligt att det var endast i fall som det aktuella, där motpartens beteende påverkat ogiltighetsbedömningen, som det inte ansågs föreligga tillräcklig anledning att förneka överlåtaren separationsrätt till den överförda egendomen. Det framstår med andra ord som osäkert om Högsta domstolens resonemang innebär att något slags beteende från motpartens sida i det enskilda fallet måste ha förekommit för att ogiltighet enligt förutsättningsläran skall medföra separationsrätt till det utgivna, eller om domen istället innebär att separationsrätt alltid skall föreligga då förutsättningsläran leder till ogiltighet, varvid vad som sägs om visst beteende från motpartens sida bara utgör en motivering till denna regel. Enligt min mening har det första tolkningsalternativet emellertid mest fog för sig (märk bland annat ordet ”då” i Högsta domstolens slutsats). Om denna uppfattning är riktig blir en svårbedömd följdfråga vilket slags beteende från motpartens sida som i det enskilda fallet skall förutsättas för att separationsrätt skall föreligga. Uppenbart är att beteendet inte behöver ha varit så kvalificerat att det skulle kunna utgöra grund för ogiltighet enligt 3 kap. AvtL, men någon form av kvalificering måste väl ändå krävas? Svar på anförda frågor kan inte utläsas ur NJA 1985 s. 178 utan får ges i kommande prejudikat.s. 812