Stycket

105.Vid jämförelse med tidigare rättsfall kan man fråga sig hur det förhållandet att kontot stått i Suat D:s namn kunde anses innebära att redovisningsborgenären Inga-Lill A hade bevisbördan för vilka transaktioner som förekommit på kontot, när gäldenärens rättsinnehavare, Obligentias konkursbo, i NJA 1995 s. 367 II hade ansetts ha bevisbördan för omfattningen och karaktären av företagna dispositioner på Obligentias klientmedelskonto. Jämför även 4 kap. 17 § UB, varav följer att det måste framgå att medel på ett konto tillhör betalningssäkringsgäldenären. Möjligen kan förklaringen ligga i att frågan i detta mål inte var i vad mån uttag hade gjorts — det var redan bevisat — utan för vilket ändamål uttagen hade företagits. Kanske blir slutsatsen av rättsfallen i förening därmed att den som påstår att medlen inte är behörigen avskilda har bevisbördan för att uttag i viss omfattning förekommit, medan den som hävdar motsatsen har bevisbördan för att uttagen gjorts för redovisningsändamål. Alternativt kan skillnaden i förhållande till NJA 1995 s. 367 II bero på att betalningssäkringsborgenären inte, såsom ett konkursbo, hade tillgång till nödvändiga bevismedel, och att Inga-Lill A i egenskap av sambo till gäldenären ansågs ha bättre tillgång till bevismedel än redovisningsborgenärer i allmänhet.s. 791