Stycket

4.Om en lösningsmodell tillämpas som innebär att huvudmannen får bära risken för dem som är anställda i hans verksamhet uppnås fördelen att prövningen av vad huvudmannen insett eller bort inse blir överflödig. Det är tillräckligt att konstatera att mellanmannen befunnit sig inom huvudmannens organisation och att förhållandena varit sådana att tredje man haft fog för att anta att mellanmannen haft fullmakt. Ett sådant synsätt innebär ett alltför starkt tillvaratagande av tredje mans intresse för att kunna accepteras. Det kan vara berättigat i de utomobligatoriska skadeståndsfallen eftersom det där är fråga om ansvaret mot en tredje man som enligt typfallet ofrivilligt drabbats av en skada som orsakats av arbetstagare. I fullmaktsfallet är det däremot fråga om en tredje man som frivilligt träder i förbindelse med en person som han uppfattar som fullmäktig för att motta eller avge en förklaring och på så sätt medvetet tar en risk. Detta talar för att huvudmannens intresse i dessa fall bör få ett starkare skydd än vid tillämpningen av principalansvaret vid fall av utomobligatorisk skada genom att hans möjlighet att övervaka den anställde tillmäts betydelse. Ett annat synsätt kan innebära att huvudmannen inte kan skapa tillräckligt ändamålsenlig och effektiv organisation. Mot denna bakgrund ter sig HD:s intresseavvägning i NJA 2002 s. 244 som rimlig under förutsättning att uttrycket ”beaktansvärd osäkerhet” tolkas strikt.s. 644