Närliggande

6.Av NJA 2001 s. 191 I och II följer att en person som har ansvar för något område i bankens verksamhet, t.ex. en chef för ett lokalkontor, också har en långtgående behörighet att binda banken. Det förtroende en person med denna ställning i banken skapar hos tredje man att han kan binda banken inom det område han ger intryck av att ansvara för gör det överflödigt för tredje man att undersöka om det föreligger några interna direktiv som begränsar fullmakten. Ställningsfullmaktens inner- och ytterförhållande sammanfaller således. Det är den bild som verksamheten ger och det förtroende som därigenom skapas som tredje man kan förlita sig på. Det förtroende som bankens organisation av verksamheten skapar hos tredje man skyddas alltså. Banken bär med andra ord en organisationsrisk. Blir skyddet för tredje man alltför långtgående vid en sådan riskfördelning? Frågan har belysts i NJA 2002 s. 244. En banktjänsteman som var vice kontorschef och föreståndare för företagsavdelningen på lokalkontoret hade i samband med en försäljning av ett företag utfärdat två s.k. on demand-garantier på 32 respektive 18 miljoner kronor. Enligt dessa skulle banken på aktiesäljarens ”första skriftliga anmodan” fullgöra garantin. Bankkontoret omsatte vid den aktuella tidsperioden ungefär 250 miljoner kronor per år. Banktjänstemannen hade enligt bankens interna instruktioner rätt att bevilja kredit på upp till 100 000 kronor utan säkerhet och 500 000 kronor med säkerhet. Dessutom var begränsningen för kontoret 2 miljoner. För att utfärda bankgarantier gällde dessutom särskilda instruktioner. HD konstaterar att ”allmän ställningsfullmakt” har ansetts föreligga i rättspraxis utan att det funnits behörighet enligt lag eller sedvänja då det har ansetts ändamålsenlig att huvudmannen blivit bunden. HD framhåller sedan, något kryptiskt, att ”[d]enna utvidgning av den allmänna ställningsfullmakten framstår som naturlig med tanke på att fullmaktsreglerna i övrigt innehåller normativa inslag”. Alla fullmaktsregler är väl normativa? HD:s uttalande kan möjligen tolkas så att viljemomentet inte alltid är framträdande vid ställningsfullmakt. Med hänvisning till de här nyss behandlade fallen NJA 2001 s. 191 I och II konstaterar HD att en bankkund måste kunna lita på uppgifter som han får från personer som han uppfattar som ansvariga för de frågor som är aktuella. Endast om det finns anledning för tredje man att ”känna beaktansvärd osäkerhet i fråga om dessa företrädares befogenhet eller behörighet” har han en plikt att närmare undersöka om fullmakt finns. Vid den här tiden var det brukligt att bankgarantier måste utfärdas av två bankanställda som antingen hade firmateckningsrätt eller särskild fullmakt att teckna sådana garantier. Praxis innebär vidare att on demand-garantier utfärdades först efter särskilda överväganden. HD konstaterade att någon fullmakt inte fanns. Ställningsfullmakten är som jag tidigare konstaterat en självständig fullmakt vilket innebär att huvudmannens instruktioner får verkan om tredje man bort inse dem. Som ledning för vad som skall krävas av tredje man i detta hänseende förklarar HD i NJA 2002 s. 244 att då det finns anledning för tredje man att ”känna beaktansvärd osäkerhet” bör han försöka ta reda på att den han har att göra med i banken verkligen har fullmakt för att vara säker på att banken blir bunden.s. 639