Stycket

24.Den allra mest intressanta frågan, nämligen hur lagstiftaren såg på de krav på ingående överväganden ”av både principiell och praktisk natur” som HD uppställt i alla andra fall och som tydligen befriade domstolen från att praktiskt överväga dem fick ett oväntat och ur HD:s synvinkel måhända generande svar. I propositionen anges nämligen följande vad avser anhörigersättning: ”Bestämmelsen är inte avsedd att läggas till grund för motsatsslut att en rätt till skadestånd inte finns i andra fall än när en nära anhörig har dödats. Enligt gällande rätt torde skadestånd i vissa fall kunna betalas i en del andra situationer, t.ex. när någon har fått en psykisk chock av att bevittna att en nära anhörig har skadats allvarligt.” Den boll som HD genom NJA 1993 s. 41 I och II hade bollat över till lagstiftaren tycks denne ha tagit på s.k. volley och returnerat till HD som således tycks besitta förmågan till så ingående överväganden att frågan kan besvaras där. Vad propositionen egentligen tar fasta på härvidlag är inte helt klart, möjligen kan det faktum att HD trots sina domskäl 1993 inte ansåg sig vara förhindrad att i NJA 1995 s. 269 bifalla en kvinnas skadeståndsyrkande för de psykiska besvär hon hade drabbats av genom att hennes ännu ej ettåriga barn hade bortförts till Tunisien av barnets fader.s. 327