1.ett yttrande efter att ha granskat två mål från Stockholms tingsrätt där rätten gått direkt från behandlingen av mellandomsfrågan till ogillande dom. Justitieombudsmannen konstaterade rent allmänt att lagstiftningen utgår från att en mellandom ska följas av ett slutligt avgörande av målet genom dom ellerslutligt beslut. Gällande rätt ger inte stöd för ett förfarande sominnebär att domstolen går direkt från prövningen av mellandomstemat till ett slutligt avgörande av målet. JO påpekade även att rättegångsbalken tillhandahåller ett övervägt, sammanhållet och systematiskt uppbyggt regelsystem samt att det ligger en fara i att gå utanför det lagreglerade området. Vi anser att ytterligare en risk medförfarandet att gå direkt från prövningen i mellandomsdelen till att avkunna slutlig dom är att det kan bli tveksamt vilken typ av dom det är frågan om. Rätten har beslutat att meddela mellandom, men avkunnar i praktiken en slutlig dom. Extra tydligt blir detta problem då tingsrätten ogillar käromålet i en dom som rubriceras som mellandom. Dessa oklarheter kan i sin tur leda till att något rättskraftigt avgörande av saken över huvud taget inte kommer till stånd. I NJA 1999 s. 92 konstaterade HD att om ett mål ska avgöras utan huvudförhandling måste parterna först beredas tillfälle att slutföra sin talan. Någon alternativ handläggningsordning finns inte i rättegångsbalken för den domstol som avser att slutligt avgöra målet i sak. I det aktuella fallet hade parterna bara slutfört sin talan i mellandomsdelen, varför det inte fanns några förutsättningar att meddela en slutlig dom i målet. HD ansåg att tingsrättens handläggning utgjorde rättegångsfel.s. 46
2.Om tingsrätten nödvändigtvis vill skilja sig från målet utan att först behöva invänta att mellandomen vandrar upp genom instanserna kan rätten upphäva beslutet om mellandom och därefter övergå till att pröva hela målet. I sådana fall måste dock, som påpekats ovan, parterna beredas tillfälle att slutföra sin talan, förutsatt att de inte väljer att frånfalla den i de delar som inte omfattas av mellandomen. Risken är då att parterna, trots utgången i mellandomsdelen, utnyttjar sin rätt att slutföra talan i hela målet, vilket kan leda till att de processekonomiska vinsterna med mellandomsförfarandet går förlorade. Vi vill därför inte i första hand rekommendera denna lösning.s. 47
3.För det fall käranden inte väljer att återkalla är det enligt vår mening klart lämpligast att domstolen vilandeförklarar resten av målet tills mellandomen vunnit laga kraft. Ett snabbare sätt att få till stånd ett slutligt avgörande är att besluta att mellandomen endast får överklagas i samband med att målet i sin helhet överklagas, och ogilla käromålet innan mellandomen prövats i högre instans. För att detta förfarande ska vara lämpligt anser vi emellertid att det måste framstå som uppenbart att mellandomen kommer att stå sig i högre rätt. Vidare bygger det på att domstolen blir bunden av mellandomens prejudicerande verkan redan i och med avkunnandet. Finns det risk för att mellandomen kommer att ändras av högre instans är det lämpligare att tingsrätten vilandeförklarar resten av målet och tillåter att mellandomen överklagas särskilt. Oavsett vilket alternativ som domstolen väljer kan rätten i regel skilja sig från målet på handlingarna efter tämligen ringa handläggning. Förfarandet med vilandeförklaring måste enligt vår mening vara den absoluta huvudregeln.s. 47