Stycket

19.Trots att Högsta domstolen tolkade Strasbourgdomstolens praxis så att den endast åsyftade verkställighetsvägran vid flagranta brister (Högsta domstolens dom härstammar från tiden före Strasbourgdomstolens skärpning i Pellegrini-domen) synes man likväl ha prövat huruvida det överhuvudtaget förelåg ett konventionsbrott snarare än huruvida det förelåg ett flagrant sådant. Detta är inte ologiskt, eftersom ett konstaterande att något konventionsbrott överhuvudtaget inte föreligger automatiskt betyder att något flagrant konventionsbrott inte heller har ägt rum. Frågan om huruvida ett konstaterat konventionsbrott är flagrant eller ej har således inte prövats i målet. Frågans relevans efter Pellegrini-domen kan för övrigt sättas i fråga, eftersom man torde kunna utgå ifrån att Högsta domstolen kommer att anpassa sin tolkning av Europakonventionen till Strasbourgdomstolens skärpta praxis. 5.(cid:0)(cid:0)Avslutande anmärkningar Enligt min mening kan den utländska domens oförenlighet med Europakonventionen, oavsett om oförenligheten beror på domens materiella innehåll eller förfarandet vid dess tillkomst, visserligen göras gällande inom ramen för ordre public-prövningen, men det synes naturligare att se den som en självständig grund för vägran att erkänna och verkställa den främmande domen. Mot detta synsätt, som torde kunna stödjas på bl.a. Högsta domstolens beslut i NJA 1998 s. 817, skulle kunna invändas att flertalet konventioner och liknande instrument om erkännande och verkställighet av domar innehåller ordre public-klausuler men inga förbehåll om oförenlighet med Europakonventionen eller andra människorättsinstrument. Till synes kan det här uppstå konflikter mellan Europakonventionen och vissa folkrättsliga åtaganden avseende erkännande och verkställighet av domar. Såvitt gäller domar meddelade i till Europakonventionen anslutna stater löses detta folkrättsliga problem relativt lätt. Meddelar en sådan stat en dom som är oförenlig med Europakonventionen gör den sig skyldig till ett folkrättsbrott som enligt allmänna folkrättsliga grundsatser rättfärdigar en proportionell motåtgärd i form av vägran att erkänna och verkställa avgörandet, oavsett om sådan vägran kan stödjas på någon uttrycklig förbehållsklausul eller ej. Det måste dock medges att denna argumentation inte är helt oantastlig när skyldigheten att erkänna och verkställa den utländska domen inte följer av en konvention utan av EG-rätten, exempelvis av Brysselförordningen nr 44/ 2001. Att vägra erkännande och verkställighet i ett sådant fall utgör icke blott en legitim motåtgärd mot domens ursprungsland utan även ett slag mot den europeiska integrationsprocess som äger rum i samtliga medlemsstaters intresse. Den optimala lösningen ligger naturligtvis i att Europakonventionen på ett eller annat sätt fullt införlivas i EG-rätten, så att några konflikter mellan dem inte kan uppstå.s. 28