Rättsfall
NJA 1998 s. 817
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1998 s. 817
BibTeX
@misc{nja-1998-s-817,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1998 s. 817}},
year = {1998},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
13 hänvisningar i 9 artiklar · 13 stycken/fotnoter
The Empire Strikes Back1 hänvisning
Domare på vift?1 hänvisning
- Angående eventuellt hinder för verkställighet av utländsk dom av hänsyn till bl.a. svensk ordre public se NJA 1998 s. 817. 62© Författaren och Studentlitteratur
- NJA 1937 s. 1 NJA 1940 s. 354 NJA 1941 s. 350 NJA 1942 s. 389 NJA 1968 s. 78 NJA 1969 s. 163 NJA 1973 s. 628 NJA 1975 C 285 NJA 1983 s. 573 NJA 1985 s. 832 NJA 1986 s. 119 NJA 1986 s. 729 NJA 1990 s. 734 NJA 1992 s. 823 NJA 1994 s. 81 NJA 1994 C 48 NJA 1995 s. 495 NJA 1997 s. 415 NJA 1998 s. 817 NJA 1999 s. 660 NJA 1999 s. 673 NJA 2000 s. 3 NJA 2000 s. 273 NJA 2001 s. 386 NJA 2002 s. 300
Erkännande och verkställighet av med den europeiska människorättskonventionen oförenlig utländsk dom2 hänvisningar
- Till skillnad från Strasbourgdomstolens senare Pellegrini-dom (men i likhet med Strasbourgdomstolens praxis som den såg ut vid tiden för EG-domstolens avgörande) talar EG-domstolen i Krombach-avgörandets punkt 44 endast om sådana fall där en konventionsskyddad rättighet ”uppenbarligen” har åsidosatts. Anser EG-domstolen alltjämt att Brysselkonventionen och Brysselförordningen endast tillåter verkställighetsvägran när brottet mot Europakonventionen är uppenbart, så kan det föreligga en konflikt mellan de två europeiska domstolarnas uppfattning. Det kan exempelvis hända att EG-domstolen i ett icke-uppenbart fall anser att verkställighet ej får vägras medan Strasbourgdomstolen anser att vägran är obligatorisk. Det är dock möjligt och t.o.m. troligt att EG-domstolen tar intryck av Strasbourgdomstolens skärpta krav och anpassar sin ordre public-tolkning därtill. 4.(cid:0)(cid:0)Svensk praxis I svensk rättspraxis uppstod det här diskuterade problemet i målet NJA 1998 s. 817, avseende verkställighet i Sverige av en norsk skadeståndsdom. Den norska domen ålade en norsk medborgare att betala ideellt skadestånd till ett antal norska säljägare med anledning av ärekränkande uttalanden i en TV-film om norsk säljakt. Den norska domen omfattades av lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, men svaranden menade att verkställigheten skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen (ordre public) och dessutom strida mot reglerna om yttrandefrihet i Europakonventionen.
- Trots att Högsta domstolen tolkade Strasbourgdomstolens praxis så att den endast åsyftade verkställighetsvägran vid flagranta brister (Högsta domstolens dom härstammar från tiden före Strasbourgdomstolens skärpning i Pellegrini-domen) synes man likväl ha prövat huruvida det överhuvudtaget förelåg ett konventionsbrott snarare än huruvida det förelåg ett flagrant sådant. Detta är inte ologiskt, eftersom ett konstaterande att något konventionsbrott överhuvudtaget inte föreligger automatiskt betyder att något flagrant konventionsbrott inte heller har ägt rum. Frågan om huruvida ett konstaterat konventionsbrott är flagrant eller ej har således inte prövats i målet. Frågans relevans efter Pellegrini-domen kan för övrigt sättas i fråga, eftersom man torde kunna utgå ifrån att Högsta domstolen kommer att anpassa sin tolkning av Europakonventionen till Strasbourgdomstolens skärpta praxis. 5.(cid:0)(cid:0)Avslutande anmärkningar Enligt min mening kan den utländska domens oförenlighet med Europakonventionen, oavsett om oförenligheten beror på domens materiella innehåll eller förfarandet vid dess tillkomst, visserligen göras gällande inom ramen för ordre public-prövningen, men det synes naturligare att se den som en självständig grund för vägran att erkänna och verkställa den främmande domen. Mot detta synsätt, som torde kunna stödjas på bl.a. Högsta domstolens beslut i NJA 1998 s. 817, skulle kunna invändas att flertalet konventioner och liknande instrument om erkännande och verkställighet av domar innehåller ordre public-klausuler men inga förbehåll om oförenlighet med Europakonventionen eller andra människorättsinstrument. Till synes kan det här uppstå konflikter mellan Europakonventionen och vissa folkrättsliga åtaganden avseende erkännande och verkställighet av domar. Såvitt gäller domar meddelade i till Europakonventionen anslutna stater löses detta folkrättsliga problem relativt lätt. Meddelar en sådan stat en dom som är oförenlig med Europakonventionen gör den sig skyldig till ett folkrättsbrott som enligt allmänna folkrättsliga grundsatser rättfärdigar en proportionell motåtgärd i form av vägran att erkänna och verkställa avgörandet, oavsett om sådan vägran kan stödjas på någon uttrycklig förbehållsklausul eller ej. Det måste dock medges att denna argumentation inte är helt oantastlig när skyldigheten att erkänna och verkställa den utländska domen inte följer av en konvention utan av EG-rätten, exempelvis av Brysselförordningen nr 44/ 2001. Att vägra erkännande och verkställighet i ett sådant fall utgör icke blott en legitim motåtgärd mot domens ursprungsland utan även ett slag mot den europeiska integrationsprocess som äger rum i samtliga medlemsstaters intresse. Den optimala lösningen ligger naturligtvis i att Europakonventionen på ett eller annat sätt fullt införlivas i EG-rätten, så att några konflikter mellan dem inte kan uppstå.
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Från förmögenhetsrättens område kan antecknas fallet AD 2000 nr 49. Där ansågs begreppet hemvist i 2 kap. 2 § 3 st. lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister ha samma innebörd som i 10 kap. 1 § 1 st. RB. Vidare bekräftades den gamla sanningen att en person kan ha hemvist på en ort i Sverige, även om han inte är folkbokförd här och 10 kap. 1 § 2 st. RB därför inte kan tillämpas. I sådana fall blir det avgörande vilken faktisk anknytning som föreligger till orten i fråga. 2.3 Återförvisningsläran (renvoi) I ND 1995 s. 12 (Göteborgs TR) och 1997 s. 1 (HovRVSv) avgjordes huvudsaken i det mål som tidigare har refererats på en kvarstadsfråga i ND 1994 s. 38 (och behandlats i SvJT 1996 s. 596). Liksom i 1994 års fall ansåg domstolarna, denna gång enhälligt, att hänvisningen i 259 § 2 st. sjölagen (1891:35 s. 1) — numera 3 kap. 51 § 2 st. sjölagen (1994:1009) — till registerlandets lag i fråga om sjöpanträtt innebär en hänvisning till registerlandets materiella rätt och inte till dess internationella privaträtt. Då fartyget var registrerat i Panama, skulle panamanska regler om sjöpanträtt därför komma till användning, oavsett att det i panamansk rätt fanns en kollisionsrättslig regel som under föreliggande omständigheter hänvisade till egyptisk lag. Vidareförvisning godtogs således inte. 2.4 Ordre public Liksom tidigare har svenska domstolar regelmässigt vägrat godta framförda invändningar om att (tillämpningen av en utländsk lag eller) verkställigheten av ett utländskt avgörande skulle stå i strid med svensk ordre public. Ett fall från den här behandlade perioden som går mycket långt i denna riktning är NJA 1998 s. 817, se nedan avsnitt 5.4. För andra exempel se NJA 1998 s. 838 (HovR:s dom) och NJA 1999 s. 181 samt NJA 1996 C 10 och 21, 1998 C 45 och 69.
- NJA 1998 s. 817: Genom en år 1990 meddelad dom, vilken vann laga kraft, ålade en norsk domstol en norsk medborgare (O) att utge skadestånd till ett antal norska säljägare. Skadeståndet avsåg ersättning för ideell skada förorsakad av olika uttalanden av O, vilka ansågs ärekränkande, bl.a. i en TV-film om norsk säljakt. Filmen hade visats vid presskonferenser i Stockholm och Oslo, i vilka O deltog, och samma dag i engelsk television samt två dagar senare i svensk television. Sedan O flyttat till Sverige, begärdes verkställighet av domen här. Då domen meddelats före ikraftträdandet av Luganokonventionen, skulle denna fråga bedömas enligt NEVL. Målet gav upphov till två spörsmål av principiellt intresse: