Stycket

6.Emellertid är det osäkert om någon sådan påverkan kan spåras i fallet Walter Internationale NJA 1996 s. 211 (= ND 1996 s. 25, jfr ND 1995 s. 65 [HVS] och ND 1993 s. 48 [Sjuhärad]). Detta fall rörde preskriptionsfrågan i ett regressförhållande mellan kontraherande och utförande transportör för vilket den internationella konventionen för transporter på väg (CMR) gällde. En huvudfråga i målet var om artikel 32.1 eller 39.4 CMR skulle tillämpas beträffande preskriptionen av ett lastskadekrav. Här tolkade underrätterna konventionen relativt fritt genom att anse att kapitel VI om successiva transporter omfattade tvisten samt tillämpade preskriptionsregeln i artikel 39.4 samma kapitel, vilket fick till följd att preskription inte ansågs ha inträtt. Högsta domstolen fäste större avseende på konventionens text. Domstolen kom fram till att transportören och undertransportören inte var solidariskt ansvariga eftersom kapitel VI inte var tillämpligt. I stället ansågs undertransportören vara en av transportören anlitad medhjälpare för vilken denne svarade enligt artikel 3 CMR. Som framgår har Högsta domstolen alltså valt att försöka hålla sig till reglerna i konventionen trots att verkligheten sprungit ifrån dessa. Nu kom emellertid domstolen på annan väg fram till samma slut som underrätterna, vilket redovisas nedan i avsnitt 10.5.s. 928