Stycket

20.NJA 1999 s. 197 rörde den omtvistade frågan, var bevisbördan skall ligga när ett omhändertaget djur skadas: skall ägaren styrka vållande på motsidan, eller gäller ett presumtionsansvar — alltså en omkastad bevisbörda? En travtränare tog hand om en häst för att träna den för utveckling till tävlingshäst. När den var i tränarens vård råkade den ut för benbrott vid betning i en hage tillsammans med en annan häst och fick nödslaktas. HD utgick från regeln om presumtionsansvar vid skada på omhändertagen egendom och framhöll, att denna även gällde vid förvaring av levande djur, dock med växlande beviskrav med tanke på att djuret kunde orsaka sig själv skada av viss typ genom ett oberäkneligt beteende. Domstolen erinrade om att vid skada på en omhändertagen travhäst under träning bevisbördan däremot lagts på ägaren (NJA 1983 s. 617); här hade dock skadan uppkommit under andra förhållanden. HD ansåg undantag från presumtionsansvaret motiverat bara när en häst typiskt sett varit utsatt för sådana särskilda risker som följer av avtalets syfte. I det aktuella fallet gällde däremot ett sådant ansvar, och eftersom tränaren inte exculperat sig ålades han skadeståndsskyldighet. — HD har alltså ställt upp en mycket nyanserad regel, inte bara rörande bevisbördan utan också när det gällde beviskravet. Ett skiljaktigt justitieråd ansåg, kanske inte utan fog, att regeln var för komplicerad och ville tillämpa ett vanligt ansvar för styrkt vållande när en travhäst omhändertas för träning; resultatet för hans del blev att skadeståndstalan skulle ogillas.s. 42