Stycket

3.1.2. Miljöskada och liknande. Rörande miljöskador har två prejudikat av intresse förekommit under perioden. Ett avgörande av betydelse, fast inte så lättläst, är NJA 1999 s. 385, som gällde skadestånd enligt 1 § 3 st. miljöskadelagen (nu 32 kap. 1 § 3 st. miljöbalken) för bullerstörningar och estetiska immissioner genom en väganläggning i Dalarö. Frågan var om fastighetsägarna skäligen borde tåla dessa störningar på grund av deras orts- och allmänvanlighet. HD ansåg väganläggningen ha utgjort en betydande förändring på orten, varför störningarna inte kunde betecknas som ortsvanliga. Vad angår störningarnas allmänvanlighet uttalade HD allmänt, att — med hänsyn till den återhållsamhet som vid miljöskadereglernas tillkomst förutsatts beträffande ersättning för trafikstörningar och till intresset att finna hanterliga och förutsebara normer — ersättning endast i undantagsfall borde utgå för trafikimmissioner på fastigheter i eller i utkanten av en större tätort, om inte riktvärden för buller överskridits; på större avstånd från en sådan tätort fanns något större utrymme för en individuell bedömning. I målet beaktades bl.a. att fastighetsägarna inte haft anledning räkna med en så ingripande förändring i Dalarös delvis unika skärgårdsmiljö och bara hade begränsade möjligheter att skydda sig mot bullret eller förlägga uteplatserna så att störningarna motverkades. Möjligheten att begagna fastigheterna på förutsatt sätt hade starkt begränsats och ägarna utsatts för kännbara obehag i synnerhet beträffande uteplatserna. Vid en samlad bedömning ansågs fastighetsägarna berättigade till ersättning med avdrag med 5 procent av fastigheternas värde för immissionerna (jfr NJA 1977 s. 424, Värmdöledsfallet). Referenten (justitierådet Regner) var skiljaktig och ansåg störningarna inte överskrida vad som skäligen borde tålas. — HD:s utförliga resonemang, som här bara kunnat återges i stark förkortning, förtjänar över huvud taget att närmare studeras. Att märka är att bullerstörningarna enligt HD inte var onormalt stora; skadan genom estetiska immissioner antogs vara allvarligare. Rättsfallet kan sägas innebära ett genombrott för möjligheten att få miljöskadeersättning för estetiska olägenheter, något som tidigare visserligen förekommit i hovrättspraxis men inte i något prejudikat från HD (jfr NJA 1988 s. 376). I övrigt stämmer bedömningen väl med 1977 års fall, där det bara var fråga om störningar från trafiken.s. 34