Rättsfall

NJA 1999 s. 385

Citera

NJA 1999 s. 385

BibTeX

@misc{nja-1999-s-385,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1999 s. 385}},
  year         = {1999},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

16 hänvisningar i 6 artiklar · 16 stycken/fotnoter

Skälig eller ”objektiv” expropriationsersättning?1 hänvisning

Leif Norell · SvJT 2007 s. 297–310 · 1 ställe

Detta är naturligtvis min egen slutsats. Jag har belyst den genom analys av rättsfallen NJA 1977 s. 424, NJA 1988 s. 376, NJA 1999 s. 385 och NJA 2003 s. 619, se Norell, a.a. s. 86 ff.fotnot 60 · s. 310

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2004–20061 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2007 s. 554–568 · 1 ställe

1.3. Miljöskada. Undantaget från miljöbalkens strikta ansvar, att den skadelidande skäligen får tåla skada genom vissa orts- och allmänvanliga störningar (32 kap. 1 § 3 st. MB), ställer regelbundet till problem (jfr bl.a. NJA 1999 s. 385, där frågan utförligt och pedagogiskt behandlas i HD:s domskäl). I MÖD 2004:11 (mål M 9663-03) blev regeln tillämplig beträffande värdeminskning på grund av flygbuller från flygplats; denna allmänvanliga störning ansågs inte grunda skadestånd, varvid bl.a. åberopades verksamhetens stora samhällsnytta. — I MÖD 2006:17 (mål M 6254-05) hade en person förvärvat och bosatt sig på en fastighet som redan då var utsatt för omfattande störningar från en närbelägen flygplats. Han fick skadestånd bara för de störningar som tillkom efter förvärvet — en naturlig bedömning, eftersom fastighetens värde var nedsatt redan när han köpte den. — Se vidare MÖD 2005:17, refererat nedan under rubriken Tredjemansskada (2.6).Översikt av innehållet · p. 7 · s. 555

Redarens miljöskadeansvar1 hänvisning

Peter Wetterstein · 2004, s. 1–564 · 1 ställe

med statistisk sannolikhet.9 1090 I motiven till MiljöskadeL 4 § uttalas att gränsen för skyldigheten att tåla störning skall bestämmas genom skälighetsprövning. Det skall vara fråga om en helhetsbedömning in casu, där ingen enskild grund är ovill korligen bindande (jfr formuleringen ”den situation i sin helhet som or sakat störningen”101). Vid bedömningen skall man uttryckligen beakta de den skulle medföra skada, han likväl kan bli skadeståndsskyldig”. Beträffande stadg andet i miljöbalken 32 kap. 1 §, se närmare Bengtsson 2003b s. 32:23 ff. och från rätts praxis NJA 1999 s. 385.Strikt ansvar · p. 387 · s. 87

Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20001 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2002 s. 33–51 · 1 ställe

1.2. Miljöskada och liknande. Rörande miljöskador har två prejudikat av intresse förekommit under perioden. Ett avgörande av betydelse, fast inte så lättläst, är NJA 1999 s. 385, som gällde skadestånd enligt 1 § 3 st. miljöskadelagen (nu 32 kap. 1 § 3 st. miljöbalken) för bullerstörningar och estetiska immissioner genom en väganläggning i Dalarö. Frågan var om fastighetsägarna skäligen borde tåla dessa störningar på grund av deras orts- och allmänvanlighet. HD ansåg väganläggningen ha utgjort en betydande förändring på orten, varför störningarna inte kunde betecknas som ortsvanliga. Vad angår störningarnas allmänvanlighet uttalade HD allmänt, att — med hänsyn till den återhållsamhet som vid miljöskadereglernas tillkomst förutsatts beträffande ersättning för trafikstörningar och till intresset att finna hanterliga och förutsebara normer — ersättning endast i undantagsfall borde utgå för trafikimmissioner på fastigheter i eller i utkanten av en större tätort, om inte riktvärden för buller överskridits; på större avstånd från en sådan tätort fanns något större utrymme för en individuell bedömning. I målet beaktades bl.a. att fastighetsägarna inte haft anledning räkna med en så ingripande förändring i Dalarös delvis unika skärgårdsmiljö och bara hade begränsade möjligheter att skydda sig mot bullret eller förlägga uteplatserna så att störningarna motverkades. Möjligheten att begagna fastigheterna på förutsatt sätt hade starkt begränsats och ägarna utsatts för kännbara obehag i synnerhet beträffande uteplatserna. Vid en samlad bedömning ansågs fastighetsägarna berättigade till ersättning med avdrag med 5 procent av fastigheternas värde för immissionerna (jfr NJA 1977 s. 424, Värmdöledsfallet). Referenten (justitierådet Regner) var skiljaktig och ansåg störningarna inte överskrida vad som skäligen borde tålas. — HD:s utförliga resonemang, som här bara kunnat återges i stark förkortning, förtjänar över huvud taget att närmare studeras. Att märka är att bullerstörningarna enligt HD inte var onormalt stora; skadan genom estetiska immissioner antogs vara allvarligare. Rättsfallet kan sägas innebära ett genombrott för möjligheten att få miljöskadeersättning för estetiska olägenheter, något som tidigare visserligen förekommit i hovrättspraxis men inte i något prejudikat från HD (jfr NJA 1988 s. 376). I övrigt stämmer bedömningen väl med 1977 års fall, där det bara var fråga om störningar från trafiken.Förutsättningar för ansvar · p. 3 · s. 34

Miljöskadeansvar - en skadeståndsrättslig studie med särkild hänsyn till ansvarsmotiv, miljöskadebegreppet och ersättning för skada på miljön7 hänvisningar

Björn Sandvik · 2002, s. 1–2008 · 7 ställen

Miljöbalkens återverkningar5 hänvisningar

Bertil Bengtsson · 2001, s. 1–232 · 5 ställen