Stycket

2.Motsatt utgång blev det i NJA 2000 s. 639, där talan grundades på att en anställd advokat försummat att i egenskap av boutredningsman bevaka ett testamente enligt vad som då föreskrevs i 14 kap. 1 § ärvdabalken. Advokatfirman bestred att han under sådana förhållanden handlat i advokatfirmans tjänst; detta ansågs som den avgörande frågan i sammanhanget. Frågan om firman ”hade principalansvar enligt 3 kap. 1 § SkL för [den anställdes] handlande som särskilt förordnad boutredningsman” upptogs till mellandom. Yttrande inhämtades från Sveriges advokatsamfund, där delade meningar förekom i frågan. HD framhöll att advokaten inte kunde anses ha åtagit sig uppdraget på advokatbyråns vägnar, men att detta inte uteslöt att ett principalansvar förelåg; uppdragets personliga karaktär borde inte hindra att det ansågs utfört i tjänsten hos byrån. HD fäste inte någon avgörande vikt vid att arbetsgivaren i detta fall hade begränsade kontrollmöjligheter och att den anställde inte var skyldig att lyda arbetsgivarens order. Advokatbyrån svarade alltså för sin anställdes försummelse. Ett skiljaktigt justitieråd ansåg uppgifterna såsom boutredningsman i sådan grad skilja sig från vad som gällde för arbetstagare att något principalansvar inte förelåg. — Att märka är att något ansvar enligt vanliga utomobligatoriska regler inte kunde komma i fråga, eftersom det gällde en ren förmögenhetsskada och något brottsligt förfarande inte påstods; den anställdes personliga ansvar vilade på 19 kap. 18 § ärvdabalken. Det är därför oklart vad HD:s avgörande egentligen har för räckvidd.s. 34