Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2000 s. 639
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2000 s. 639
BibTeX
@misc{nja-2000-s-639,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2000 s. 639}},
year = {2000},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 4 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Konkursförvaltaren och principalansvaret2 hänvisningar
- Principalansvaret förutsätter dock som sagt att arbetstagaren förfarit vårdslöst. HD:s avgörande i NJA 2000 s. 639 aktualiserades några år senare i RH 2004:55, som även det rörde boutredningsman och principalansvaret vid ren förmögenhetsskada. I det fallet fann hovrätten att arbetsgivaren inte kunde åläggas något principalansvar eftersom den anställda inte ansågs ha förfarit vårdslöst.
- Härvid är avgörandet NJA 2000 s. 639 centralt. I fallet hade T.S., som var anställd vid en advokatbyrå, blivit utsedd till boutredningsman. HD konstaterade i inledningen av domskälen att det faktum att boutredningsmans ansvar reglerats i ärvdabalken inte i sig uteslöt tilllämpning av skadeståndslagens regler om principalansvar. Följdfrågan blev därmed om T.S. kunde ansetts ha utfört uppdraget i tjänsten hos advokatbyrån. (Frågan om hur skadeståndslagens ”i tjänsten” skulle tolkas i samband med skadevållande från anställd vid advokatbyrå hade prövats tidigare samma år som boutredningsmansfallet togs upp, i NJA 2000 s. 380.)
Föräldrars ansvar för barns brott1 hänvisning
Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20002 hänvisningar
- Motsatt utgång blev det i NJA 2000 s. 639, där talan grundades på att en anställd advokat försummat att i egenskap av boutredningsman bevaka ett testamente enligt vad som då föreskrevs i 14 kap. 1 § ärvdabalken. Advokatfirman bestred att han under sådana förhållanden handlat i advokatfirmans tjänst; detta ansågs som den avgörande frågan i sammanhanget. Frågan om firman ”hade principalansvar enligt 3 kap. 1 § SkL för [den anställdes] handlande som särskilt förordnad boutredningsman” upptogs till mellandom. Yttrande inhämtades från Sveriges advokatsamfund, där delade meningar förekom i frågan. HD framhöll att advokaten inte kunde anses ha åtagit sig uppdraget på advokatbyråns vägnar, men att detta inte uteslöt att ett principalansvar förelåg; uppdragets personliga karaktär borde inte hindra att det ansågs utfört i tjänsten hos byrån. HD fäste inte någon avgörande vikt vid att arbetsgivaren i detta fall hade begränsade kontrollmöjligheter och att den anställde inte var skyldig att lyda arbetsgivarens order. Advokatbyrån svarade alltså för sin anställdes försummelse. Ett skiljaktigt justitieråd ansåg uppgifterna såsom boutredningsman i sådan grad skilja sig från vad som gällde för arbetstagare att något principalansvar inte förelåg. — Att märka är att något ansvar enligt vanliga utomobligatoriska regler inte kunde komma i fråga, eftersom det gällde en ren förmögenhetsskada och något brottsligt förfarande inte påstods; den anställdes personliga ansvar vilade på 19 kap. 18 § ärvdabalken. Det är därför oklart vad HD:s avgörande egentligen har för räckvidd.
- 1.8. Ren förmögenhetsskada i övrigt. NJA 1998 s. 520 rörde ansvar för en bank som — trots underrättelse om att en värdepappersdepå hos banken pantsatts som säkerhet för ett lån — utan panthavarens medgivande lämnat ut aktierna i depån till ägaren. Lånet kom inte att infrias, och panthavaren krävde skadestånd av banken. Fastän banken inte ansågs stå i avtalsförhållande till panthavaren och 1936 års lag om pantsättning av lös egendom saknar skadeståndsbestämmelser ansågs banken genom sitt handlande ha blivit skadeståndsskyldig mot panthavaren. Preskriptionsregeln i 18 kap. 9 § HB befanns inte vara tilllämplig ens analogt — trots denuntiationen saknades ett sådant förtroendeliknande förhållande som brukar anses karakteristiskt för sysslomannaskap. Fallet ger ännu ett exempel på att HD i praxis ålagt ansvar för ren förmögenhetsskada även utanför kontraktsförhållanden (jfr tidigare bl.a. NJA 1987 s. 692 och NJA 1996 s. 700). I en avtalsliknande situation som den aktuella måste detta ha framstått som mycket närliggande. — Om principalansvar för ren förmögenhetsskada, se vidare NJA 2000 s. 380 och NJA 2000 s. 639, båda refererade i 2.1 ovan.