Se prop. 2000/01:68 s. 53, där det dock framhålls att ändringarna bör kunna möjliggöra en generösare bedömning mot brottsoffret i vissa fall, t.ex. för den som i ett utsatt yrke blir föremål för ett särskilt förnedrande eller kränkande angrepp. Jfr ovan om NJA 1999 s. 725.
Hänvisas från p. 11 (s. 47)
1.2.1. Kausalitet. Frågan om adekvat kausalitet blev aktuell i NJA 1998 s. 893, där en länsbostadsnämnd fördröjt handläggningen av ett bostadslån med påföljd att detta utbetalades i ett högre ränteläge. Skadan bestod alltså i ökade räntekostnader. Med hänsyn till att räntan var kopplad till marknadsräntan kunde ökningen inte anses som en oväntad eller osannolik konsekvens av dröjsmålet, och denna typiska risk ansågs böra bäras av den försumlige, inte av den skadelidande. Skadeståndstalan bifölls alltså. (Jfr också NJA 1998 s. 375, refererat nedan i 2.4, och RH 2000:17, omtalat i 2.6.) — Konkurrerande skadeorsaker blev aktuella i RH 2000:65 II, där särskilt beviskravet vid personskada berördes, och även i RH 2000:14 (ren förmögenhetsskada genom myndighetsbeslut; omtalat ovan i 1.6).s. 43
2.2.2. Skadelidandes medverkan. NJA 2000 s. 350 gällde tillämpning av medverkansregeln i 12 § 1 st. trafikskadelagen vid en singelolycka; en rattfyllerist hade med en alkoholkoncentration av 2,99 promille i blodet kört av vägen med sin personbil och skadats allvarligt. Frågan var om han genom vårdslöshet medverkat till skadan och skadeståndet därför skulle jämkas; bevisbördan låg här på försäkringsbolaget. Själv hade den skadelidande inget minne av olyckan, och utredningen ansågs inte göra det möjligt att vinna klarhet om olycksorsaken; beviskravet fick anpassas till detta. HD framhöll, att när någon kör av vägen med hög alkoholkoncentration man ofta kan utgå från att han varit vårdlös, förutsatt att inte de närmare omständigheterna tyder på någon annan förklaring till olyckan. I det aktuella fallet fanns emellertid en annan tänkbar förklaring — en älg som skulle ha funnits i närheten kunde ha tvingat föraren till en hastig undanmanöver — och därför kunde det inte anses visat att han medverkat till sina skador genom vårdslöshet. Fullt skadestånd utgick alltså. HD har alltså kombinerat trafikskadelagens regel, som redan den är ganska välvillig mot den skadelidande, med en minst lika välvillig bevisprövning.s. 43
3.I RH 1998:14 (RFS 1998:35) hade en person frikänts från misshandel, eftersom nödvärnsexcess enligt 24 kap. 6 § brottsbalken ansågs föreligga. Han ansågs emellertid ha gjort sig skyldig till oaktsamhet och ålades skadeståndsansvar, vilket jämkades till hälften på grund av den skadelidandes eget handlande — han hade angripit och misshandlat en kamrat till skadevållaren. Det har ifrågasatts om skadeståndsansvar numera föreligger vid nödvärnsexcess, men den straffrättsliga bedömningen behöver knappast vara avgörande i detta fall. Att som i rättsfallet utdöma ett skadeståndsansvar som jämkats på grund av grovt medvållande kan ofta framstå som en rimlig lösning.s. 44
4.I NJA 1998 s. 734 blev en revisor skadeståndsskyldig enligt 15 kap. 2 § aktiebolagslagen sedan han utan tillräckligt underlag godtagit en för hög värdering av ett varulager i en balansräkning, vilket medfört skada för en bank som lämnat bolaget kredit. Banken ansågs visserligen ha brustit i sin kreditprövning, men dess oaktsamhet bedömdes vara av väsentligt lägre grad än revisorns; skadeståndstalan, som av processuella skäl begränsats till ett väsentligt lägre belopp än den verkliga skadan, bifölls utan jämkning på grund av medvållandet. — Man kan undra om resonemanget i medvållandefrågan innebär att man även i andra liknande situationer kan beakta den reella skadans storlek vid skälighetsprövningen. Synsättet verkar inte oförenligt med 6 kap. 1 § 3 st., som föreskriver att också andra omständigheter än skuldgraden kan beaktas i jämkningsfrågan. Motiven tar dock sikte på andra situationer.s. 44
5.2.3. Jämkning av oskäligt betungande skadestånd. Jämkningsregeln i 6 kap. 2 § SkL kan som bekant tillämpas också när skadestånd utgår på grund av (inte alltför allvarliga) uppsåtliga brott. I RFS 1997:25 har ett skadeståndsansvar på närmare 10 miljoner kr ålagts en banktjänsteman, som gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman. Trots att skadeståndet var minst sagt betungande i och för sig, ansågs jämkning enligt 6 kap. 2 § SkL inte böra ske, bl.a. eftersom han levde under ordnade förhållanden och skäl därför saknades att jämka med tanke på hans återanpassning i samhället. Tydligen skulle han ha vunnit på att vara mindre skötsam. Rättsfallet visar de något säregna konsekvenser som kan uppkomma genom att jämkningsregeln skall användas inte bara i ömmande fall utan också som kriminalpolitiskt instrument. — Tillräcklig misskötsamhet förelåg däremot i RFS 1998:19, där ett skadeståndsansvar på över 19 miljoner kr mot en kommun och ett försäkringsbolag jämkades till ca 1 miljon, trots att det grundades på grov mordbrand; full skadeståndsskyldighet skulle på ett avgörande sätt äventyra gärningsmannens återanpassning i samhället. När jämkning tilläts i detta fall gick domstolen längre än i ett par HDavgöranden: NJA 1986 s. 193, där mordbranden inte var grov, och i NJA 1993 s. 727, som gällde 16-åriga mordbrännare.s. 44
6.2.4. Personskada; ekonomiskt skadestånd. I NJA 1998 s. 375 fann HD trafikskadeersättning till en skadelidande, som på grund av en trafikskada omskolats till nytt yrke, omfatta också inkomstbortfall som berodde av strukturellt eller konjunkturellt betingad arbetslöshet, i den mån det kunde hållas för visst att någon motsvarande inkomstförlust inte skulle ha drabbat honom om inte skadan inträffat. Sådana förluster betraktas alltså som adekvat orsakade. — I NJA 1998 s. 807 ansågs sänkning av en trafikskadads pension, som innebar att sammanlagda samordningsförmåner sänktes med mindre än 6 procent och totala kompensationen för beräknad inkomstförlust sänktes med mindre än 4 procent, inte utgöra en sådan väsentlig ändring av förhållandena som enligt 5 kap. 5 § 1 st. SkL kunde föranleda höjning av hans livränta. HD framhöll att av olika skäl — bl.a. att ny prövning kunde ske av livräntans storlek om förhållandena ändrades ytterligare — väsentlighetsrekvisitet i bestämmelsen borde tolkas förhållandevis strikt.s. 45
7.2.5. Ideellt skadestånd. Frågor om ersättning för kränkning genom brott (tidigare enligt 1 kap. 3 §, nu enligt 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 § SkL) har tagits upp i åtskilliga HD-avgöranden på senare år. I några fall har den väsentliga frågan blivit om brottet alls var sådant att det kunde grunda kränkningsersättning; de har alltjämt intresse, eftersom den nya lagstiftningen av 2001 om ideellt skadestånd på denna punkt i stort sett anknyter till äldre rätt.s. 45
8.I NJA 1997 s. 315 hade en rattfyllerist kört på en person, som invalidiserats till 80–100 procent, och dömts för grovt rattfylleri, vållande till kroppsskada (grovt brott) och smitning (grovt brott). Han ålades att utge 90 000 kr som skadestånd för kränkning trots att det var fråga om ett oaktsamhetsbrott. HD framhöll bl.a. att bestämmelsens ordalydelse gav utrymme för detta; fast en gärning som kränker någons människovärde i regel måste ha begåtts av uppsåt, kunde omständigheterna vid skada genom grov vårdslöshet vara så försvårande att handlingen kunde ha samma kränkande innebörd som en uppsåtlig gärning. Här hade den skadelidande orsakats synnerligen omfattande kroppsskada, och omständigheterna vid påkörningen och smitningen varit ägnade att kränka den skadelidandes människovärde. Ersättningen ansågs böra sättas något lägre än vid mordförsök (jfr NJA 1991 s. 766). — I NJA 1997 s. 572 hade HD att bedöma motsvarande fråga då en rånare, som skulle stoppas av polisen, genom att köra på polisbilens dörr skadat en polisman; rånaren hade dömts för grov vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada. Domstolen fann att han medvetet tagit risken att polisen skulle bli dödad eller allvarligt skadad, han hade injagat dödsskräck hos denne, och endast tillfälligheter hade hindrat att polisen skadats allvarligare. Handlandet hade varit ägnat att kränka dennes mänskovärde och gått långt utöver vad en polisman får vara beredd att tåla i tjänsten. Skadestånd för kränkningen utgick med 60 000 kr (yrkat belopp). — Den nya lagstiftningen av 2001 lär inte innebära någon mildare bedömning av sådana fall.s. 45
9.Också NJA 1999 s. 725 gällde kränkning av en polisman. En omhändertagen person hade två gånger spottat mot honom, en gång rakt i ansiktet, vilket bedömdes som ofredande. HD:s majoritet yttrade att för att ersättningsgillt lidande skall föreligga kränkningen bör ha varit någorlunda allvarlig och fann under hänvisning till NJA 1994 s. 395 detta inte vara fallet för polismannens del. Från polishåll reagerade man mot bedömningen, och i 2001 års proposition har regeringen nämnt kränkningar av denna typ som en situation där ersättning ”ofta” bör kunna ges.s. 46
10.NJA 1998 s. 310 gällde ersättning för kränkning i ett fall där två personer genom att få en sprängladdning att detonera på en toalett gjort sig skyldiga till allmänfarlig ödeläggelse. En person som vid tillfället befann sig i sitt tjänsterum mitt emot toaletten krävde ersättning för lidande. HD framhöll bl.a. att även brott som hotar en obestämd personkrets av typen allmänfarlig ödeläggelse kunde framstå som på sådant sätt riktat mot en eller flera bestämda personer att kränkningsersättning borde utgå, och undantagsvis kunde detta gälla även om gärningen inte kunde anses riktad mot viss person. Men i detta fall hade gärningsmännen inte medvetet utsatt den skadelidande för särskild risk; brottet kunde inte anses på annat sätt riktat mot honom, och inte heller i övrigt förelåg sådana omständigheter att kränkningsersättning borde utgå. Skadeståndstalan ogillades därför av HD:s majoritet. Två ledamöter ville utdöma skadestånd, då den skadelidande kommit att beröras av sprängningen i särskild grad och hans lidande framstod som en förutsebar skadeföljd. — På liknande sätt såg HD på frågan i NJA 1999 s. 334, där en person av grov oaktsamhet råkat fyra av ett skarpt skott så att kulan trängt in i ett närbeläget hus där fyra personer uppehöll sig. Dessa krävde ersättning för lidande på grund av kränkning. HD anförde att skadevållaren inte var medveten om att vapnet var laddat och därför inte kunde antas medvetet ha utsatt de andra för särskild fara; det fick antas ha i huvudsak berott på tillfälliga omständigheter att kulan träffade just huset i fråga. Någon kränkningsersättning utgick inte.s. 46
11.I en rad andra fall har det varit klart att ideellt skadestånd skulle utgå, och problemet har främst varit dess storlek. Också dessa fall får anses vägledande även med den nya lagstiftningen; visserligen förekommer en särskild regel om principerna för ersättningens bestämmande (5 kap. 6 §), men den har inte ansetts innebära några egentliga sakliga nyheter.s. 47
12.NJA 1997 s. 723 gällde kränkningsersättning till bankpersonal på grund av bankrån. HD yttrade, under hänvisning till de nyss omtalade avgörandena från samma år, att bedömningen av lidandet skall utgå från vad som typiskt sett uppkommit genom en kränkning, varvid man i första hand måste lägga förhärskande etiska och sociala värderingar till grund men också borde kunna beakta den skadelidandes subjektiva upplevelse. I detta fall hade rånet genomförts med synnerlig hänsynslöshet och råhet; en av de skadelidande hade träffats i ögat av en rikoschett, de hade utsatts för visst våld, erfarit intensiva känslor av förnedring och ångest under själva rånet och haft psykiska problem därefter. Skadeståndet bestämdes till varierande belopp från 20 000 till 50 000 kr. — I NJA 1997 s. 767 kom samma fråga upp vid butiksrån. HD upprepade sina allmänna uttalanden om ersättningsnivån. En skadelidande anställd fick 35 000 kr, bl.a. då hon utsatts för grovt våld som vittnade om betydande hänsynslöshet och hot att bli skjuten; detta måste ha inneburit en allvarlig kränkning av hennes integritet och medfört stark ångest. Butiksägaren, som var närvarande men inte själv utsatts för våld eller hotelser, tillerkändes 10 000 kr.s. 47
13.I NJA 1997 s. 514 ålades en person, som gjort sig skyldig till grov våldtäkt mot sin 12-åriga styvdotter och grovt sexuellt utnyttjande av henne, att utge 150 000 kr i kränkningsersättning. Enligt HD uppfattades sådana brott allmänt som en synnerligen grov kränkning av barnets personliga integritet och kunde särskilt när gärningsmannen tillhörde barnets familj allvarligt påverka dess möjligheter att som vuxen knyta kontakt med andra människor; den allmänna nivån för skadestånd vid grövre sexualbrott mot barn borde ligga vid 100 000 kr, men den allvarliga kränkningen i detta fall motiverade ett högre belopp. — I RFS 1999:30 utgick dock ingen kränkningsersättning när en vuxen man sexuellt utnyttjat en flicka på 14 år 8 månader som helt frivilligt medverkat vid umgänget.s. 47
14.I NJA 1999 s. 441 (omtalat under rubriken psykiskt abnorma) hade gärningsmannen inte ansetts ha uppsåt att beröva den knivhuggna kvinnan livet, och några sådana särskilda försvårande omständigheter förelåg inte att skadeståndet skulle bestämmas som om uppsåt förelegat. Ett skadestånd om 60 000 kr ansågs därför rimligt för kränkningen (såvida gärningsmannen varit psykiskt frisk). Se även NJA 1998 s. 86 (kränkningsersättning vid mordförsök bestämd till 60 000 kr). — NJA 2000 s. 278 rörde en 19-åring som på en restaurang oprovocerat gav en annan man ett kraftigt slag med en flaska som medförde livsfarlig skada och bestående men. Den grova misshandeln ansågs innebära en avsevärd kränkning av den skadelidandes integritet. Emellertid hade förloppet varit kortvarigt och den skadelidande hade inte känt någon dödsångest eller stark oro. Skadeståndet för kränkning bestämdes till 40 000 kr (i stället för yrkade 75 000 kr); dessutom utdömdes ersättning för sveda och värk med 40 000 kr.s. 48
15.Av det sagda framgår att rättspraxis under den redovisade perioden blivit allt generösare i fråga om ersättningarnas storlek — en tendens som hållit i sig åtminstone sedan början av 1990-talet.s. 48
16.2.6. Sakskada och ren förmögenhetsskada. I RH 2000:94 ersattes staten för en skjuten varg med 40 000 kr, efter en skälighetsuppskattning; NJA 1995 s. 249 (det s.k. järvmålet) åberopades. — I RFS 1997:61 hade en älgtjur olovligen skjutits i Sareks nationalpark. Staten fick ersättning för dess avelsvärde men inte för ”rekreationsvärde” av icke ekonomisk natur — närmast för förlust av naturupplevelse för besökande i nationalparken.s. 48
17.NJA 2000 s. 325 gällde beräkning av ren förmögenhetsskada av speciellt slag — den förlust två TV-bolag lidit genom försäljning av piratkort som gett köparna tillgång till kodade TV-kanaler. Skadan ansågs bestå i att vissa personer skulle ha tecknat abonnemang hos ett bolag eller båda bolagen om inte de haft tillgång till korten. Skadan uppskattades till skäligt belopp enligt 35 kap. 5 § RB. — Se vidare NJA 1998 s. 625, refererat i 1.9 ovan.s. 48
18.2.7. Tredjemansskada m.m. Ersättning till efterlevande till omkomna personer för psykiskt lidande m.m. — en sorts tredjemansskada — har diskuterats livligt på senare år. Frågan har fått en något omstridd lösning genom 2001 års lagstiftning, vilken som bekant innebär att skadestånd kan utges oavsett ansvarsgrunden — alltså även vid strikt ansvar — enligt regler om personskada. NJA 1999 s. 632, där ersättning vägrades vid icke grov vårdslöshet hos den ansvarige, lär därför ha intresse bara för skadefall före den nya lagstiftningens ikraftträdande. (Se också RH 2000:38, där ersättning vägrades enligt trafikskadelagen; utgången skulle även här blivit en annan idag.)s. 49
19.NJA 2000 s. 521 har däremot fått betydelse för denna nya lagstiftning. Vuxna, inte sammanboende syskon till en mördad man yrkade ersättning för psykiska besvär på grund av broderns död. HD framhöll att vid sådana dödsfall det ligger i sakens natur att närstående drabbas av psykiska besvär utöver vanliga känslor av sorg och saknad. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust borde man enligt domstolen kunna presumera att besvären var att hänföra till personskada, förutsatt att den skadelidande var så nära anhörig att detta var naturligt. Detta gällde i första hand medlemmar i en etablerad hushållsgemenskap, men i detta fall hade syskonen en sådan speciell relation till brodern att det kunde presumeras att alla drabbats av skadeståndsgrundande psykiska besvär. — Uttalandena om presumerad personskada har sedan tagits upp i 2001 års skadeståndsproposition, fast som sagt ersättningsrätten där har utsträckts till alla situationer där skadestånd eller trafikskadeersättning utgår på grund av dödsfall — alltså även till rena olyckshändelser. I det aktuella fallet har HD anfört goda skäl för att antagandet om psykiska besvär var riktigt, men man kan diskutera om samma antagande alltid kan göras beträffande alla medlemmar i alla hushållsgemenskaper oavsett orsaken till dödsfallet. Det kan verka tveksamt redan att ersätta dessa speciella besvär efter samma linjer som en ordinär fysisk skada, och presumtionen — som också omfattar ekonomiska förluster — kan utvidga ersättningsmöjligheterna på ett sätt som kan missbrukas.s. 49
20.Man kan också fråga om presumtionen kan gälla även sådana små barn som i RH 1999:34 (RFS 1999:17), där ersättning krävdes för en sex månader gammal pojkes lidande då hans far mördades. Hovrätten ansåg sig inte kunna utgå från att barnet drabbats av psykiska besvär, och i brist på bevisning härom har skadeståndstalan ogillats. Bedömningen verkar motiverad också efter den nya lagstiftningen, när man konstruerar ersättningen som en personskadeersättning på grund av psykiska besvär (inte för sorg och saknad, som förordats på sina håll).s. 49
21.Skadestånd i dessa fall har ofta bestämts tämligen schablonmässigt till 25 000 kr, med ledning av HD:s bedömning i NJA 1993 s. 41 I och II. I RH 1997:1 (RFS 1997:20) har dock lidandet för föräldrar till den dödade ansetts så allvarligt att ersättningen bestämdes till 60 000 kr för båda.s. 50
22.En tredjemansskada av något liknande slag blev aktuell i RH 2000:17, där en person vars tre hundar bitit ihjäl en fjärde hund ålades ersätta dennas ägare för psykiska besvär. Bristande tillsyn och adekvat kausalitet åberopades. — Går man så långt kan det verka naturligt att ge ersättning av samma slag också till närstående till svårt skadade personer — en fråga som inte reglerats i SkL.s. 50