1.Den svenska brottmålsjurisdiktionen regleras huvudsakligen i brottsbalkens kapitel 2. Kapitlets rubrik lyder visserligen ”Om tillämpligheten av svensk lag”, men svensk domsrätt sammanfaller i brottmål med svensk straffrätts tillämpningsområde. Brottsbalkens 2 kap. tar i princip inte ställning till interna forumfrågor, utan lokalt behörig tingsrätt pekas i brottmål ut av forumreglerna i 19 kap. rättegångsbalken. Dessa två regelkomplex är emellertid inte fullständigt samordnade och det kan därför tänkas att rättegångsbalkens 19 kap. inte direkt tillhandahåller någon lokalt behörig tingsrätt trots att svensk brottmålsjurisdiktion föreligger enligt 2 kap. brottsbalken.s. 111
2.Som en icke helt orealistisk illustration av det just sagda kan nämnas brottsbalkens 2 kap. 3 § 7 mom., som fastslår att svensk jurisdiktion föreligger att döma för brott som begåtts utom riket ”om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver”. Att gärningsmannen eller brottet har någon anknytning till Sverige krävs inte i dessa fall. Avsikten med regeln är att så grova brott undantagslöst skall vara underkastade svensk jurisdiktion, oavsett var och av vem de har förövats (och t.o.m. utan att man uppställer ett krav på straffbarhet enligt lagen på gärningsorten). I anslutning till den s.k. Pinochet-affären, där den f.d. chilenske diktatorn hotades av (men till slut undkom) åtal i Storbritannien, lär det ha förekommit att vissa utländska politiker, polischefer m.fl. av i Sverige bosatta målsägande hos svensk åklagare eller polismyndighet har angivits till åtal för mycket allvarliga brott (bl.a. mord) begångna i sina respektive hemländer. Trots att dessa brott saknar anknytning till Sverige omfattas de som sagt av svensk brottmålsjurisdiktion enligt den ovannämnda föreskriften i brottsbalkens 2 kap. 3 § 7 mom., låt vara att åtal avseende utomlands begångna brott enligt 2 kap. 5 § brottsbalken normalt inte får väckas utan ett förordnande meddelat av regeringen eller den som regeringen bemyndigat därtill. Man kan naturligtvis ställa frågan huruvida det är meningsfullt att i Sverige vidta straffrättsliga åtgärder i dylika fall, men svaret kan ofta bli jakande: den misstänkte kan exempelvis häktas i sin frånvaro, bli internationellt efterlyst, bli begärd utlämnad till Sverige osv. En inte helt betydelselös effekt är vidare att talan om enskilt anspråk med anledning av brott, dvs. normalt skadestånd, enligt 22 kap. 1 § rättegångsbalken kan föras i samband med åtal för brottet, och att ett så tillkommet svenskt skadeståndsavgörande i enlighet med Bryssel- och Luganokonventionernas resp. Bryssel I-förordningens regler skall erkännas och verkställas i praktiskt taget hela Västeuropa, således även i exempelvis Schweiz om personen i fråga har ett konto där.s. 111
3.Men inför vilken svensk tingsrätt skall åtalet väckas? Frågan kan för övrigt aktualiseras långt innan åtal väcks, närmare bestämt redan i samband med att en brottsmisstanke kommer till åklagares kännedom, eftersom t.ex. en angivelse, som skett hos myndighet på annan ort än den där åtal må väckas, enligt rättegångsbalkens 20 kap. 5 § omedelbart skall tillställas myndigheten i den orten.s. 112
4.Den interna forumregel, som är aktuell i dessa fall, finns i rättegångsbalkens 19 kap. 2 §. Den föreskriver att åtal för brott, som förövats utom riket eller på utländskt fartyg under resa inom riket, ”om ej regeringen för visst fall förordnar annat” upptas av den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet (dvs. i princip där han har sitt hemvist) eller av rätten i den ort där han gripits eller eljest uppehåller sig. Enligt domsrättsregeln i brottsbalkens 2 kap. 3 § 7 mom. förutsätter svensk jurisdiktion emellertid inte att den misstänkte har hemvist, har gripits eller uppehåller sig här i riket. Den omfattar enligt sin ordalydelse även t.ex. en sydamerikansk f.d. diktator som aldrig har besökt Sverige. En möjlighet att fylla ut denna lucka är att behörig tingsrätt i dylika fall utses av regeringen enligt den nyss citerade formuleringen i 19 kap. 2 § rättegångsbalken. Denna regel skall ses mot bakgrund av att åtal i de här diskuterade fallen ändå normalt inte får väckas utan ett förordnande enligt brottsbalkens 2 kap. 5 §. Ett forumförordnande enligt rättegångsbalkens 19 kap. 2 § är visserligen något helt annat än ett åtalsförordnande enligt brottsbalkens 2 kap. 5 §, men det är mindre sannolikt att regeringen förordnar om åtals väckande och samtidigt underlåter att förordna om behörig tingsrätt trots att någon sådan annars saknas. Enligt uttalanden i litteraturen kan ett förordnande enligt rättegångsbalkens 19 kap. 2 § anvisa en lokalt behörig tingsrätt vare sig en sådan annars skulle stå till buds eller ej.s. 112
5.Den följande diskussionen kan således begränsas till sådana situationer där ett förordnande enligt brottsbalkens 2 kap. 5 § inte behövs för åtals väckande men där ett förordnande enligt rättegångsbalkens 19 kap. 2 § icke desto mindre synes vara behövligt eftersom lokalt behörig tingsrätt annars saknas. Ett tänkbart exempel är brott utan svensk anknytning begångna i ett annat nordiskt land. En annan dylik situation diskuterades i Hovrättens över Skåne och Blekinge avgörande i NJA 1989 s. 804. Målet handlade om olaga trålfiske bedrivet av danska fiskare på svenskt vatten. Att svenskt brottmålsjurisdiktion förelåg och att något åtalsförordnande enligt 2 kap. 5 § brottsbalken inte behövdes var någorlunda klart. Brott som förövats på utländskt fartyg under resa inom riket faller dock under forumregeln i rättegångsbalkens 19 kap. 2 §, dvs. de likställs i forumavseende med utomlands begångna brott (se ovan). Hovrätten kom därför fram till att Helsingborgs tingsrätt ej varit behörig att pröva åtalet, eftersom fiskarna inte hade allmänt tvistemålsforum i Sverige, inte hade gripits härstädes och inte heller uppehöll sig här. Av hovrättens beslut framgår att åtalet trots befintlig svensk domsrätt under dessa omständigheter i brist på förordnande enligt rättegångsbalkens 19 kap. 2 § fick avvisas. Hovrätten ansåg med andra ord att domstolarna själva inte fick fylla ut den uppkomna luckan genom att utan direkt lagstöd tillhandahålla en lokalt behörig tingsrätt.s. 113
6.Enligt min mening var hovrättens bedömning av rättsläget korrekt. Det vore i och för sig inte helt orimligt att argumentera för att man även i brottmål bör godta den ”djärva” rättstillämpning som accepterats i tvistemål och som i brottmål skulle innebära att domstolarna, när svensk domsrätt föreligger, på ett eller annat sätt skall se till att någon tingsrätt är beredd att ta upp åtalet till prövning. Med anledning av vissa HD-uttalanden i NJA 1980 s. 188 (se ovan) kan man t.o.m. känna sig frestad att hävda att den, som i dessa fall anger brottet till åtal, fritt bör kunna välja mellan alla svenska domsagor.s. 113
7.En sådan slutsats vore enligt min mening emellertid felaktig. Det föreligger viktiga principiella skillnader mellan tvistemål och brottmål, bl.a. att det vid tvistemål, där det i regel står två enskilda mot varandra, är nödvändigt att undvika ett juridiskt vakuum, där omöjligheten att få tvisten prövad av svensk domstol lätt skulle kunna utsätta käranden för déni de justice. Motsvarande hänsyn gör sig inte lika starkt gällande i brottmålsprocessen, där den misstänkte resp. åtalade normalt uppfattas som den svagare och extra skyddsvärda parten och där det därför är allmänt accepterat att det legitima statsintresse, som representeras av polisen och åklagaren, i olika situationer måste ge vika för att skydda den enskildes intressen. Att helt utan stöd i lag tillåta att åtal väcks vid en tingsrätt som saknar behörighet enligt 19 kap. rättegångsbalken vore enligt min mening oförenligt med detta synsätt.s. 114
8.Det finns i och för sig inget som hindrar att rättegångsbalken lagstiftningsvägen berikas med en regel om allmänt reservforum i brottmål, men i avvaktan på en sådan lagändring får svensk brottmålsjurisdiktion, även när den föreligger enligt brottsbalkens 2 kap., i händelse av frånvaro av lokalt behörig tingsrätt förbli utan praktiskt värde. Några rättspolitiskt oacceptabla följder torde icke behöva uppstå på grund av denna uppfattning, eftersom de kan undvikas genom att regeringen i enskilda fall enligt rättegångsbalkens 19 kap. 2 § förordnar om behörig tingsrätt. I praxis brukar åklagarmyndigheterna vid behov via Riksåklagaren vända sig till regeringen och be om ett dylikt förordnande. En intressant fråga i detta sammanhang är huruvida regeringen kan anses vara skyldig att fylla ut luckan genom att anvisa en lokalt behörig tingsrätt eller om den får vägra att göra det när den i det enskilda fallet trots befintlig svensk domsrätt av någon anledning inte önskar att åtal väcks här i riket.s. 114
9.Likheterna med kravet på åtalsförordnande enligt brottsbalkens 2 kap. 5 § kan synas tala till förmån för sådan diskretionär prövningsrätt. Enligt min mening finns det dock starkare skäl att tolka sistnämnda lagrum e contrario. Trots viss tvekan lutar jag åt uppfattningen att regeringen inte har rätt att efter diskretionär prövning vägra att utse en lokalt behörig tingsrätt i dessa fall. Riksdagen har genom krav på åtalsförordnande i brottsbalkens 2 kap. 5 § avgränsat de fall där regeringen, eller den som av regeringen bemyndigats därtill, får hindra att åtal väcks här i riket trots att de övriga förutsättningarna för svensk domsrätt är uppfyllda. I de fall, där något åtalsförordnande enligt detta lagrum inte krävs, är det inte regeringens uppgift att avgöra om åtal får eller inte får väckas här i riket, utan regeringens handlingsfrihet vid tillämpning av rättegångsbalkens 19 kap. 2 § är begränsad till att välja ut den svenska tingsrätt som med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet framstår som lämpligast.s. 114