1.I den svenska internationella civilprocessrätten finner man en hel del bestämmelser avsedda att undvika det ovan skisserade problemet. Dessa regler utpekar i regel Stockholms tingsrätt som reservforum för sådana fall där det trots konstaterad svensk domsrätt inte finns någon tingsrätt behörig enligt de vanliga svenska forumreglerna. Som exempel kan här nämnas 7 kap. 12 § föräldrabalken avseende talan om underhåll till barn, 25 kap. 2 § ärvdabalken avseende ansökan om dödförklaring och 37 § atomansvarighetslagen (1968:45) avseende talan om ersättning på grund av en atomolycka. Till skillnad från många andra rättssystem, däribland exempelvis norsk rätt, saknar den svenska rättsordningen emellertid en regel om allmänt reservforum, som skulle täcka alla typer av privaträttsliga mål. En sådan allmän regel torde endast kunna skapas lagstiftningsvägen.s. 105
2.Denna brist på allmänt reservforum, särskilt framträdande inom förmögenhetsrätten, kan tänkas bero på att den svenska domsrätten i förmögenhetsrättsliga mål, bortsett från konventions- eller EG-rättsligt reglerade fall, i princip inte är lagfäst utan anses genom analogi kunna härledas ur just de interna forumreglerna, i första hand ur 10 kap. rättegångsbalken avseende laga domstol i tvistemål. Man kan uttrycka saken så att svensk domsrätt på detta sätt görs beroende av att det finns någon lokalt behörig svensk tingsrätt, vilket naturligtvis betyder att man undviker situationer där man trots svensk jurisdiktion inte kan uppbringa något lokalt behörigt forum. Dylika situationer undviks också i de fall där en enda domstol redan i första instans äger lokal behörighet över hela Sveriges territorium, exempelvis Arbetsdomstolen i vissa arbetsrättsliga tvister eller Stockholms tingsrätt i vissa tvister rörande patent (av den omständigheten att det i dessa fall alltid finns en lokalt behörig domstol får man dock naturligtvis inte analogivis dra slutsatsen att svensk jurisdiktion också alltid föreligger oberoende av om saken har någon anknytning till Sverige eller ej).s. 106
3.I de fall där det finns lagfästa domsrättsregler avseende förmögenhetsrättsliga tvister undviks problemet ibland genom att den lagfästa regeln på en och samma gång är en domsrättsregel och en lokal forumregel. Exempel på detta är art. 5 i Bryssel- och Luganokonventionerna om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, som för vissa typer av mål tillåter att talan mot den, som har hemvist i en konventionsstat, väcks i en annan konventionsstat förutsatt att så sker vid en viss konkret domstol, exempelvis i mål rörande utomobligatoriskt skadestånd ”vid domstolen i den ort där skadan inträffade”. Föreligger svensk domsrätt enligt denna bestämmelse finns det automatiskt också en lokalt behörig tingsrätt och vice versa. Beträffande Bryssel- och Luganoreglerna är detta för övrigt endast ett teoretiskt problem, eftersom Stockholms tingsrätt har utsetts till reservforum för de fall där svensk domsrätt föreligger i enlighet med någon av dessa regler samtidigt som det inte finns någon lokalt behörig svensk domstol.s. 106
4.Det kan trots allt uppstå situationer där svensk domsrätt föreligger medan någon behörig tingsrätt inte går att uppbringa, i varje fall inte enligt de vanliga forumreglerna. Sådana problem kan exempelvis aktualiseras när man av någon anledning vid den analogiska tillämpningen av rättegångsbalkens 10 kap. känner sig nödsakad att avvika från forumreglerna i extensiv riktning, så att svensk domsrätt anses föreligga även i fall som inte täcks av den aktuella forumregeln. Motsvarande problem kan dock uppstå också i samband med en del andra svenska lagar. Några svenska rättsfall kan användas för att illustrera problematiken. Rättsfallen beskrivs summariskt och något förenklat, med fokus på den här diskuterade interna forumfrågan.s. 107
5.NJA 1971 s. 417 handlade om ett danskt bolag, som efter vederbörligt tillstånd idkade näring i Sverige genom en filial i Malmö. Företaget medgav en fordringsägare inteckning i all den näringsverksamhet som filialen vid varje tid utövade i Sverige. Fordringsägaren ansökte hos inskrivningsdomaren i Malmö om inteckning enligt den (dåvarande) svenska lagen om företagsinteckning, som föreskrev att sådan ansökan skulle göras hos inskrivningsmyndigheten för den kommun som var säte för länsstyrelsen i det län där bolagets styrelse hade sitt säte. Inskrivningsdomaren avvisade ansökan med motiveringen att det danska bolagets styrelse inte hade sitt säte i Malmöhus län. Hovrätten fastställde avvisningsbeslutet, dock med motiveringen att en filial, som inte var något självständigt rättssubjekt, överhuvudtaget inte kunde vara sådan näringsidkare som avsågs i lagen om företagsinteckning (hovrätten behövde således inte ta ställning till forumfrågan). HD kom efter att ha inhämtat Kommerskollegiets yttrande till den motsatta slutsatsen. Den ansåg att lagen om företagsinteckning var tillämplig på det danska företagets genom Malmöfilialen i Sverige bedrivna verksamhet. Beträffande forumfrågan uttalade HD att anledning saknades att vid lagens tillämpning icke likställa företaget med ett svenskt aktiebolag, varvid det som lagen sade om den ort, där aktiebolagets styrelse har sitt säte, dock måste avse den ort där filialkontoret är beläget. Avgörandet vittnar om att HD inte ansåg sig bunden av lagens ordalydelse. HD:s tolkning av lagen, dvs. konstaterandet att lagen var tillämplig på den verksamhet som det danska företaget drev i Sverige, tvingade fram svensk inteckningsjurisdiktion; att det enligt lagens ordalydelse inte fanns någon lokalt behörig svensk inskrivningsdomare övervanns av HD genom kreativ rättstillämpning eller analogitolkning (likställande av en filials säte med ett bolags dito). HD delade förmodligen Kommerskollegiets uppfattning att lagstiftaren vid utformningen av forumregeln helt enkelt hade förbisett sådana fall där utländska företag ansöker om svensk företagsinteckning genom en filial här i riket.s. 107
6.I NJA 1980 s. 188 stämde ett svenskt företag inför Kristianstads tingsrätt två utländska företag med anledning av ett påstått avtalsbrott. Avtalet innehöll en prorogationsklausul, enligt vilken alla tvister skulle avgöras av ”vederbörande domstol i Sverige”. De utländska företagen yrkade att käromålet skulle avvisas, bl.a. på grund av att det inte fanns någon dylik, lokalt behörig svensk domstol (kärandens hemvist är ju inte behörighetsgrundande enligt rättegångsbalkens 10 kap.), men deras invändningar ogillades av samtliga instanser. HD noterade att 10 kap. 16 § rättegångsbalken kräver för en prorogationsöverenskommelses giltighet att det avtalats om att tvist må väckas vid viss domstol eller att viss domstol ensam skall vara behörig. I tvist med internationell anknytning kan det dock enligt HD inte anses vara en förutsättning för giltigheten av ett avtal om svensk domstols behörighet att viss domstol direkt pekas ut. Genom avtalstolkning kom HD fram till att parternas otvetydiga önskan att eventuella tvister skulle avgöras av svensk domstol fick väga över parternas förväntningar att lokalt behörig svensk domstol skulle komma att utpekas av rättegångsbalkens allmänna forumregler. Svensk domsrätt förelåg således och avtalet måste enligt HD under alla omständigheter anses medföra lokal behörighet för någon svensk domstol. HD ansåg härvid flera alternativ vara tänkbara, bl.a. den svenska avtalspartens hemvistort eller t.o.m. en valrätt för käranden mellan alla sakligt behöriga svenska underrätter. Finns ingen domstol med lokal behörighet enligt de vanliga interna forumreglerna får man tydligen utse någon domstol att vara lokalt behörig med hjälp av kreativ rättstillämpning.s. 108
7.Samma slutsats kan man dra av HD:s avgörande i NJA 1985 s. 832, avseende en tvist mellan parter med hemvist i Sverige om att vissa byggnader i Finland skulle anses tillhöra käranden. Talan väcktes först inför finländsk domstol, där den dock avvisades på grund av bristande finländsk domsrätt (de finländska domsrättsreglerna avviker på denna punkt uppenbarligen från de svenska). Därefter väckte käranden talan i Sverige, trots att en sådan tvist enligt 10 kap. 10 och 12 §§ rättegångsbalken skall prövas av domstolen i den ort där fastigheten ligger. Underinstansernas beslut behöver inte diskuteras här; det räcker med att nämna att HD kom fram till att svensk domsrätt fick anses föreligga, huvudsakligen för att undvika déni de justice, dvs. en situation där varken finländska eller svenska domstolar skulle vara beredda att ta upp saken till prövning. I anslutning därtill uttalade HD utan närmare motivering att ”behörig domstol här i landet är rätten i den ort där [svaranden] har sitt hemvist”. Man kan beskriva detta så att HD klarade bristen på lokalt behörig svensk domstol genom att behandla tvisten som om den inte omfattades av regeln om exklusivt fastighetsforum. Detta kan ses som en nödvändig följd av att HD ansåg svensk domsrätt föreligga, men det innebar icke desto mindre ett visst avsteg från lagens ordalydelse.s. 108
8.I NJA 1989 s. 143 uppkom bl.a. frågan om svensk domsrätt i mål angående ogiltigförklaring av en skiljedom som hade meddelats i skiljemannaförfarande i Sverige mellan utländska parter. HD ansåg svensk domsrätt föreligga, bl.a. med hänsyn till den betydelse som en ogiltigförklaring, utverkad i det land där skiljedomen meddelats, kunde få i andra länder enligt 1958 års New York-konvention om erkännande och verkställighet av skiljedomar. Detta aktualiserade emellertid frågan om lokalt behörig svensk domstol. Den utländska svaranden hade inte något allmänt forum i Sverige och det fanns inte heller någon annan tillämplig forumregel. Den dåvarande svenska lagen om skiljemän innehöll visserligen en regel om Stockholms tingsrätt som reservforum för mål om klander av skiljedom, men inte för mål om skiljedoms ogiltighet. I detta läge ansåg HD det vara motiverat att beträffande talan om ogiltighet analogiskt tillämpa regeln om forum för klandertalan, vilket innebar att Stockholms tingsrätt blev behörig att också pröva ogiltighetstalan. Detta avgörande bekräftar att om svensk domsrätt anses föreligga så skall domstolar genom flexibel och kreativ rättstillämpning se till att någon lokalt behörig domstol ställs till förfogande.s. 109
9.Ett antal publicerade hovrättsavgöranden är också lärorika. Man kan till att börja med nämna SvJT 1958 rf. s. 13, avseende ett mot en i Sverige bosatt svarande riktat krav på hyra för en i Tyskland belägen lägenhet. Rådhusrätten avvisade talan eftersom den inte ansågs vara av beskaffenhet att kunna prövas av svensk domstol. Svea hovrätt undanröjde emellertid avvisningsbeslutet. Den exklusiva forumregeln i 10 kap. 10 § rättegångsbalken, vars dåvarande lydelse föreskrev att tvist om hyra ”skall” upptas av domstolen i den ort där fastigheten är, kunde enligt hovrätten inte anses innefatta en bindande reglering av behörighetsfrågan såvitt avser svensk domsrätt, vilken i stället fick avgöras av ”lagskipningen” med beaktande av internationella hänsyn och praktiska lämplighetsskäl. Med hänsyn till bl.a. kärandens behov av en i Sverige verkställbar dom och ovissheten om huruvida tvisten kunde upptas av tysk domstol kom hovrätten fram till att tvisten skulle prövas av svensk domstol; den interna forumfrågan löstes genom det lakoniska tillägget ”och bör detta ske vid RR:n, inom vars domkrets [svaranden] har sitt hemvist”. Beslutet kan anses föregripa HD:s ställningstagande i NJA 1985 s. 832 (se ovan), där HD för övrigt hänvisade till 1958 års hovrättsavgörande.s. 109
10.RH 1984:125 uppvisar vissa likheter med NJA 1980 s. 188 (se ovan). Här rörde det sig om en prorogationsklausul, som angav att alla tvister skulle avgöras ”i Sverige”, dock utan att ange någon lokalt behörig domstol. Till skillnad från 1980 års HD-avgörande var båda parterna utländska företag. Göteborgs tingsrätt, vars beslut utan ytterligare motivering fastställdes av Hovrätten för Västra Sverige (HD vägrade prövningstillstånd), fann med hänsyn till de föreliggande omständigheterna icke desto mindre att svensk domsrätt förelåg på grund av prorogationsklausulen. Såvitt gäller den lokala forumfrågan uttalade tingsrätten att det inte kunde anses innebära någon beaktansvärd olägenhet för svaranden att tvisten skulle handläggas av Göteborgs tingsrätt, till vars jurisdiktionsområde svaranden vid tiden för målets anhängiggörande ”hade viss anknytning” (svaranden synes ha haft en s.k. bokningsagent i Göteborg). Svarandens avvisningsyrkande lämnades därför utan bifall. Avgörandet visar återigen hur man flexibelt kan uppbringa en lokalt behörig domstol efter att man har bestämt att svensk domsrätt som sådan föreligger. Även sådana anknytningar, som normalt saknar relevans för forumfrågan, får duga som behörighetsgrund i dessa fall.s. 110
11.Svea hovrätts avgörande RH 1986:55, avseende hyrestvist rörande en bostadslägenhet i Spanien, påminner starkt om det ovan beskrivna beslutet i SvJT 1958 rf. s. 13. Även i 1986 års fall ansågs svensk domsrätt föreligga och då målet ej kunde hänföras till någon viss fastighetsdomstol fick det prövas vid svarandens allmänna tvistemålsforum i Sverige.s. 110
12.I den svenska litteraturen har meningarna varit delade beträffande möjligheterna att, i sådana fall där svensk domsrätt föreligger samtidigt som de vanliga interna forumreglerna inte erbjuder något forum, utan direkt lagstöd genom analogi eller på annat sätt tillhandahålla en lokalt behörig tingsrätt. För Dennemark syntes det innebära en rättstillämpning ”i djärvaste laget” att en domstol genom ett in casubud kreerar laga forum där sådant enligt 10 kap. rättegångsbalken eller eljest tillämpliga lokala behörighetsregler saknas. Karlgren förefaller ha varit något mera positiv till tanken, låt vara att även han uttalade sig i mycket försiktiga ordalag och tillade att många kanske skulle betrakta tillvägagångssättet som en alltför ”fri” rättstillämpning. Dessa uppfattningar, vilka härstammar från tiden före flertalet av de ovannämnda prejudikaten, måste nu betraktas som föråldrade. HD:s praxis kan tolkas så att det i varje sådant fall där det föreligger svensk domsrätt även bör tillhandahållas någon lokalt behörig domstol. Detta innebär att man vid behov genom extensiv tolkning av de befintliga forumreglerna eller t.o.m. contra legem får se till att det finns någon lokalt behörig tingsrätt. Måhända kan man t.o.m. gå ett steg längre och hävda att domstolarna har icke blott möjlighet utan även skyldighet är förfara på detta sätt, i varje fall när svensk domsrätt är odiskutabel. Denna uppfattning är enligt min mening rimlig och fullt acceptabel, icke minst eftersom den ofta utgör den enda möjligheten att undvika ett juridiskt vakuum. I den internationella privat- och processrätten är det för övrigt ingen nyhet att svenska civilrättsliga eller processrättsliga bestämmelser, vilka utformats med sikte på inhemska förhållanden, i internationella fall får tolkas och tillämpas på ett sätt som är mindre förenlig med deras ordalydelse. En lagfäst regel om allmänt reservforum, förslagsvis Stockholms tingsrätt, vore emellertid ett bättre alternativ de lege ferenda, först och främst eftersom den skulle bidra till större rättssäkerhet och förutsebarhet.s. 110