7.Samma slutsats kan man dra av HD:s avgörande i NJA 1985 s. 832, avseende en tvist mellan parter med hemvist i Sverige om att vissa byggnader i Finland skulle anses tillhöra käranden. Talan väcktes först inför finländsk domstol, där den dock avvisades på grund av bristande finländsk domsrätt (de finländska domsrättsreglerna avviker på denna punkt uppenbarligen från de svenska). Därefter väckte käranden talan i Sverige, trots att en sådan tvist enligt 10 kap. 10 och 12 §§ rättegångsbalken skall prövas av domstolen i den ort där fastigheten ligger. Underinstansernas beslut behöver inte diskuteras här; det räcker med att nämna att HD kom fram till att svensk domsrätt fick anses föreligga, huvudsakligen för att undvika déni de justice, dvs. en situation där varken finländska eller svenska domstolar skulle vara beredda att ta upp saken till prövning. I anslutning därtill uttalade HD utan närmare motivering att ”behörig domstol här i landet är rätten i den ort där [svaranden] har sitt hemvist”. Man kan beskriva detta så att HD klarade bristen på lokalt behörig svensk domstol genom att behandla tvisten som om den inte omfattades av regeln om exklusivt fastighetsforum. Detta kan ses som en nödvändig följd av att HD ansåg svensk domsrätt föreligga, men det innebar icke desto mindre ett visst avsteg från lagens ordalydelse.s. 108
Citat i kontext
Stycket
Citerar