Stycket

110.I NJA 1999 s. 561 dömdes däremot till icke frihetsberövande påföljd för mened och anstiftan till mened som förövats av två personer som vid gärningstillfället var 16 respektive 20 år gamla. HD pekade på att den lagstiftning som ger möjlighet att förena skyddstillsyn och villkorlig dom med samhällstjänst ställer ökade krav på individuella bedömningar. Beträffande 16-åringen ansågs vid en samlad bedömning av omständigheterna kring brottet och de risker för hennes utveckling och olägenheter för hennes skolutbildning som en frihetsberövande påföljd skulle medföra att påföljden, trots brottets art, kunde bestämmas till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. Synnerliga skäl för fängelse enligt 30 kap. 5 § brottsbalken ansågs alltså inte föreligga. I fråga om 20-åringen ansågs, med beaktande av dels omständigheterna vid brottet, dels att 20-åringen själv tagit kontakt med rättsliga myndigheter och berättat om brottet, dels 20-åringens personliga förhållanden, att skälen för fängelse, trots brottets art, inte var av sådan styrka att det förelåg särskilda skäl att döma till fängelse. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn i förening med samhällstjänst. Att utgången i detta mål vad gäller 16-åringen blev den — om uttrycket tillåts — ”motsatta” i jämförelse med det nyss omtalade NJA 1996 s. 757 beror på att det 1996 ännu inte var möjligt att förena en villkorlig dom med samhällstjänst (och skäl för skyddstillsyn förelåg ej).s. 933