Stycket

24.I en koncern, med ett för moder- och dotterbolaget gemensamt likvidkonto, lät ställföreträdaren för dotterbolaget som var på obestånd två fakturor från moderbolaget gå i avräkning mot dotterbolagets fordringar på moderbolaget, dvs. dotterbolaget betalade genom avräkningen de två fakturorna. I NJA 1997 s. 401 var frågan om detta handlande innebar att företrädare för dotterbolaget begått mannamån mot borgenärer genom att i otillbörligt syfte gynna viss borgenär på sätt som avses i 11 kap. 4 § första stycket andra meningen brottsbalken. HD fann, bl.a. med hänsyn till att moderbolaget i en tänkt konkurs (omedelbart före tidpunkten för åtgärderna) skulle ha haft rätt att kvitta sin fordran mot sina skulder till dotterbolaget, att åtalet skulle ogillas. Ett JustR var skiljaktigt beträffande motiveringen. 4.1.9 Allmänfarliga brott (13 kap.) I NJA 1995 s. 119 dömdes en man som haft oskyddade samlag med fem kvinnor, och överfört HIV-smitta till två av dem, för försök till grovt spridande av smitta, grov misshandel och försök till grov misshandel. Att den tilltalade spridit smitta till två personer ansågs inte tillräckligt för att uppfylla kravet på allmänfara i 13 kap. 7 § brottsbalken. I kombination med att den tilltalade haft oskyddade samlag med tre ytterligare personer ansågs emellertid risk för sådan fara ha förelegat, varför försök till grovt spridande av smitta ansågs förövat. Domskälen kan, med hänsyn till att HD talar om ”risk” och inte om ”fara” förstås så att HD ansett att det inte förelegat fara för fullbordan (dvs. fara för sådan fara som avses i 13 kap. 7 § brottsbalken) men att sådan fara varit utesluten endast av tillfälliga omständigheter (risk för sådan fara som avses i 13 kap. 7 §). 4.1.10 Förfalskningsbrott (14 kap.) Förfalskningsbrott kan begås genom att man i en urkund lämnar osann uppgift om vem man är (dvs. man framställer en urkund som ser ut att härröra från den vars namn man använder). I sådana fall uppkommer konkurrens mellan straffbuden i 14 kap. 1 § och 15 kap. 11 § brottsbalken (osant intygande). Denna konkurrens löses normalt, och förenklat uttryckt så att man dömer för osant intygande om undertecknandet sker öppet, utan uppsåt att annan skall lida förfång (eller att fara skall framkallas härför) och urkunden är av mindre vikt. I NJA 1996 s. 63 ansågs tre flickor som undertecknat en beställning av identitetskort med fel namn böra dömas för urkundsförfalskning med hänsyn dels till att deras syfte var att kunna legitimera sig som äldre än de var, dels till att de falska urkunder som framställts skulle användas för att framställa legitimationshandlingar (”beskaffenheten av de handlingar som de sökte anskaffa”).s. 913