Hiv och straffansvar — en ouppklarad problematik1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1995 s. 119
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1995 s. 119
BibTeX
@misc{nja-1995-s-119,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1995 s. 119}},
year = {1995},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
4 hänvisningar i 2 artiklar · 4 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- Se, rörande försök, även NJA 1995 s. 119 varom mer nedan i avsnitt 4.1.9 Allmänfarliga brott.
- I NJA 1997 s. 636 frikändes en man som omskurit sex muslimska pojkar utan bedövning från ansvar för misshandel. HD anförde att omskärelse av pojkar av religiösa skäl i och för sig uppfyller kriteriet social adekvans och därför, under förutsättning av att samtycke föreligger, kan medföra frihet från ansvar trots att handlandet annars skulle vara att bedöma som misshandel. Huruvida gärningen är att bedöma som misshandel, ringa brott, eller som misshandel av normalgraden borde enligt HD inte vara avgörande, men domstolen uppställde samtidigt vissa krav för att social adekvans skall föreligga (ej onödig smärta eller onödiga hälsorisker). En ny lag (2001:449) om omskärelse av pojkar (se prop. 2000/01:81) har senare utfärdats, varför rättsfallet till en del förlorat sin betydelse. En kommentar till fallet ges av Johanna Schiratzki i JT 1997–98 s. 491 ff. 3.5 Uppsåt m.m. I NJA 1995 s. 119, som också omtalas nedan i avsnitt 4.1.9 Allmänfarliga brott, var fråga om en man som haft oskyddade samlag med flera kvinnor och därvid överfört HIV-smitta till två av dem. Mannen dömdes för försök till grovt spridande av smitta, grov misshandel och försök till grov misshandel. I målet var bl.a. fråga om den tilltalade haft uppsåt till smittoöverföringen. Majoriteten (tre JustR) fann med tilllämpning av det eventuella uppsåtet i dess hypotetiska variant att så var fallet, medan två JustR skrev sig skiljaktiga och menade att det inte med tillräcklig grad av säkerhet kunde förutsättas att det hypotetiska provet skulle utfalla positivt. De två skiljaktiga JustR:en ville därför döma den tilltalade för vållande till sjukdom, grovt brott, samt för framkallande av fara för annan.
- I en koncern, med ett för moder- och dotterbolaget gemensamt likvidkonto, lät ställföreträdaren för dotterbolaget som var på obestånd två fakturor från moderbolaget gå i avräkning mot dotterbolagets fordringar på moderbolaget, dvs. dotterbolaget betalade genom avräkningen de två fakturorna. I NJA 1997 s. 401 var frågan om detta handlande innebar att företrädare för dotterbolaget begått mannamån mot borgenärer genom att i otillbörligt syfte gynna viss borgenär på sätt som avses i 11 kap. 4 § första stycket andra meningen brottsbalken. HD fann, bl.a. med hänsyn till att moderbolaget i en tänkt konkurs (omedelbart före tidpunkten för åtgärderna) skulle ha haft rätt att kvitta sin fordran mot sina skulder till dotterbolaget, att åtalet skulle ogillas. Ett JustR var skiljaktigt beträffande motiveringen. 4.1.9 Allmänfarliga brott (13 kap.) I NJA 1995 s. 119 dömdes en man som haft oskyddade samlag med fem kvinnor, och överfört HIV-smitta till två av dem, för försök till grovt spridande av smitta, grov misshandel och försök till grov misshandel. Att den tilltalade spridit smitta till två personer ansågs inte tillräckligt för att uppfylla kravet på allmänfara i 13 kap. 7 § brottsbalken. I kombination med att den tilltalade haft oskyddade samlag med tre ytterligare personer ansågs emellertid risk för sådan fara ha förelegat, varför försök till grovt spridande av smitta ansågs förövat. Domskälen kan, med hänsyn till att HD talar om ”risk” och inte om ”fara” förstås så att HD ansett att det inte förelegat fara för fullbordan (dvs. fara för sådan fara som avses i 13 kap. 7 § brottsbalken) men att sådan fara varit utesluten endast av tillfälliga omständigheter (risk för sådan fara som avses i 13 kap. 7 §). 4.1.10 Förfalskningsbrott (14 kap.) Förfalskningsbrott kan begås genom att man i en urkund lämnar osann uppgift om vem man är (dvs. man framställer en urkund som ser ut att härröra från den vars namn man använder). I sådana fall uppkommer konkurrens mellan straffbuden i 14 kap. 1 § och 15 kap. 11 § brottsbalken (osant intygande). Denna konkurrens löses normalt, och förenklat uttryckt så att man dömer för osant intygande om undertecknandet sker öppet, utan uppsåt att annan skall lida förfång (eller att fara skall framkallas härför) och urkunden är av mindre vikt. I NJA 1996 s. 63 ansågs tre flickor som undertecknat en beställning av identitetskort med fel namn böra dömas för urkundsförfalskning med hänsyn dels till att deras syfte var att kunna legitimera sig som äldre än de var, dels till att de falska urkunder som framställts skulle användas för att framställa legitimationshandlingar (”beskaffenheten av de handlingar som de sökte anskaffa”).