Stycket

23.Nödbestämmelsen ansågs i NJA 2000 s. 302 inte vara tillämplig när två personer kedjat fast sig vid en skogsmaskin för att hindra avverkning på ett skogsområde (egenmäktigt förfarande). Eftersom avverkningen inte var förbjuden vid tidpunkten för gärningen — men blev det två dagar efteråt efter beslut av länsstyrelsen — ansågs av HD:s majoritet något av rättsordningen skyddat intresse inte vara hotat. Ett JustR var skiljaktigt och menade, bl.a. med hänvisning till svenska och EG-rättsliga bestämmelser, att bevarandet av skogen fick anses vara ett av rättsordningen skyddat intresse. På grund av att det ankommer på länsstyrelsen eller kommunen att avgöra om området är sådant att det bör skyddas enligt naturvårdslagen (numera miljöbalken) bedömdes de tilltalades gärning som oförsvarlig. Med hänsyn till att gärningen bidragit till att förverkliga syftet med naturreservatet (rörande vilket förhandlingar pågick vid tidpunkten för gärningen) ansåg JustR:et att det enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 och 29 kap. 6 § brottsbalken var uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Det synes, också med beaktande av straffrättslig systematik och begreppsbildning, finnas goda skäl för den uppfattning som det skiljaktiga JustR ger uttryck för ifråga om tillämpningen av bestämmelserna om billighetsskäl och påföljdseftergift. Fallet har kommenterats av Martin Borgeke i JT 2000–01 s. 409 ff.s. 903